- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 10 (1890) /
29

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

att operan saknar ouverture, så att
kandlingen börjar omedelbart med
orkesterns första insats.

A. P.

–-&–-

FÖLJETONG.

En konsert af Jenny Lind.

Ett lcfnndsmimic upptecknndt af. -t. Gndin.





!

TOider första hälften af femtiotalet,
då drottning Victoria af, England
gjorde ett besök i Tyskland och några
dagar uppehöll sig som gäst hos
prinsen af Preussen på Stolzenfels vid
Koblenz, hörde till programmet för de
fester, som med anledning af det höga
besöket förbereddes, äfven en konsert,
hvartill berömda tonkonstnärer från alla
håll voro inbjudna. Bland dessa
befann sig äfven den i sitt ryktes zeuith
stående Jenny Lind.

Konserten egde rum på slottet i
Koblenz inför en inbjuden elit-publik,
hvilken innefattade en hel rad
furstliga personer. Alla stadens
musikvänner, som ej hade förhoppning att blifva
inbjudna, tröstade sig med den
utsig-ten, att en offentlig konsert i någon
af de offentliga musiksalarne skulle
bereda dem tillfälle att få njuta af
den ovanliga föreningen af så många
musikaliska storheter af första rangen.

I synnerhet längtade många att få
höra den svenska näktergalen. En
särskild händelse, som gjorde ett
behagligt intryck, kom att sätta denna
önskan i förgrunden och blifva ett
samtalsämne inom stadens familjer. En
dag vid middagstiden klappade en
liten hand på dörren till det rum Jenny
Lind bebodde i hotell Bellevue. Stig
in!» svarades det inifrån rummet, och
en omkring tioårig flicka steg derefter
med dröjaade steg öfver tröskeln. Den
lilla svängde en skolväska i venstra
handen, rigtade sina stora talande ögon
på sångerskan, som, då hon frågade
hvad flickan ville, fick till svar don
frågan: »Ar ni Jenny Lind?» Då

denna fråga besvarades jakande utbrast
den lilla: »Ack, sjung någonting för

mig! Alla menniskor tala om hur
vackert ni sjunger, min pappa vill inte
ta mig med på konserten för det är
så dyrt.» Den älskvärde sångerskan
smålog, bad flickan lägga från sig vä
skan och öfverkläder, hvarefter hon
satte sig till pianot. Svenska ooh
tyska folkvisor samt Taubert’ska
barnsånger följde nu den ena efter den
andra i en ström af de skönaste toner
och trängde genom det öppna fönstret
ut i det fria, lockande en mängd
åhörare på gatan och till hotellets matsal.
Det var första gången Jenny Lind lät
höra sig der efter sin ankomst. Då
det förtjusta barnet i hemmet mottogs
med förebråelser för att hon kom hem
en hel timme efter det hon slutat i
skolan, afvärjde hon bannorna med de

I



29

orden: »Jag var bara hos Jenny Lind!»

Den lilla var dotter till den då så
omtyckte romanförfattaren Gustaf vom See
(von Struense).

Den i Koblenz så lifligt
efterlängtade konserten blef ej af; sångerskan
ansåg det icke passande att, såsom
inbjuden af prinsen af Preussen, gifva
en konsert för egen räkning i staden.
Omedelbart efter de höga gästernas
af-resa meddelade tidningarne att Jenny
Lind och Clara Schuraann skulle gifva !
en konsert i Ems.

Fyra unga fruntimmer, alla
musikaliska, alla af ett lifligt temperament,
beslöto då att samfäldt göra en resa
till Ems. Vi påtingade genast
biljetter genom en der boende vän, togo
följande dag en vagn och foro af till
badorten. Man lefde då ännu i den
an-tediluvianska tiden, då man ej öfverallt
anförtrodde sina uppdrag åt »tråden»
och sin egen befordran åt ångan.

Det var den herrligaste sommardag, i
Uppfriskade af den vackra resan
utefter åstranden af Lahn, kringdoftade af
nyutslaget hö, med en klarblå himmel
öfver oss anlände vi ungefär en timme
före konsertens början till Ems, stego
af vid societetshuset och begåfvo
oss i glad förväntan till trädgården,
der vår vän skulle vänta oss med
konsertbiljetterna. Denne mötte oss, redan
på långt håll gestikulerande, med
dunderslaget att alla biljetter voro utsålda
innan vår beställning inträffade. Vår
första häpnad åtföljdes af en så liflig
bedröfvelse, som endast ungdomen kan
känna vid en sviken förhoppning om
en stor glädje. Men vi voro icke
hågade att gifva oss vid första stöten
utan skyndade till lokalen för
biljettförsäljningen. Denna var stängd, och
vi blefvo nu stående nere vid början
af trappan, som redan började att
fyllas af folk, som varit lyckligare än vi, j
förgäfves uppmanade af en bekant, som
bevisade oss omöjligheten af att erhålla
biljetter, att slå oss ned i trädgården. |
Redan begynte den tillströmmande
men-niskohopen, mellan hvilken vi trängdes
hit och dit, att glesna, då ur djupet
af mitt hjerta den sucken trängde sig
fram: »Det är förfärligt att behöfva

vända om!» Då ljöd en röst bredvid
mig: »Ni vill på konserten?» och då

jag blickade upp, såg jag ett par
vänliga ögon, tillhörande en ståtlig man,
blicka ned på mig. — »Vet ni något
medel?» — »Jag har ofta hört Lind
sjunga», sade han helt lugnt, i det han
räckte mig biljetten, »roa er nu
rigtigt!» — åred en glädjestrålande blick
lät jag den thaler, som jag hade i
beredskap, i fall lyckan skulle gynna
mig, glida ned i hans hand. Hvem
min hjelpande genius var, har jag
aldrig fått veta, men himlen välsigne
honom för hans goda gerning! En
nick till väninnorna, som afundsjuka
sågo efter mig. och så flög jag
uppför trappan. Under aftonens lopp fick
jag likväl don trösten att få höra det |

mina reskamrater fiugo deltaga i
njutningen af konserten ; de hade nämligen
straxt efter konsertens början lyckats
besticka galleriets Cerberus och komma
in i salen. Den som gaf mig denna
glada underrättelse var just densamme
bekante som jemt upprepat sitt
»Omöjligt?» »Ar ui här?» frågade han
förbluffad. »Ja, än ui då!» — »Som ni
ser.»

»Ja men hur!» och så berättade han
att han passat på ett ögonblick, då
kassören öppnat ett fönster för att
släppa in frisk luft. Med blixtens
hastighet hade han lyckats svänga sig in i
rummet, ryckt till sig från bordet en
biljett, som säkert var reserverad för
någon som försenat sig, lemnat pengar
på bordet och lika hastigt begifvit sig
ut i det fria, innan den öfverrumplade
biljettförsäljaren hann sätta sig till
motvärn.

Dessa i sig sjelfva obetydande
händelser anföras endast till bevis på den
entusiasm hvaraf alla lifvades då
tillfälle erbjöds att få höra den stora
sångerskan. Och denna entusiasm var
också helt naturlig!

Då jag ofta fått tillfälle att vistas
i större städer, har jag lärt känna de
flesta musikaliska storheter, som under
de sista fyrtio åren låtit höra sig. Om
Jenny Lind måste jag dock ännu i
dag bekänna, att jag aldrig funnit
hennes like. Efter sitt giftermål nyss
återkommen från Boston till Europa,
stod hon då på höjden af sin
konstnärlighet och med den sköna stämman
i sin fulla friskhet. Hur ädelt hennes
själfulla qvinligbet och högpoetiska
konstnärsnatur kom till uttryck i
sången, likasom den religiösa kraft,
hennes varma hjerta nedlade i oratoriet,
är ju verldsbekant. Jennys benämning
»den svenska näktergalen» har genom
allt för mycket användande blifvit
utsliten men är allt för träffande för att
kunna alldeles undanträngas.
Synnerligast hennes klagande sånger grepo
verkligen hjertat såsom näktergalens
klagotoner. Det fängslande behaget
hos hennes naiva folkvisor, oskulden i
uttrycket kan ej med ord beskrifvas,
endast svagt antydas. Af det
rikhaltiga dels lyriska, dels oratoriska
pro-gramet var dock iutet som gjorde
mäktigare intryck än arian ur »Skapelsen» :
»På starka vingar lyfter sig etc.»
Omvexlande med den hänförande
sången lifvade fru Clara Schumann
åhö-rarne med sitt mästerliga pianospel.
Att endast dessa båda konstnärinnor
denna afton fylde programmet måste
anses för en verklig lycka. Clara
Sckn-mann, som då hunnit några år in på
trettiotalet, hade nyss återkommit från
den sista konstresa hon gjorde med
sin olycklige make. Strax efter de
lysande framgångar, som åtföljde denna
resa inträffade den katastrof, som för
alltid omhöljde den store musikerns
själ med vansinnets mörker. Den ädla
hållning och det lugna uttryck, hvar-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:58:26 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1890/0031.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free