Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förnöjelse för den utanför samlade
publiken.
Dragonetti var redan 82 år, då i
augusti 1845 den stora Beethovenfesten
i Bonn firades, men lian lät ej afbålla
sig från att medverka dervid till ära
för den odödlige tondiktaren, som
hedrat honom med sitt förtroliga umgänge.
Utoin honom stodo ännu 12
kontrabasister, deriblaud sådana dugtiga
konstnärer som Diirer från Paris, den ofvan
nämnde Muller från Darmstadt och
Schmidt från Braunschweig i orkestern
och aldrig har väl förr eller senare
det bekanta scherzostället i
Cmollsyin-fouien med basarnes anstormande
klingat så mäktigt och afrundadt som då.
Dragonetti afled den 16:de april 1846
i sitt hus i London, Leicester Square,
så fridfullt och lugnt, som han lefvat.
Då i dödsstunden l ans trogna vänner
grefve Pepoli, Pigott Tolbecque och
organisten Vincenz Novello, den
berömda sångerskans fader, sörjande stodo
vid hans säng, bad han plötsligen med
sakta röst: »Gån undan, mina vänner!
Jag ser far och mor komma och kyssa
mig!»
Ett saligt leende flög öfver den
gamles anletsdreg, cch så hade
»kontrabasens patriark» slutat.
J. Paul.
—–––––-
Ett och annat från Weimar.
fcV^Ted livilka epokgörande företeelser
inom konsten är ej namnet
Weimar förcnadt! Göthe, Schiller, Herder,
Wieland, Humme!, många andra att
förtiga, framlefde här den mest
betydande delen af sitt lif och hade den
lilla oansenliga Thiiringerstaden till sin
verkningsplats.
Och Frans Lizst sedan I — Hvilken
betydelse har ej genom honom Weimar
fått i musikaliskt hänseende. Under
åratal verkade han ju här såsom
komponist, dirigent och lärare, och genom
alla dessa arter af sin verksamhet har
han förstått att outplånligt inrista sitt
och Weimars namn i musikens
utvecklingshistoria.
Ty Frans Lizst var det, som genom
outtröttliga ansträngningar lyckades få
den lansflyktige Wagners »Lohengrin»
uppförd i Weimar den 28 augusti 1850.
Och Lizsts närvaro var det som till
Weimar drog alla unga konstnärer af
betydenhet för att af honom höra och
lära. Denna del af Lizts verksamhet
är ej den minst storartade genom den
tid och möda han utan ersättning,
endast af kärlek till sin konst och
intresse för allt framåtskridande offrade
derpå. Och den har burit frukter, det
känner man, när man ser dessa många
och stora namn inom såväl musikens
som literaturens område, hvilkas lärare
alla hafva sin Weimarperiod i sin
historia, och hvilka genom sin
verksamhet åter utbredt hans lära öfver hela
den bildade verlden. Och denna lära
predikar frihet och rätt för allt skönt
och sannt att lefva och komma fram i
ljuset endast genom egen förtjenst och
oberoende af nuktoritetstro och
protektion. Och detta vare sig den skapande
konstnären lefvat för flera hundra år
tillbaka eller är den yngste och
obemärktaste af vår generation.
Denna frihetsande och
jemlikbets-princip har den för några år tillbaka
bildade Lizstföreningen, hvars
hufvud-säte är det strängt konservativa
Leipzig, satt främst på sitt program.
Weimar har dock ej ännu blifvit fullt
er-öfradt deraf. Konservatoriet här, som
räknar ej mindre än 200 elever, är
endast en helt vanlig skola utan någon
vidare betydenhet. Bemödanden som
under senaste tider gjorts att reformera
det i modern anda och vid det fästa
åtminstone någon pianist af betydenhet
hafva strandat — på hvad vet man ej.
Operan, till hvilken den
storhertig-liga civillistan gifver ett ansenligt
års-bidrag står dock ganska högt. De
flesta klassiska och moderna operor
finna här ett värdigt uppförande,
hvar-till ej litet bidrager den utmärkta
orkestern. I dennas led ser man ock
sådane allmänt värderade artister som
Carl Halir (förste konsertmästare) och
Griilzmacher (förste cellist). Dirigent
är för närvarande Lassen, den omtyckte
sångknmponisten, och andre
kapellmästare den unge Rie.h. Strauss, hvilken
redan hunnit göra sig ett namn såsom
en af de talentfullaste unga tyska
musikerna.
Om sommaren är dock tyst och stilla
i musikaliskt hänseende. Men så
arbetas här i stället så mycket ifrigarc
af de unga konstnärer, hvilka då välja
det fredliga och undangömda Weimar till
sommarvistelseort för att der i lugn få
arbeta på sin vidare utveckling.
Af Lizsts forna elever vistas här för
närvarande Martha Remmert, William
Dayas och Bernhard Stavenhagen. Den
senare som hunnit vinna anseende som
en af vår tids förnämsta pianister,
meddelar under de fyra månader han
vistas här undervisning åt elever från
alla länder, samt, enligt Lizsts
föredöme, afgiftsfritt. Likaså Ferruccio
Busoni, den unge utomordentligt
talent-fulle italienske komponisten och
pianisten, hvilken en dag skall låta mycket
tala om sig och på hvilken man med
fog ställer stora förhoppningar om en
lysande komponistbana.
Att Weimar med hänsyn till de
musikaliska sträfvandena skall framstå
såsom en motsats till den gamla berömda
musikstaden Leipzig är sjeffallet,
likasom att man i Leipzig från strängt
konservativ ståndpunkt ej tvekar att
beteckna Weimar såsom ett
charlatane-riets stamhåll. Man kan naturligtvis
ej jemföra livad som presteras här med
prestationerna i Leipzig der resurserna
äro ofantliga, isynnerhet de ekonomiska,
och der en många gånger större all-
mänhet understödjer musikföreteelserna
med det lifligaste intresse. Men såvidt
Frans Lizsts ande ännu fortlefver och
lyckas tränga igenom och sätta sin
prägel på hela musiklifvet här utan
undantag, främst undervisningen, så
kommer det lilla Weimar att upplefva en
framtid och blifva af en betydenhet i
musikaliskt hänseende, som säkert ej
skall ställas i skuggan af Leipzigs.
Och så tingo Wagners Bayreuth sin
värdiga och nödvändiga pendant i Lizsts
Weimar.
A. P.
––-3>–
Dubbelslaget i Wagners
>Rienzi»-ouverture.
Om sättet för detta dubbelslags
utförande hafva olika meningar varit
rådande, och mången orkesteranförare
torde ännu vara osäker om hvilket sätt
som är det rätta, om det skall tagas
uppifrån eller nedifrån. Biilow har
lärt oss att det senare sättet är
riktigast, och detta bekräftas äfven af ett
egenhändigt vittnesbörd af Wagner sjelf.
Då nämligen Richard Wagner år 1873
kom till Dresden, utfördes till hans ära
af lifregementets kapell en
morgonmusik och första numret var just
Rieuzi-ouverturen. Efter dennas slut kom
Wagner på sitt vanliga lifliga sätt
genast ut och sade att utförandet hade
varit ganska bra, men det bekanta
dubbelslaget hade herrarne spelat
oriktigt; det skall icke spelas ofvanifrån
och nedåt, sade han, utan tvärtom,
och så skref han på stället ned hur
det borde vara, sålunda:
Originalhandskriften befinner sig i
musikdirektör Ehrlichs ego i Dresden,
och orkestern har låtit infatta
mästarens vittnesbörd inom glas och ram.
Närmast med anledning af att
Rienzi-ouvertureu nyss gifvits af vårt
operakapell ha vi trott det kunna intressera
våra läsare att få del af ofvanstående
uppgift, som Allgem. Musik-Zeit. för
icke så längesedan meddelat.
––––-
Ivar Hallströms opera Neaga».
]®rofessor Hallström har efter on i
sommar företagen rekreationsresa
till Italien å n3’o gästat det rumäniska
konungaparet i Bukarest. Besöket der
föranleddes närmast deraf att en
ganska genomgripande omarbetning
verkstälts af operan »Neaga», till hvilken,
som bekant, drottning Elisabeth
(»Carmen Sylva») skrifvit texten och
Hallström musiken. Omarbetningen har af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
