Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
> Det vore det enklaste, lierr
Offen-baeli, ju bögre. ju bättre.
Blankett-boken bar ni ju i bunden der redan».
Offenbach måste skratta och kastade
ined det samma en blick på sin
notisbok och de noter ban nyss nedskrifvit.
En tanke uppdök hastigt bos honom
och i det ban yttrade för sig sjelf:
»Bort med den! — gerua må den nu
få bära namnet ’Tiggarpolkan’ — ref
han bladet med den upptecknade
pol-kan ur boken och krottlade till den
nya titeln och sä sitt namn ofvantill.
Tag det der!» sade ban och räckte
bladet åt den judiske tiggaren.
Denne tittade förbluffad på de små
punkterna och strecken, som betäckte
bladet och frågade sedan halfhögt:
»Skall det der föreställa en anvisning
på franska banken, herr Offenbach?»
»Det är musiknoter, polkanoter»,
svarade denne, som nu åter började
bli förargad. »Hvarjo musikförläggare
ger er — 200 francs för det der.
Men uu laga att ni kommer härifrån,
bäst voro att vända med pengarne
tillbaka till ert hemland igen, som ni
aldrig bort lemna; jag bar annat att
göra nu — adieu!»
Den andre såg att det var allvar
med i spelet; ban stack ner noterna
i fickan på siu tarfliga nedfläckade
rock och sade: »Jag tackar också för
musiknoterna, herr Offenbach; vill se
om jag kan omsätta dem i banknoter».
Derpå bockade ban sig djupt för
mac-stron och försvann.
Offenbach fortsatte derpå sin
morgou-promenad i Champs-Elysées.
Den 223:de representationen af
»Or-feus» hade gått af stapeln. Sällan
bade Salle Veutadour uppleft en sä
lysande föreställning, en så afgjord
framgång som denna afton. Kejsaren
och kejsarinnan Eugenie, hela hofvet,
»tout Paris» i sina förnämsta och
berömdaste represeutauter var närvarande,
de pikantaste exemplaren af »demi
mode» saköades naturligtvis icke heller
och maestro Offenbach upplefde med
sin »Orfeus» en triumf, som den forne
fattige violoncellisten aldrig i sina
djerf-vaste drömmar kunnat framtrolla.
Inkomsten uppgick till 22,000 frcs.
För-och efterspel hade programenligt egt
rum. Om än i det senare »Musicieu
de 1’avenir» ej dansat någon
Offenbachs-polka, så fick ban emellertid af de
mer eller mindre perukprydda
operaklassikerna och den moderna
Orfeus-Offenbach så mycket påskrifvit med
sarkastiskt skämt, att han flere år
derefter fann spåren deraf, synnerligast
1861, då den tyske franitidsmusikeru
bragt sin »Tannkäuser» upp på stora
operan.
»Orfeus» var för närvarande nedlagd
och Offenbach bade återtagit sina
vanliga promenader i Champs-Elysées,
hvälf-vande i sitt hufvnd nya planer till
nya framgångar och till vinnande af
de efterlängtade millionerna. En vecka
hade gått sedan hans sammanträffande
med den originelle polske
trosförvaud-ten. Offenbach hade väl ej tänkt
vidare derpå — då får ban se en man,
som långsamt skrider fram emot bonotn,
en promenerande liksom lian sjelf med
säker, nästan stolt hållning, ingalunda
öfverenstämmande med den afsigkomue
judens tiggardrägt Plötsligt
igeukän-ner ban sin polske jude, som nu styr
kosan rakt på honom och sjelfbelåtet
helsar: »Nå bur står det nu till?»
frågar Offenbach, »bar ni sålt edra
noter?»
»Brådskar inte med det, herr
Offeu-bach», svarade den andre i
öfverläg-sen ton och med gäster, som anstodo
en äkta affärsman. »Jag
underhandlar fortfarande med Cbondeus, Gounods
förläggare, och med Flaxlaud,
Sbuinann-editeuren*.
»Verkligen?» — »och hvad ha de
bjudit er för min tiggarpolka?»
»Bara 1000 francs, och det tycker
jag är för litet. Men jag får väl ändå
snart göra upp med en af dem, ty jag
saknar fonder till att fortsätta striden.
Magen knotar och mina trasor längta
efter att få byta bort sig mot en
pa-riserkostym. Ja, om jag hade en
sådan och dertil! några silfverpluringar
i fickan så skulle jag — pressa ut
2000 francs, ty min polka lär vara
ett litet mästerverk».
»För tusan — hvad säger ni: 2000
francs för min polka? Ni är då en
verklig guldmakare».
»Och det oaktadt får jag väl släppa
den för 1000 francs, — men jag gör
mina vilkor».
»Och dessa äro? jag är nyfiken att
höra dem.»
»Jag betingar mig för det första:
tantiémerna i utlandet, tantiémerna vid
café-konserterna och af
godtköpsuppla-goma, vidare försäljniogeu till
orkesterdirigenterna för balerna å Stora
operan —»
»Och för positiverua — naturligtvis»,
utbrast Offenbach skrattande.
»— och för positiverua, ja
naturligtvis», svarade tggaren med en orubblig
trygghet.
»Det måste jag säga, ni har i en
handvänuing blifvit en geuombiten
affärsman.»
Ni smickrar mig, herr Offenbach.
Ännu är jag det inte, sedan åtta
dagar håller jag pä att lära mig det,
och jag vill blifva det.»
»Hvad vill ni då egentligen begynna
med?»
»Kan ni ännu fråga det, herr
Offenbach? Om jag med detta lilla
notblad förvärfvar mig 1000 francs
kontant och har utsigt att vinna
åtminstone 2O0O frcs derpå, hvad kunde
jag väl bättre börja med än att sälja
noter? hvad bättre kunde jag väl bli’
än en notförläggare? Hvad Choudens
och Flaxland åstadkommit kau väl jag
också åstadkomma; den ene har varit
»garyou de magasin», den audre
spelade dansmusik på soaréerna för 5 francs
per afton. Jag blir notförläggare eller,
som dot heter, »editeur de musique»
och ni skall få se underverk! Jag
säger er, herr Offenbach, gif ni mig
edra musiknoter och jag gör dom till
banknoter och oss båda till millionärer.
— Men jag måsto härifrån; bar ett
rendezvous med min förläggare. Har
den äran rekommendera mig, herr
Offenbach; om jag ärnu en gång klappar
på hos er, skall ni inte göra som den
store Rothschild och slå igen dörren
för min näsa eller kasfa mig utför
trapporna utan ställa dörrarue vidöppna
för mig, ty jag skall ej mer komma
som en tiggare utan som en veritabel
»editeur de musique» för att erbjuda
er honorar, storartade honorar. God
morgon herr Offenbach».
Dermed fortsatte han siu väg med
en så stolt hållning, som om hau
redan, lik de båda andra kollegerna in
sjic, varit en millionär.
Offenbach såg leende efter honom,
sedan mumlade ban med en
axelryckning »pauvre fou!» eller något dylikt
och begynte åter fundera på sina nya
ännu ofödda operetter.
Offenbach hade profeterat falskt;
den judiske tiggaren från 1859 liar
verkligen blifvit en af de mest bekanta
musikförläggarne; om äfven millionär?
— ja det kau jag ej säga, ty om
innehållet i hans kassaskåp har jag aldrig
bekymrat mig.
—–<S>––-
Musikpressen.
Den ansedda musikförlagstirmau Otto
Forberg (f. d. Thiemer) i Leipzig bar
tillsändt oss uedanstående musikalier,
hvars utgifvande vi härmed anmäla:
För piano 4-häud:
W i 1 m, Nicolai von:
Kleinrussi-srhe Lieder und Ttinze, op. 76. Häft.
1 och 2 (h vardera med 3 nummer) å
3 mark.
Jadassohn K. J)ie leichtenten Stiicke
(från tvåstrukna c till g med oktav)
op. 99. n:r 1 Vorspiel, n:r 2 Ländler,
u:r 3 Cavatina, n:r 4 Marsch, n:r 5
Polonaise, n:r 6 Valzer; n:r 3, 4, 6 å
1 Mk, 1, 2, 5 å 80 pf.
För piano solo:
Doppler, Adolf: Streifiiehter, 6
Stimmungsbilder op. 34. Häft 1 (Freind.
Norwegisch. Fantasi.) Häft. 2
(Nacli-gedanken. Erinnerung. Nachklang)
å 1 Mark, 25 Pf. — Bluetles, 3
Klei-ne characterstiicke, op 37 (Reflexion.
Ernst. Das Backtischen). Pr. 1 Mark
25 pf. — Fliegende Blätter, 4 leichte
Tonbilder. (Lockerer Zeisig. Alte
Bur-che. Valzer. Wiener-Humor). Op.
40. Pr. 1 Mark, 50 pf.
För violin och piano:
Sa uret, Emile: Quatre morceaux
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
