Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har hr Körling skrifvit åtskillig
kammarmusik, ballador för soli och kör,
ouverturer, och festmarscher för
orkester. Intermezzot »Ett litet huskors
samt en mängd tillfällighetsmusik, bl. a.
en större kantat för soli, kör och
orkester till sällskapet W. W:s
50-års-fest. August Körling är sedan 1888
ledamot af kgl. Musikaliska akademien.
––––––
Joh. Seb. Bachs
Mattheus-Passion.
Det beudransvärda musikaliska
monument, som Joh. Seb. Bach rest sig
med sin »Passionsmusik efter
Mattlie-us», var förlidet år 1G0 år gammalt.
Ar 172o mottog Bach i en ålder af 38
år anställning vid Tkomasskolan i
Leipzig efter att ha varit kapellmästare
hos fursten af Anhalt-Cöthen från 1717
— som det tycktes de sex lyckligaste
åren af hans lefuad, — och i Leipzig
skapade lian sina största verk. Denna
Mattheus-Passion, som A. B. Marx i
sin förtjusning kallat »det femte
evangeliet», betecknas, jemte många andra
af Bachs mäktiga skapelser på
kyrkomusikens område, som den sista och
1 rikaste blomstringen af en genom
år-j hundraden dyrkad sida af konsten.
De olika slags verk, som bära
namnet »Passionsmusik», betraktas nu för
tiden som uteslutande tillhörande den
protestantiska kulten, medan denna
musik likväl har den katolska kyrkan att
tacka för sin uppkomst. Betraktandet
at utvecklingsgången från den första
urgamla brodden kan endast bidraga
till begreppet om och rätta intrycket
af passionsmusikens märkvärdiga kraft.
Den af musiken understödda, halft
berättande halft dramatiska framställningen
i kyrkan af den kristliga pinohistorien
i påskveckan kan följas tillbaka sju
eller åtta århundraden. I det sixtinska
kapellet blef pinohistorien långt före
Palestrinas tid framstäld sålunda, att
en sångare hade att sjunga
evangelistens ord, en annan frälsarens, medan
en tredje representerade alla de öfriga
förekommande personerna. Emellanåt
uppträdde folket som kör.
Den evangeliska kyrkan upptog i sin
liturgi dessa passionsspel, och efter
Luthers anordning blef hvarje
Långfredags förmiddag Herrens
pinohisto-! ria sjungen på tyska af en på en enda
ton psalmoderande andelig framför
altaret, ena året efter en af
evangeli-sterna, ett annat år efter en annan.
Ingen kör afbröt denna handling.
Efter hand emot slutet af 1 <*:de
århundradet begynte den musikaliska delen
af denna kyrkohögtidlighet att göra sig
mera gällande. Kör tillkom, arior och
duetter inflätades, och man sökte att
bättre karakterisera de bibliska
personligheterna. Denna långa gradvisa
utveckling nådde i Tyskland sin första
kulmination med de fyra Passionerna
efter Mattkeus, Marcus, Lucas och
Johannes (1665) af Heinrich Schutz samt
med »Das Leiden und Sterben unsers
Herrn und Heilands Jesu Christi»
(1572) af den brandenburgske
kapellmästaren i Königsberg Joh. Sebastiani.
Den sistnämnde står, genom det
kontemplative elementet, de inflätade
koralerna och det genomgående
instru-mental-ackompagnementet Bachs
Passionsmusik närmast.
Med det 18:de århundradet antog i
Hamburg Passionsmusiken en ny form.
Till den ingalunda alltid bibeltrogna
evangelie-texten lade man förutom
menighetens kyrkomelodier åtskilliga
fromma och allmännyttiga betraktelser. Ett
mera bekant försök bland dessa
klagande poesier, dessa ur pietistisk
åskådning härflutna Passionsdikter, var »Der
fur die Sunde der AVelt gemarterte
und sterbende Jesus» af den
hamburg-ske rådsherren Brockes. Denna text
blef satt i musik af Keiser, Mattheson,
Telem» nn, Händel (alla verkande i
Hamburg) o. a. Det var dessa herskande
poetiska och religiösa åskådningar, som
födde det gigantiska storverk, som
skänktes oss af Joh. Seb. Bach.
Bachs Passionsmusik är
otvifvelak-tigt beräknad för kyrkan och bildar
en liturgisk beståndsdel af den
protestantiska gudstjensten. Dock har
Passionsmusiken ingalunda en så fast
position i denna, som messan har i den
katolska, i det den mer har oratoriets
karaktär och således mycket lättare
låter skilja sig från gudstjenstens
liturgiska del. I Bachs »Passion» berättar
evangelisten (tenor) pinohistorien med
bibelns ord. Kristus (bas), Petrus,
Judas, Pilatus, Judarna, o. s. v. taga
omvexlande till ordet under berättelsen
och gifva dramatiskt lif åt det hela.
Till alla momenter, som synnerligen
väcka känslor och betraktelser knytas
arior, körer, koraler, dels af en
verklig, dels af en ideel menighet.
Mäktiga körer, i hvilka menigheten
hän-gifver sig åt fromma betraktelser,
inleda och afsluta verket.
Till det lyriska elementet, som är
grundtonen i detta oratorium och tillika
träder starkt fram i det yttre, sluter
sig i väsentlig grad det episka och
det dramatiska. För en och hvar af
dessa tre uttrycksformer är Bachs
Mattheus-Passion ett mönster. Vare sig
berättelsen går öfver till sköna,
känslofulla arier, eller mäktiga dramatiska
körer slå ned som en blixt eller
aflö-sas af blida och innerliga koralers
ut-hållna och lugnande toner, är det icke
lätt att säga, hvad som förtjenar
främsta rummet. Det är dock helt visst
de lyriska partierna, hvilka framförallt
afspegla komponistens djupa och
egendomliga känslolif och uppnå den
sublimaste höjd.
Genast det första numret, kanske
det märkvärdigaste i hela verket, är
ett polyfont under, hvars snillrika konst
man beundrar utan att känna sig
öfver-väldigad deraf. Det är en dubbelkör
af Zions döttrar och de troende, i
hvilken silfverklangen af en tredje, högre
anbragt kör af gossröster blandar sig.
Man kan ej tänka sig någon mera
majestätisk portal till en götisk domkyrka,
hvarmed man med all rätt
sammanlik-uat denna »Mattheus-Passion». Af f
ariorna äro de betydligaste sådana, i
hvilka mäktiga delar af körerna äro
underlagda solostämmorna; dit hör
tenorarian i c moll (n:r 26). altarian
»Ack, nu är min Jesus död» och an
dra. Afven de många små ariorna
visa alltid sinrikhet och djup. På grund
af deras stora antal är det lika svårt,
som i fråga om körerna, att utpeka
dem, som kunna räknas till de bästa.
Ariorna äro också här (som i de gamla
oratorierna öfver hufvud) genom sin
föråldrade form och den för vår tid
fattiga instumenteringen mindre
anslående för den stora publiken. Ofta
beledsagas sångstämman endast af oboe
och violoncell eller flöjter och bas,
medan dessa två eller tre instrument hvart
för sig går sin sjelfständiga väg i
strängt kontrapunktiskt förhållande till
hvarandra. Det, i synnerhet när
orgeln utelemnas, tunna
ackompagnemen-tet och frånvaron af metall-instrument
gifva dessa arior ett påfallande
oskyldigt, allvarligt men också egendomligt
uttryck. Efter det långa ovanliga
uppträdandet af figurerande oboer och
flöjter klingar det högst uppfriskande, när
en violin ledsagar den sköna altarian
i andra delen. Mindre ariesatser af
beundransvärd enkelhet och renhet,
såsom t. ex. »Du lieber Heiland, Du»,
Golgatha» med två djupa oboer eller
klarinetter o. s. v. finnas i ej ringa antal.
(Rikare instrumentering användes nu.)
Om också do episka partierna äro
mera underordnade, hafva de likväl
kraf på högt intresse. Evangelistens
recitativer framvisa i deklamationen
ett lif och en kraft, som stundom
förekommer våldsam. Den lugnt flytande
berättelsen i de klassiska italienska
I recitativerna passar ej för Bach, hvars
egendomlighet det är att öfverallt finna
uttryck för det karakteristiskt
bety-1 delsefulla, om det också måste ske på
skönhetens bekostnad. Det höga
tenorläget, kvari Bach låter evangelisten
re-citera sin berättelse, synes i vår tid
något betänkligt och låter ej nog
förklara sig af den tidens lägre
orkesterstämning.
Bach måtte ha disponerat öfver en
sångare, som hade en ovanlig förmåga
att recitera tydligt i detta höga
röstläge, en slags haute-contre, såsom
fransmännen kalla en, efter livad det synes,
förolyckad sorts tenorstämma, hvilken
närmar sig alten. En vacker idé, som
icke lätt undgår uppmärksamhet, är
den, att allt livad Kristus sjunger
ständigt är omgifvet af ståkinstrumentons
långt uthållna toner, likasom af enl,
..s-gloria, medan evangelistens, apostelns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
