Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vid 17 år. Efter att ha skakat ur
armen ett tiotal operor af mindre värde,
erhöll Rossini från hertigen af
Cesari-ni, egare till Argentina-teatern i Rom,
uppdraget att skrifva en komisk opera.
Kontraktet underskrefs den 20 dec.
1815. Den 20 påföljande januari skulle
operan levereras. Nu fans förut en
opera af Paisiello med titeln
»Barbe-raren i Sevilla», hvilken opera var då
på modet och mycket spelad. Rossini
kastade sig det oaktadt på samma
ämne, Beaumarchais text behagade honom,
skalden Sterbini fick snart ihop en
libretto, hvarefter han (R.) skref till den
berömde Paisiello, »beklagande om
mästaren skulle taga illa upp att äfven
han komponerade samma ämne. Tiden
hastade, han menade intet ondt
dermed, tänkte alls icke på någon
konkurrens». Den 20 januari var med
tillhjelp af kopister, ostron, vino d’Asti
och trots åtskilliga små förtretligheter
»Barberaren fallfärdig. Vid musikens
nedskrifvande skrattade Rossini
oupphörligt, så lustigt föreföll honom
ämnet. Till slut (i 14:de numret) blef
den muntra stämningen så öfverdådig,
att tonsättaren roar sig med att
använda en melodi ur Haydns
»Årstiderna». Vid öfverlemnandet af stämmorna
erhöll Rossini sitt honorar (400 th.)
— men ack! ouverture fattades. Med
ett raskt beslut, ref han ur partituret
till sin opera »Elisabeta» inledningen
till denna, och så fick han en ouverture
till »Barberaren». Denna och
ouverturen till den nu förgätna operan
»Au-reliano» spelas än i dag.
Nu kom man till uppförandet.
In-studeringen gick bra för sig. Den
tiden hade man tillräckligt med sångare.
Under de sista 80 åren deremot ville
Rossini ej veta af några sångare. »Man
sjunger icke mer», sade han till Liszt
i Paris, »man skriker, tjuter, man boxas
med rösten ». 1816 var det annorlunda;
man sjöng, sjöng förtjusande, men —
»Barberaren» full igenom.
Man säger att romerska tidningarna
upphetsat publiken och gjort Rossini
misstänkt för att ha gjort narr af
Pai-siellos omtyckta »Barberare», påstått
att han skrifvit sin opera under ruset
o. s. v. »Barberaren» föll. Larmet
och hvisslingarne voro förfärliga.
Rossini var lika lugn. Dagen derefter
blef det fullkomligt omslag.
Entusiasmen kände inga gränser, 5 nummer måste
bisseras och efter operans slut bar man
på axlarne Rossini till hans hotell.
Pöljande dag flög underrättelsen om
denna oerhörda framgång ut kring
verl-den. — Rossini stod på sin lefnads
och sin lyckas höjdpunkt.
Detta är historien om »Barberaren».
Efter tre fjerdedels århundrade är dess
värde oförminskadt, dess förmåga att
roa lika stor. Dess musikhumor står
himmelshögt öfver alla komiska operor,
från alla land med undantag af denna
enda: Mozarts »Figaro». Men sjunga
»Barberaren» kunna vi ej mer. 1872
har dir. Pollini med Padilla, Artöt och
Bossi fört operan i triumf genom
Tyskland, der Dresden kanske är den enda
plats, der operan nu mera utföres
värdigast. (N. Dresd. Tagabl.)
»Barberaren i Sevilla»
introducerades på Stockholms scener genom
Beau-marchais’s komedi, som i en af D. G.
Björn verkstäld öfversättning i januari
1785 gick öfver munkbroteaterns tiljor.
Pjesens framgång bevisas bäst deraf,
att den upplefde icke mindre än 76
föreställningar. Men innan stycket
ännu hade nedlagts å denna scen
öfver-flyttades det 1796 till dåvarande
Ar-senalsteatern, öfversatt af A. Widerberg.
Ännu 1810 stod det på repertoaren.
Det var sålunda ingalunda något
främmande sujet som erbjöds
Stockholms-publiken, när Paisiellos operacomique
»Barberaren i Sevilla» (öfversatt af
Valerius) för första gången gafs
här-strädes på sommaren 1797. Denna
operacomique hade då redan i öfver
tjugu år varit en utomlands i hög grad
gouterad opera. Här i Stockholm
upplefde Paisiellos opera 17 föreställningar
intill mars 1808, då den för alltid
försvann från repertoaren. Några år
derefter såg Rossinis spirituella skapelse
oflentlighetens ljus i Rom vid
karne-valstideus öppnande 1816. Tre år
senare presenterades »Barberaren» i
Paris af ett italienskt sällskap (å Salle
Louvre 1819). Inom kort hade
Rossinis opera gjort sin rund öfver
flertalet af Europas operascener. Till
Berlin kom den 1822, och tre år senare,
den 26 oktober 1825 introducerades
stycket i vår hufvudstad. Den svenska
texten hade Bernhard Crusell öfversatt.
Rossini var vid denna tid teraligen ny
för Stockholm, och af hans sceniska
verk hade då ännu endast hans qvicka
opera-buffa »Turken i Italien» — året
förut — gått öfver vår operascen.
»Barherarens» framgång i Stockholm
var med ens stadfäst. I januari 1868
upplefde stycket sin 100:de
föreställning, i november 1876 sin 150:de.
Den 24 april 1884 upptogs
»Barberaren» senast i Stockholm (gafs då 165:e
gången). I vår resension dä yttrades:
»aldrig kunna vi erinra oss ha sett
’Barberaren’ gifvas med så mycket lif
på alla händer» som vid detta
tillfälle. Vendela Andersson var en Rosina
af yppersta slag, Ödmann sjöng
Alma-viva, Forstén Figaro, Lange Bazil och
Janzon Bartholo.
––—
Den nya operabyggnaden.
Det förslag till nytt operahus, som
arkitekten Anderberg på grund af
granskningsnämndens anmärkningar och
ändringar i de gamla förslagen
uppgjort, har nu framlagts för nämnden
till definitivt antagande. Enligt nya
förslaget har byggnadens grundplan
räta vinklar, så att doss genom
salongen och scenen gående axel bildar rät
vinkel mot Gustaf Adolfs torg och den
deråt vettande fasaden, andra
ändringar äro: att enl. brandchefens och
polismästarens tillstyrkan alla magasin
förlagts i den af brandmurar omgifna
i husets midt befintliga scenbyggnaden
ej, såsom i gamla förslaget, i botten
och vindsvåningen nära salong och
korridorer; scenens djup och bredd, samt
scenöppningen är något förminskad
men scenens höjd bibehållen och så
ansenlig, att fonderna kunna hissas upp
hela med användning af
motvigtsyste-met; salongen är något större,
rymmande 12 å 1300 personer (mot 940
nu) innehållande endast 3 logerader,
af hvilka den förstas, 6 stolrader
djupa fond bildar en stor balkong, som
vid gidaföreställningar kan disponeras
af konungen, hvars vanliga loge ligger
vid högra avantscenen. Sidorna ha
blott 3 stolrader bakom hvarandra;
andra raden är i fonden blott 4
bänkrader djup, tredje raden öppnar sig
i fonden till en stor amfiteater.
Första radens framsida går ända ner till
parkettgolfvet, så att inga platser
finnas under denna rad. Parketten har,
som förut här, en skarp sluttning, 1
på 6 (i utlandet vanl. 1 på 15) och
platserna bli rymligare, än förra
förslaget bestämde. Salongens form
liknar den nuvarande operans.
Operans hela hufvudfagad, åt Gustaf
Adolfs torg, upptages i bottenvåningen
af ingångar och vestibuler. I det fram
skjutande midtelpartiet äro ingång och
trappor till parkett och l:a raden, på
sidorna till 2:a raden, och till 3:e
raden från sidofagaderna närmast
hufvud-fagaden. En trappa upp åt Gustaf
Adolfs torg är för publiken en stor
foyer med balkong, der ingen servering
eger rum; dertill finnes ett särskildt
kafé; tredje radens publik får också en
rymlig foyer med utsigt åt strömmen.
Byggnadens del åt Carl XII:s torg
är afsedd till uthyrning. Här kommer
stora kafé- och restaurationslokaler att
inredas. Utanför stora matsalen blir
en stor åt strömmen liggande terass
på taket af den åt Blasieholmen
vettande, något lägre delen af byggnaden.
Utanför teatern, åt Carl XII:s torg,
är det meningen att anlägga ett
träd-gårdskafé.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
