Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
måga är lika otvungen som smakfull
och utan alla hårdheter men står i
djup betydligt efter Chopins och
Schu-manns. Antalet af hans verk är ej
stort och han uppfylde ej de
förväntningar man förr gjorde sig om honom
och hvilka uppstälde honom såsom
grund-läggare af en ny skola för pianospelet.
Det bästa han frambragt är hans
etyder, op. 2 (n:r (5: »Si oiseau j’etais»)
och 5, samt hans F-moll-konsert, om
än denna innehåller några omtvistliga
ställen och till sin form visst icke kau
betecknas såsom klassisk.
(Forts. o. slut i nästa nummer.)
––-’■-><£-
Kontrabasens Paganini och
patriark.
Ur en gammal konstväns minnen.
eEi et är väl nu fyrtio år sedan, då jag
a^s vid ett besök i Geuéve
tillsammans med en vän promenerade förbi
en vid sjön belägen villa och med ens
stannade för att lyssna till det
mästerliga spel, som hördes ljuda från ett
öppet fönster i bottenvåningen.
»Det måste vara en violoncellist af
första rang», hviskade jag till min vän
just som den spelande gjorde en
slutpassage, som utfördes med
förvånansvärd färdighet. Dock nej — spelet
slutade ej med denna passage, såsom
jag inbillade mig; ty den nedåtgående
löpniugen steg allt lägre och lägre,
visande ett omfång hos instrumentet och
en tonfyllighet som gjorde mig rent
förbluffad.
»Men det der är ju ingen violoncell»,
sade jag tvekande. »Nej, visst icke»,
svarade min vän leende, »det är en
kontrabas, men den som sköter honom
och utför sådana konststycken derpå,
som en annan knappast kau
åstadkomma på violinen, är också ingen
ringare person än Giovanni Bottesini,
»kontrabasens Paganini». Han kar
gjort en liten rast här hos en
konstvän, som eger denna villa, och i afton
kau ni få beundra honom pä
konserten».
Jag lät naturligtvis detta tillfälle ej
gå mig ur händerna och erfor då en
konstnjutning, som jag aldrig kunnat
tänka mig. Bottesini, som gjort sitt
namn berömdt både i nya och gamla
verlden, öfverträffade sig sjelf denna
afton. Hans föredrag visade den
gedigne musikern, hans färdighet, som
tillät honom utföra de svåraste
violon-cellpartier på sitt instrument, var
oöf-verträfflig och hans ton än af
åskdun-drets styrka än af förtrollande
mjukhet och behag. Han kallades ej ined
orätt »kontrabasens Paganini», ty med
sitt föredrag af den paganiniska
»karnevalen i Venedig» kunde han täfla
med hvilken violinvirtuos som helst.
För öfrigt var hans kontrabas icke så
grof och åbäkig, som de vanliga, utan
ett medelting mellan (basfiol och vio- j
loneell. Utomordentligt bifall belönade
den firade italienaren, publiken var
utom sig af förtjusning och till slut
var hela podiet öfvertäckt ined
buketter och kransar.
Denna afton trädde lifligt fram i
mitt minne, då nyligen den
underrättelsen kom från Italien att Giovanni
Bottesini dött i Parma. Konstnären
hade hunnit till någorlunda hög ålder,
ty han var född 1823 den 24 dec. i
Crema i Lombardiet; der utbildade han
sig först till violinspelare och besökte
sedan från 1836 konservatoriet i
Milano, der han njöt undervisning af Rossi
på kontrabas, af Basily och Vaccai i
komposition. Från 1840 begaf han sig
ut på konstresor med sin kontrabas,
öfverallt väckande förvåning och
beundran. Först genomreste han Italien
senare äfven Amerika, så England,
Frankrike, Tyskland, Sverige* etc.,
och hvart han kom firande nya
triumfer. Till en början skref han endast
stycken för sitt älsklingsiustrument men
sedan komponerade han flera operor,
symfonier, quartetter och sånger, hvilka
vunuo mycket bifall och i hans
fädernesland ansågos verkligt klassiska.
Bottesini itdade också mycken förtjenst i
att göra den tyska musiken bofast i
Italien ; han grundade och ledde äfven
under en längre tid en orkester- och
quartettförening i Florens hvilka gjorde
till sin uppgift att utföra de förnämsta
verk af tyska mästare.
Man har väl stundom hört påstås
att Bottesini varit den ende som med
sådan virtuositet behandlat kontrabasen
och nytjat detta instrument till
solo-föredrag; detta är dock ett misstag.
Äfven Eisbold i Berlin och Aug.
Muller (j 1867) i Darmstadt voro före
honom berömda kontrabasister, men den
förste som tvang det kolossala
instrumentet till sådana produktioner var
äfven en italienare: Domenico
Dragonetti, »kontrabasens patriark», såsom
han sjelf kallade sig vid äldre år. Om
denne både såsom menniska och
konstnär märkvärdige virtuos har man hört
åtskilligt intressant berättas, särskildt
af med honom bekanta musikvänner,
som hade tillfälle att höra och beundra
honom i London.
Han var född år 1763 i Venedig,
der han af sin fader erhöll första
undervisningen på kontrabas. Redan 13 år
gammal beherskade han detta
svårhand-terliga instrument så förträfrligt, att
han blef anstäld i orkestern vid opera
buffa och sedan vid opera seria på
San Benedetto-teatern i Venedig. Snart
begynte han sina konstresor,
hvarige-nom hans rykte allt mer utbredde sig.
För honom funr.os ej mer några
tekniska svårigheter på instrumentet; och
hur ifrigt han öfvade sig kan man
förstå deraf, att hans fingerspetsar
småningom sammantrycktes till en betyd-
* Konserterade i Stockholm 1877.
lig bredd, betäcktes med valkar och
fingo en högst besynnerlig form.
Han komponerade stycken, som satt
myror i hufvudet på de dugligaste
violoncellister; för honom åter var det
en leksak att i quartetteh öfvertaga
violoncellens parti med sin kontrabas.
Länge kunde han ej finna ett
instrument, som motsvarade hans anspråk.
Slutligen upptäckte han ett sådant i
Vicenza, förfärdigadt af Gasparo da Salo
och som fordom tillhört klostret St.
Pietro. Detta förskaffade sig
Dragonett i för att aldrig mera skilja sig från
detsamma, ehuruväl han en gång var
bjuden för det den betydliga summan
af 1000 Pd. sterling.
År 1704 kom den berömde
konstnären för första gången till London,
der han fann ett så välvilligt
emotta-gande och blef så firad, att han
fler-faldiga gånger återvände dit. För
konserterna i hufvudstadcn liksom i
landsorten förenade han sig nästan
regelmässigt med den utmärkte
violoncellisten Lindley, och särskildt en sonat
af (Jorelli för de båda konstnärernas
instrument utgjorde årtionden igenom
allestädes publikens favoritnummer. I
Wien, der Dragonetti uppehöll sig 1808
och 1800, och fann ett gästfritt
emot-tagando i furst Starhombergs palats,
umgicks han mycket med Haydn och
kunde sedan berömma sig äfven af
Beethovcns vänskap.
Såsom menniska var »kontrabasens
patriark», mycket god och ständigt lika
älskvärd. Derjemte hade han åtskiliga
oskyldiga egenheter, först och främst
den, att han vaut sig blanda alla
möjliga språk om hvarandra och derför
talade föga korrekt. Då han en gång
spelat för Napoleon I blef denne så
förtjust öfver hans mästerskap och
försatt i så godt lynne, att han kallade
honom till sig och frågade <>m han
hade någon önskan att framställa. I
sin förlägenhet föll Dragonetti genast
in i den gamla takten och pratade ett
sammelsurium af alla slags språk, som
ingen kunde förstå. Napoleon
skrattade och sade till honom efter en stund:
»Nå, Dragonetti, tag nu er kontrabas
i handen och spela på den hvad ni
önskar, så kan jag lättare förstå er!»
Han samlade mod passion målningar,
kopparstick, instrumenter och
musikalier men framför allt — dockor i
åtskilliga nationaldragter. Han hade en
hel seralj med dockor, hvita, bruna och
svarta, som han klädde än så och än
så och med hvilka han kunde leka och
underhålla sig timtals. En brunett
docka med ett särdeles vackert ansigte
kallade den store virtuosen för sin fru
och denna måste han ha med sig på
alla sina resor. När han med vännen
Lindley for till någon konsert eller
musikfest i landsorten, så tog
Dragonetti alltid, när man vid en station
bytte om hästar, fram sin »fru» ur
schatullet och lät henne spatsera fram
och åter vid vagnsfönstret till mycken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
