Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de täcka variationerna i G-dur. — Vi
ha i början af denna afdelning sett.
att Mozart och Clementi begynna en
ny epok i pianospelet Innan vi
sysselsätta oss med Mozarts mcdtäflarc
skola vi följa utvecklingen af den
Mo-zart’ska skolan, eller som den kanske
hellre bör kallas wienerskolan. (Såsom
Mozarts anseddaste efterföljare räknas
hans lärjunge Joh. Nepoinuk
Huin-mel (1778—-1837). Hitmmel blir af
många underskattad; och det låter sig
icke förnekas att hans kompositioner
sakna djup och originalitet, värme och
lidelse. Men å andra sidan är
tankeinnehållet hos Hummel dock ej så ringa,
att det försvinner i den p& mozart’ska
grundlaget stegrade bravuren och do än
mera glänsande framställningsmedlen ;
och hade snillets låga glimmat i
Hutn-mels välbildade, verkligt klassiskt
uf-rundade kompositioner, så skulle vi i
ett andedrag ha uppräknat hans namn
jeinta de mest firade inom tonkonsten,
ined en Mozarts och Beethovens (hvilken
som bekant, värderade honom rätt
mycket). Jemte Hummel nämna vi först
Ignaz Moscheles. Född 1794, död
först 1870, tillhör han dock den äldre
pianistgenerationen. Han tillognar sig
Hummels pianoteknik, förlänar den
större och pikantare dragningskraft,
hans bravur visar sig mera patetisk,
hans uppfinning mindre abstrakt,
sin-ligare dock ingalunda mera betydande
än hos Hummel. Men ännu är
harmonien mellan teknik och innehåll ostörd
under det hos Czerny (1791—1857),
Kalk brenner (1788—1849) och ännu
mer hos H. Herz (1803— 1888), hvilka
båda senare slogo sig ned i Paris och
förfranskades, mekanisk färdighet,
in-nehållsfattiga löpningar, efterhängsen
bravur såsom sitt eget ändamål
öfver-väga saunt uttryck, anda och enhet i
konstverket.
––<i>—
FÖLJETONG.
Tiggarpolkan.
En Otfenbachiad af Ernst Pasqnc.
]|ylet var på den tiden då Offeubachs
stjerna från Bouffes Parisiens
stigit så högt att hon med sin retande
glans i en vid krets öfverstrålade
tea-terverlden, och direktörerna liksom
publiken med spänd nyfikenhet och lysten
förväntan riktade sina blickar mot
honom ; han förkunnade ju dem en ny
musikalisk Messias — i h&rlekinsjacka,
hvilken genom sina pikanta
putslustigheter skulle förlossa dem från
framtids-musikens hotande tråkigket. I maj
1859 hade 220:de uppförandet af
offen-bachs-operetten »Orfeus i underjorden»
egt rum och åtta dagar senare skulle
den 228:de följa. Kejsar Napoleon,
tacksam för den glans, som äfven
genom Offenbach spriddes öfver
kejsarriket, hade beslutit att förläna en ovan-
lig högtidlighet åt denna den märkvär
iliga musikaliska burleskens sista
representation. På den italienska operans
sceu skulle denna ega rum, comédie
fran^aise skulle dertill lem na ett litet
stycke (»Fruktan för glädjen») såsom
»lever do rideau», och i ett efterspel
skulle ilen hotande framtidsmusikeru
Wagner ställas inför Glttcks, Grétrys,
Mozart och Beethovens domarestol, och
af dessa den sceniskt-musikaliska
konstens heroer skulle lagen läsas för
honom — detta med tillhjelp af
Offen-bachs musik. Offenbach bodde då ännu
i närheten af Chatnps-Elysées och sin
första lilla scen. Hvarje morgon
till-bragte han flera timmar i dessa
vidsträckta planteringar, sysselsättande sig
under sina promenader med tankar på
nya saker för scenen. Alléerne och
promenadvägarne voro sådana
morgonstunder föga besökta, och
päriser-mae-stron från Köln hade derfor godt
tillfälle att öfverlemna sig åt sina
fantasier och sysselsätta sig med jagt efter
pikanta melodier. Om någon
anmärkningsvärd sådan dök upp i hans bufvud,
genast tog han fram sin med notlinier
försedda notisbok, och i små knappast
läsliga notor fäste han den nya
melodiska tanken på papperet.
Äter hade en sådan ingifvelse
kommit öfver den lille store
operettkotu-pouisten, men denna gång hade han
lugnt slagit sig ned på en bequäm soffa
och krottlade flitigt upp noterna i sin
bok. Lustiga tankar måtte ha sys-s
;1-satt honom dervid, ty hela ansigtet
log och han skrattade halfhögt under
skrifuiugeu.
— »Det blir kostligt! — Min polka
skall fara i benen på Wagner, så att
hau inte skall kuuna hålla sig still,
hur mycket han än må försöka det.
Dansa måste han efter Offeubachs pipa,
och Mozart, Grétry och de andra
gudomliga perukerna skola ropa bravo
deråt. Hau måste lära käuna och
erkänna makten, deu öfverväldigaude
makten hos rytmen och melodien, det
skall bli hans straff.
»Framtidspol-kan» eller rent ut »Wagnerpolkan»
vill jag kalla deu».
Tvä sidor af den lilla boken voro
fullskrifna och nu läste han igenom
den lilla kompositionen ännu en gång;
derefter blef hau hastigt allvarsam.
»Ar det der också verkligen origiuelt,
pikant nog för att göra riktig verkan?»
frågar han sig sjelf och med några
»hm, lim!» filläger han: »tror nog jag
kan göra något bättre, mera rafflande.
Bak! har ännu en lialf vecka på mig
— och redan hör jag ett nytt, mera
pointeradt motiv brumma i hufvudet
på mig». Då blir Offenbaclis monolog
plötsligen afbruteu genom en
främman-röst, som säger till honom på tyska;
»Herr Offenbach, — monsieur
Offeu-bach, en fattig polsk trosförvandt
klappar på hos er och ber att få tala med
er».
Rätt obehagligt störd skådar den
ömtålige maestron upp, och framför
honom står en man af medelstorlek,
som icke gerna hade kunnat förneka
sin judiska härkomst, en högst
tvetydig gestalt i sliten drägt, med ett
knipslugt ansigte, ur hvilket ett par små
skarpa ögon frauiglänste.
»Hvem är ni och livad vill ni mig?»
svarar Offenbach hastigt på franska.
»Gör er ej besvär, herr Offenbach,
utan tala tyska till mig. Ni är ju
tysk och jag har först för några dagar
sedan från mitt polska hemland invan
drat till Paris. Hvad jag vill, kan
jag bättre säga er på tyska».
»Nå hvad är det då?» brummade
Offenbach denna gång på tyska, men
derför icke mera uppmuntrande än
förut. Detta störde den andre på intet
vis, ty i samma ton som föiut
fortsatte hau:
»Ett understöd begär jag af herr
Offenbach — men ett nobelt! Jag har
kommit fråu mitt stackars hemland för
att grunda en liten affär i Paris ineu
har inte en sons qvar i fickan — dock
det gör ingenting; andra ha haft det
på samma vis, hafva börjat mycket
smått och äro nu stora, — mycket
stora; herr Offenbach kan nog också
sjunga en visa om det. Har hittills
klappat pä hos våra största
trosforvaud-ter, hos Rothschild och Fould, men de
ha gifvit mig mindre än litet. Af
portieren erhöll jag ett femfrancsstycke
på hvardera stället, — hur skall det
gå att börja med tio francs? — Och
när jag klappade på andra gåugen blef
jag bulligt bortvisad. Herrar portierer
sade mig, som läste do upp en
utan-lexa: ’kommer du tredje gången blir
du utkastad!’ och så slogs dörren igen
midt för min näsa. Nu har jag
kommit till er, herr Offenbach, ni är
också en stor man bland de våra, om
också ej någon Kothschild men också
ej någon grobiau, som vill kasta ut
mig — för öfrigt tinnes här ingen dörr
dertill. — Ni skall göra narr af
Rothschild och Fould med, herr Offenbach,
och hjelpa mig så att jag* kan börja
en liten affär i Paris».
Offenbach hade lugnt hört på sin
stackars trosförvandts långa tal,
till och med smålett deråt en och
annan gång och studerat den rätt
originela figuren — han tänkte väl
på att använda densamma i någon af
sina framtidsskapelser.
Då mannen slutat stack hau sin
hand i fickan, men — hon var tom,
eller kanske så godt som tom. Eller
skämdes hau kanhända att liksom den
store Rothschild gifva den stackars
juden ett femfrancsstycke? Allt nog,
han sade beklagande: Det gör mig
ondt, min gode man, jag är verkligen
för närvarande ej stadd vid kassa.»
»Herr Offenbach har kredit, alltid
och öfverallt, stor kredit!» svarade deu
andie raskt.
»Ni vill väl inte begära en
anvisning af mig på banken heller?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
