Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur O. M. v. Webers literära
arbeten.
Öfvers, af Hugo L—t.
Carl Maria v. Weber var icke blott
en stor musiker och kompositör, lians
literära arbeten gifva honom äfven
be-rättigadt en framstående plats inom
skriftställarnes led. Förnämligast är
det på kritikens område han
framträder, och icke sällan är hans penna der
skarp, ja dräpande, och ofta ser man
i dessa hans kritiska uppsatser den
fint bildade musikern framträda vid
sidan af den uddige satirikern eller den
uppsluppne humoristen.
Ar 1886 innehöll Sv. Musiktidning
n:o 20 en uppsatts om Weber med
anledning af hundrade årsdagen af hans
födelse; i denna uppsats nämdes också
att hans i åtskilliga tidskrifter utkomna
literära arbeten sedermera samlats och
utgifvits dels af Hill, dels af hans
biograf, sonen Max Maria v. Weber. Vi
tro oss göra denna tidnings läsare ett
nöje, då vi nu gå att i öfversättning
återgifva ett fåtal af dessa den store
tonskaldens till bortåt hundra af sonen
samlade musikaliska uppsatser.
Vi börja med nedanstående uppsats
om den bekante teonetikern,
tonsättaren och orgelspelaren, abbé Vogler,
som 1786 blef anstäld som Kgl.
Kapellmästare i Stockholm. Efter
åtskilliga resor lemnade han Sverige för
alltid 1799.
I.
Ett ord om Vogler.
(12 Juni 1810).
Det är ett erkändt öde för store män
att under sitt lif se sig misskända,
hafva hungersdöden i perspektiv och
att efter döden blifva höjda till skyarne
af hungriga förläggare. Ty människan
sträfvar aldrig efter det som ligger
henne närmast, blott det förlorade har
något värde för henne. Så handlar
verlden äfven mot Vogler. En del
betrakta honom med förvåning, emedan
de icke våga mäta hans snilles djup,
andre skymfa och skrika mot honom,
emedan de icke kunna förstå honom
och hans åsigter om kontrapunktens
och generalbasslentrianens monopol på
ofelbarhet, se sig utträngda och
tillrättavisade.
Vogler, som är den förste, som inom
musiken går rent systematiskt tillväga,
skiljer sig utan tvifvel derigenom i
mycket från andra store mäns åsigter.
Hans system är visserligen ännu icke
framstäldt i den fattligasto form; men
gifves det då en af alla dessa herrar
recensenter, som gör sig den mödan
att lära känna det, eller helt enkelt
förfråga sig hos författaren, hvilken
med hänseende till beredvillighet att
meddela andra sin erfarenhet och sitt
vetande, med gamla godkända
handlingar bevisar sig vara en verkligt stor
man, den der endast arbetar för
konstens skull och för verlden ?
Nej! — man tar på sin höjd en helt
flyktig notis derom, finner något
sällsamt uttryck etc , och för att visa sig
kvick eller få komma fram med något
hon mot skrifver man recensioner, och
för att få skrattarae på sin sida
framhåller man på ett förvrängt sätt något
som synes tvetydigt (och hvilket t. o. m.
erkändt fulländadt verk skulle icke
innehålla något dylikt?) och så
återstår som sagdt för författaren ingenting
annat än att trösta sig med sin saliga
hädanfärd. — Genom allt sitt skrikande
hafva dessa herrar ändtligen nästan
bragt det derliän, att en stor del
konstvänner i Vogler blott se den lärde och
nästan torre, ja t. o. m. mycket torre
kompositören; och huru orätt gör man
honom ej dermed. Huru flytande äro
icke alla hans melodier, och huru
framhåller han icke det skenbart
obetydligaste thema genom sitt himmelska
utförande och sin behandling. Det
största beviset derpå är hans nyaste större
verk, hvilket ref. genom en
tillfällighet var nog lycklig att leta ut af
honom, — nämligen hans för honom sjelf
komponerade Requiem. Här är allt
förenadt, som konst och skicklighet i
alla sina former har att erbjuda, och
detta behandladt med sådant genie,
sådan smak och verklig konst, att man
glömmer konstfärdigheten och känslan
direkt tilltalas.
Ref. hörde, att Vogler vid den store
Haydn’s död öfvergaf det ursprungliga
syftemålet med sitt arbete och ville
hafva detta Requiem uppfördt vid den
af honom så högt ärades begrafning i
Wien, men de krigiska förhållandena
vid denna tidpunkt lade tyvärr hinder
i vägen för denna ädla tankes utförande.
Då Vogler sedan ville uppföra det i
Frankfurt till Haydn’s åminnelse
af-hölls han äfven derifrån genom
betydande hinder.
Om det någonsin ville behaga
himlen att anskaffa en förläggare, som icke
ville behålla all fördel allenast för sig,
så kunde man kanske hoppas att få se
Voglers verk mera spridda, men
himlen känner sig ej nödsakad att på
sådant sätt truga sig på verlden; och
huru mycken njutning och lärdom går
ej derigenom förlorad för konstens hela
väsende och dess vänner.
Det är nog sant, att man nämner
Voglers namn med aktning men detta
så att säga endast af gammal vana,
alldenstund man antingen icke känner
några eller också endast de tidigaste
af hans kompositioner.
Vogler vistas f. n. såsom Storhertigl.
gehemieråd och led. af hel.
Ludvigs-ordens storkors i Darmstadt hos h. k. h.
Storhertigen af Hessen, och det
filosofiska lugu i hvilket han under dessa
ytterst aktningsvärda förhållanden
lef-ver låter oss ännu hoppas mycket af
hans ständigt verksamme ande. Äfven
borde hvarje ung konstutöfvare känna
och fröjda sig öfver den njutning
ref. erfarit af Voglers verk, och hvar
och en som bar smak eller åtminstone
är fri från förvända åsigter bör känna
sig uppfyld af denna den renaste
himmelska känsla som musiken kan skänka
oss.
––#–-
H. M. Konungens vördnad för
”koralernas konung”.
H. M. Konung Oscar bevistade,
såsom bekant är, söndagen d. 22
näst-lidne september den allmänna
guds-tjensten i Halmstads stadskyrka.
Der-vid förekom ingenting ovanligt hvad
gudstjensten angår: Svenska ritualen
följdes i all enkelhet, psalmerna
upp-sjöngos unisont af blandade röster från
orgelläktaren och responsorierna
fyr-stämmigt. Församlingens psalmsång
var liflig och kraftig; äfven H. M.
Konungen sjöng med, påstod man. Men
då slutversen af ps. n:o 8 efter ett
kort och kraftigt anslag på orgeln
upp-sjöngs, steg H. M. (som hade siu plats
i koret) upp, hvarvid hela församlingen
följde exemplet, och stående afsjöng
den storslagna och sköna, till samma
psalm hörande koralen, som fått namn
af »koralernas konung». Gripande var,
i sanning, tillfället att se landets konung
och den stora folkförsamlingen resa sig
upp och att höra den väldiga unisona
tonstyrka, som dervid tillika med
orgelns brusande toner höjdes i bön och
lof till »all verldens Gud, all krafts
och nåds och visdoms Gud».
H. M. passerade sedan långsamt stora
gången ut ur kyrkan, medan
allmänheten blef stående stilla i bäukarne
och organisten in loco jemte en
dilettant (fru lektorskan Boström) på orgeln
spelade en festmarsch för fyra händer
och pedal af kapellmästare Vilh. Heintze.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
