Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligt sann känsla», såsom lian skref i
ett bref till sin lärjunge llies, hafva
lyckligtvis endast till en del och för
någon tid bekräftats; ty, såsom vi
redan antydt, utgjorde Beethoven sjelf
den tyngsta motvigten mot inträngandet
af cn flack och innehållslös virtuositet.
Men varder tekniken allsidigt
utvecklad, så befruktar den å’erigen idén,
i hvars tjenst den öppnar för oss nya
perspektiv. Pianostilen vinner en mera
glansfull och med varmare färgton
mättad behandling, då med tiden nya ko
loristiska lockelser i orkestern uppstå
och den ständigt fortskridande
full-koinningen i pianofabrikationen höjer
den sinliga effekten hos tonen och
mo-dulationsförmågan, hvaraf följer att
orkesterns mångfaldiga verkningar eller
den egendomliga klangfärgen hos det
ena eller andra instrumentet i densamma
föresväfva piano komponistert a. Detta
märkes ganska tydligt redan hos
Beethoven men ännu mer hos Weber och
Schubert, hans yngre samtida.
Kompositioner för piano af Weber (178(5
—182(5) äro visserligen ej talrika och
äro af mycket olika värde samt uppnå
sällan den formela fulländningen som
en Mozarts eller Beethovens, men
Webers »Konsertstycke», hans
»Auffor-derung zum Tanze», polonäserna och
enskilda delar af hans sonater äro
typer för en ny pianostil, hvars
romantiska anda, utpreglade lyrik och
dramatiska lif visa ett friskt idealt
uppsving. Hos Weber pulserar en långt
tydligare framträdande åder af virtuo
sitet än hos Franz Schubert (1797
—1828), hos hvilken pianopassagerna
knappt tilldelas något rum, och som
utfordrar instrumentet endast det som
hans ovanligt anderika skaparkraft vill
lägga i dagen. Till och med hans
stora Cdur-Fantasi (op. 15), hos
hvilken med allt dess vildt-geniala,
ungdomligt häftiga framstormande begäret
efter yttre, effekt gör sin gällande,
synes tänkt för stor orkester och fordrar
derför af den ut.föraude en ovanlig
kraftutveckling. Äfven många af hans
täcka bilder för piano: »Momens mu-
sicals», det första Impromptu i Crnoll,
hans herrliga Fantasi Fmoll och Duon
för 4 händer erinra ovilkorligen
om orkestrala färgblauduiligar och
visa klart att pianot för Schubert
endast var ett organ medelst hvilket han
lättast och rikast — orkestern
undantagen — kunde gifva utflöde åt en
god del af en aldrig sinande
skaparkrafts rika, öfveVströmmande källsprång.
Klen huru nära står han ej vårt lijerta,
hur förtroligt tilltalar han oss ej ? han
blir understundom riktigt glammande
språksam. Och aldrig visar han en
sträng min; hans smärta är aldrig
bitter och åt sina tårar lemnar han fritt
lopp. Nu lockar han oss med
uppfriskande naturtoner ut i det fria: vi
höra en bäck brusa och qvärnen mullra
vid den albevuxna stranden. Hvilken
rikedom af poetiska stämningsbilder och
underbara tankar genomkorsa ej
der-jemte den evigt, ungdomlige mästarens
sonater; och hur sällan får man ej
höra dessa utförda! Orsaken har man
att söka deri, att pianisten ej gerna
vågar sig på dem, emedan å ena sidan
den tekniska vinsten synes honom för
ringa, å andra sidan den oerhörda
längden afskräcker honom. Schubert var
just icke någon hushållare! — Med
Beethoven, den af honom entusiastiskt
beundrade — förenar honom månget
frändskapsband: den outtömliga ådern
af melodisk uppfinning och denna
enkelhet, som klingar liksom naiva toner
tu- hjertat eller naturen, kärleken till
stora förhållanden i afseende på
konception och form och öfverhufvud
rikedom på tankar, — men grundtonen i
Schuberts väsende är mera vek och
öm samt utandas redan den
förtrollande romantikens doft. En ökad, dyrbar
och oöfverträffad rikedom vann den
fyrhändiga pianolitteraturen genom
Schubert, och hans båda pianotrior kunna
räknas till det förträffligaste i sitt slag.
Med Mendelssohn och Schumann
inträda vi nu i romantikens ålder.
Mendelssohn och Schumann.
Det är betecknande för romantikens
anda öfverhufvud att den med
förkärlek så innerligt och djupt försänker
sig i dm lilla verlden och inom den
trångt krotsen af personliga
känslomo-menter, att den ringaste detalj, hvarje
den obetydligaste poetiskt-
betydelsefulla själsrörelse och åskådning genom
den finner sitt uttryck. Detta få vi
ej lemna ur sigte om vi rätt vilja
förstå Robert Schumann, ty det är han
som i sina pianoverk är den mest
utpreglade romantikern bland alla
tonsättare. Utan hänsyn till det
blomstrande, poetiska grundlaget hos hans
väsen är icke blott Schumanns musik
i och för sig, utan också den
förunderliga originalitet och det djup, som han
uppenbarar genast i sina första verk
(ocli detta efter en relativt flyktig och
afbrutoii studieverksamhet) icke fatt lig.
Helt annorlunda visar sig
Mendelssohn (1809—1847). Denne har i
främsta rummet blicken riktad pä det
hela, på konstverket såsom sådant och
dess fullkomligasto nfrundning.
Visserligen utbildar äfven han med
kär-! leksfull omsorg detaljen, men alltid
blott med afseende på det, hela och
följande begäret att uppenbara sin egen
tekniska och formela skicklighet.
Derför är Mendelssohn allt igenom
klassisk, och då vi uppräkna de största
klassikerna följer hans namn
ovilkorligen med i räkningen; delar han icke
med Seb. Bach den öfvertygande
kraften och allvaret, med Mozart don
friska omedelbarheten och naiviteten, med
Beethovon storheten och kärnfullheten
i tänkandet. Hvad pianotekniken
beträffar frambragte Mendelssohn
ingenting nytt; han stöder sig i det
hänseendet på Clementi, Hummel och
Mo-schelcs. Att för öfrigt Mendelssohns
pianomusik på konserten, i hemmet
och salongen ännu alltjemt försvarar sin
plats, medan de tre nyssnämnda
mä-starne tyst dragit sig tillbaka till
musikskolorna och konservatorierna, beror
å ena sidan derpå, att den med ett
visst drag af sentimentalitet (som ännu
behagar vår tid) är mera genialisk och
modern, samt å andra sidan i sin
helhet är af långt högre konstnärlig
betydelse. Ett fulländadt återgifvande
af Mendelssohns pianomusik ställer
synnerligast i de större verken, såsom de
båda konserterna, Variations sérieuses,
capriccios etc., stora anspråk den
utförande, alldenstund de fordra en glatt,
utbildad teknik och fin nyancering. —
Långt svårare är det fullkomliga
åter-gifvandet af Schumanns pianomusik.
Schumann (1810—185(5) skapade sin
egen polyfona pianostil, som mindre
lägger vigt på löpningar och gångar
eller regelmässiga efter hvarandra
följande ackordpassager, än på en
sjelf-ständigt förgrenad stämväfnad, vida
ackordlägen, spänningar och korsningar
och intensivare fördubblingar af de
framträdande melodierna. Derför
betingar ett insigtsfullt utförando af
Schu-manns saker ett förutgående grundligt
Bachstudium. Men äfven de
fordringar Schumann uppställer rörande
modern virtuosteknik äro ganska stora.
I kraftansträngning och uthållighet
fordra sådana hans stycken som de
symfoniska etyderna, Fantasien, Toccatan
och Kreisleriana nästan lika mycket
som de flesta fantasier af Thalberg och
Liszt, med hvilka de dock ingalunda
kunna jämföras i pianomessighet.
––$><$–-
Den älskvärdaste bland tenorer.
Ett minnesblad pä Gustave Rogers tioåriga
dödsdag, af A. v. Wintcrfeld.
U^fvanståcnde titel skulle icke vara
utan sin fara om det gälde en
lefvande; men åt den döde må lian
gerna unnas.
Ja han var icke blott stor och
upphöjd, han var tillika älskvärd,
oemotståndligt älskvärd både på scenen och
i lifvet. En hvar, som haft lyckan
att beundra honom såsom George Brown,
Johan af Paris, Fra diavalo, en hvar
som haft don ännu större lyckan att
i umgänget komma honom nära, skall
i Gustave lioger bevara ett minne af
den angenämaste menniska, hos hvilken
den store konstnärens genialitet var
parad med den renaste barnslighet i
sinnet. Honom hade gudarne förlänat
alla de gåfvor, genom hvilka
menci-skornas hjertan eröfras i ett ögonblick.
Under det vi med vemod erinra oss
hans dödsdag för tio år sedan, vakna
till friskt lif dessa oförgätliga intryck,
hvilka en gång såsom nya
konstuppenbarelser erbjödo det mest upphöjda
man kan tänka sig och sedan i en så.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
