Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tian ostörd harmonisk fnllkomlighet icko
vidare förnyats.
Roger har efterlemnat
dagboksanteckningar,::: hvilka, ehuru icke
bestämda för offentligheten, dock blifvit
ut-gifna af hans enka under titel: »Le
carnet d’un ténor» och hvilka
uppenbara hela friskheten och originalitén
hos hans väsen, hela öppenhet i hans
karaktär och all den tinhet och det
djup man finner hos en ande som
nått en hög utbildning. Dertill lemna
do värdefulla upplysningar om
konstnärens ungdom, hvilken hittills sväfvat
i ett visst dunkel. I denna dagbok
fiunas jämte hans egna lefnadsöden
äfven de mest träffande och snillrika
omdömen om konst och konstnärer på
hans tid. Likasom han samvetsgrannt
upptecknat icke blott sina egna
framgångar utan äfven små motgångar, så
visar han sig ock främmande för all
afund och beundrar uppriktigt sina
rivaler Mario, Duprez och Rubini. Då
en gång höga B misslyckats för honom,
suckar han med vemodigt erkännande,
»Hur skulle icke Rubini ha slungat
fram det der!»
Gustaf Roger föddes d. 17 dec.
1.818** och var son till en ansedd
notarie i Paris. En nära slägtskap med
grefvc de la Grange och baron Roger
förde honom tidigt in i förnäma
kretsar, der han snart tillegnade sig denna
oefterhärmligt lediga, otvunget nobla
hållning, som man sedan skulle så
mycket beundra hos honom på scenen.
Ehuru konstentusiast bestämdes han
dock för den juridiska banan och efter
fulländade studier sänd till en advokat
i Paris för att praktiskt utbilda sig.
Meu han försvinner från honom och
hans bekymrade föräldrar återfinner
honom slutligen vid en liten
förstadstea-ter i Paris. Nu skickar man honom
till en advokat i det lilla Argenton,
der det alls icke finnes någon teater.
Då uppsätter den unge juristen i
värdshussalen en liten teater, der åhörarue
få betala efter behag »först vid
utgåendet», såsom det heter på den af
»Gustave Roger, direktör»
undertecknade affischen. Hans principal,
advokaten, bevistar en föreställning,
skänker den sitt bifall men bortskickar sitt
talangfulla biträde, emedan han ej kan
använda någon »teaterdirektör» på sin
byrå. I Montargis, dit man nu
förvisar Roger, upprepas samma historia.
Nu först tillät hans familj att han
lick egna sig åt konsten och utbilda
sig vid Paris konservatoriet till
dramatisk sångare. Hans framsteg voro så
utomordentliga, att han efter knappt
två år och efter erhållandet af flere
pris lemnade konservatoriet och kunde,
endast tjugu år gammal, debutera vid
Opérä comique i Paris. Det var såsom
* Sv. Musikt. 1881 (n:o (!) innehåller en
liten artikel ur denna dagliok rörande lians
uppträdande i Tyskland.
** Födelseåret nppgifves vara 1815 i flera
musiklexikon.
George i Halévys opera »Blixten», och
den lysande debuten ledde till ett
fördelaktigt engagement vid nämnda scen,
hvilken han derefter tillhörde i tio år.
Här skapade han sina snillrika typiska
roller: George Brown, Johan af Paris
och Fra diavalo, hvilka väl aldrig
blifvit öfverträffade. Framgångarne på
detta område, den komiska operans,
der fransmännen äro så öfverlägsna,
synes böra ha tillfredsställt den mest
ärelystne. Men Roger var ej nöjd
dermed. Han förtärdes af längtan efter
Stora Operan, hvars roller han i
hemlighet instuderade.
Genom en tillfällighet blef hans
brinnande önskan uppfylld. Roger befann
sig på permission i London — han
gjorde, som bekant, tillsammans med
Jenny Lind en konsertresa dit 1848
och sjöng på italienska operan —.
»Hugenotterna» var bestämd att gifvas
som benefice för Viardot. Mario, som
sjöng Raoul, blef plötsligen hes och
måste på sjelfva beneficeaftonen
rapportera sig sjuk. Direktionen var i
största förlägenhet. Då föreslår
Viardot Roger såsom ersättning för Mario,
och Roger, som häri såg en vink af
ödet, företog sig det oerhörda
vågstycket att oförberedd inträda i en roll,
som han aldrig förr sjungit offentligt
och hvilken ställer de största
fordringar såväl på sångaren som den
dramatiske framställaren. Men lyckan står
den djerfve bi. Rogers framgång var
sådan, att den berömde Mario hade
orsak att fördöma sin olägliga heshet.
Meyrbcer, den så forsigtige och kallt
beräknande, trodde sig efter detta prof
icke göra någonting klokare, än att
anförtro åt Roger Profetens jätteroll,
och han hade honom och Viardot att
tacka för denna operas framgång —
äfven i Tyskland. Det var år 1849
som Roger kreerade titelrolen i
»Profeten» på Stora Operan i Paris och
från denna stund var han här fast
engagerad i fem år. Äfven här
utvecklade han en genial skaparekraft,
som gjorde hans framställning af
det musikaliska dramats upphöjda
gestalter till alldeles nya dauingar.
Den som sett lians Raoul, hans
Eil-gardo, hans Fernando i »Favorita» har
erfarit den högsta entusiasm konsten
kan uppväcka. »Man går till en opera
och man tror sig ha sett en
Shakspcare-dram», yttrar Riehl, som engångskref
en hel uppsats om att Roger, trots
den icke särdeles stora rösten, genom
fulländad sångkonst förflyttade en till
den gamla tiden, då Farinellis ton
öf-verljöd trumpetens fortissimo och
Bal-thasar Ferri kunde i ett andedrag sjunga
passager som varado i femtio sekunder.
Roger besatt den ovanliga konsteu att
allt efter textens innehåll gifva en helt
olika dramatisk färg åt rösten, än den
veka metalltonen hos violinens D-sträng,
än den skarpa tonen hos orgelns vox
humana, än den fulla brösttonens
smattrande trumpetljud, än falsettens flöjt-
liknande klang. Det var med Roger
så som Hanslick säger på något ställe:
»Den sångare, som tillika spelar väl,
sjunger alltid på helt annat sätt än
den, som endast sjunger bra».
Hemligheten i hans framgång låg i den
fulländade harmonien mellan sång och
dramatisk framställning. Sångaren och
skådespelaren voro ett, och man kundo
ej säga hvilken af dem båda var störst.
Rogers spel var så underbart gripande,
att de medspelande på scenen ofta ej
kunde afhålla sig från tårar. Här fann
man ej denna mer eller mindre
passande scliablonutfyllning i
framställningen, hvarmed vi för det mesta få
nöja oss hos nutidens sångare.
Roger var lyckligt gift och egde ett
förtjusande hem i Paris, »la plus jolie
maison de Paris», såsom parisarno
kallade det, ett äkta konstnärshem, ett
verkligt museum. Allmänt omtyckt
samlades hos honom allt hvad snillen
och större konstnärer hette i Paris.
Hans fru lemnade honom aldrig och
åtföljde honom på alla hans konstresor,
till och med på scenen följde hon
honom och blandade sig der bland
kori-sterna. Hennes ofta nog väl långt
drifna omsorg om honom bemötte denne
med den älskvärdaste humor. Ett
lustigt exempel derpå berättar Max
Kur-nik * **.
Efter en föreställning af
»Hugenotterna» i Breslau sutto Roger, hans fru
och Kuruak vid aftonmåltiden, då
hastigt fru Roger springer upp med ett
utrop af förskräckelse: »Grand dieu,
Gustave, du har förgiftat dig!» IIou
hade nämligen upptäckt litet erg på
den sked han begagnade. En läkare
tillkallades, som skulle stanna hela
natten på hotellet, ehuru han förklarade
att ingen fara alls var å lärde. Den
upprörda frun ville ej för något pris
låta mannen gå och lägga sig, för att
man skulle genast kunna observera de
första förgiftningssymptomerna, och
sökte hålla honom vaken med kortspel.
Midnatten var öfver, då reste sig
Roger alldeles uttröttad och sade med
en gravitetisk min: »Eli bien, mun
amie, nu går jag och lägger mig, och
skulle jag dö ett tu tre» — stor paus
— »så var snäll och väck mig!» Det
skallande skratt, som utbröt vid dessa
ord, befriade fru Roger från all
ängslan, och alla gingo till hvila.
Fru Roger var också, utan verkliga
skäl, fallen för svartsjuka, hvilket man
får ursäkta henne såsom maka till en
konstnär som vann allas hjertan.
Under hans första gästspel i Berlin erhöll
han en stor mängd bref och biljetter
från der varande beundrarinnor. Alla
dessa sökte fru Roger att gömma
undan för sin man, ehuru liou, som ej
kundo tyska, icke hade en aning om
innehållet. Då bad hon en ung
musik-entusiastisk medicinare, som var slägt
med Roger och talade franska, att öf-
»Ein Menschenalter Theatoreriimernngen».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
