Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.sia kärlek. Scozzone känner med
instinkten hos en älskande qvinna, att
Celliui vändt sitt lijerta ifrån henne
och att detta tillhör en annan. Hon \
förtror sig åt Ascanio i sin nöd, och
denne igenkänner i Hebestatyetteu
Co-lombe. Plötsligt får man höra ute |
från trädgården en glad serenad, som
bringas Colombe af den, som efter
hertiginnans önskan blifvit utsedd till
Co-lombes make. Vid dessa toner
upplågar Benvenutos kärlekssjuka hjerta af
en häftig vrede. »Aldrig skall hon
blifva hans!» utropar han, förrådande
sin böjelse; »kungen kan ej vela det!»
Bedrägliga förhoppning! Franz I,
upp-äggad af hertiginnan, förvisar Cellini
ur sin åsyn, och denne, som känner
sig djupt sårad, träder i tjenst hos
Karl V, som vid sin resa till Flandern
gör ett besök i Paris.
Andra akten, fjerde tablån. Fm sal
i Louvren. Scen mellan den galante
Frans och hertiginnan d’Etampes, till
hvars lof konungen sjunger en
madrigal. Sedermera kommer Ascanio för
att åt den höga dainen öfverbringa ett
af henne bestäldt smycke. Men han
förstår icke att hon fäst sig vid honom.
Tvärtom yppar han sin kärlek till
Co-lombe, och hertiginnans förbittring
här-öfver ökas då flickan, som kommer till
stället, vexlar ömma ord med Ascanio.
Tredje akten spelar i trädgården
på Fontainebleau, der Frans I ger en
lysande fest för sin höge gäst. Den
i onåd fallne Benvenuto har blandat
sig ibland kejsar Karl V:s folk. Här
får Frans I se honom och lofvar att
åter skänka honom sin gunst, om han
inom tre dagar gjuter åt honom
Jupi-tersstatyn. Ja, Cellini får, om han
verkställer detta uppdrag, utbedja sig
en särskild nåd. Hertiginnan, som af
den i sin kärlek sårade Scozzone blifvit
underrättad om såväl Ascanios som
Cellinis själstillstånd, anar att den
senare skall begära frihet för Colombe
att förfoga öfver sin hand. Hon
korsar denna Cellinis förmodade plan
genom att af konungen i ett ögonblick
då han är vid godt lynne utbedja sig,
att redan följande dag brölloppet
mellan d’Orbec och Colombe får ega rum.
Konungen bifaller hennes begäran.
Akten slutar med en stor balett.
I fjerde akten befinna vi oss åter i Cel- j
linis atelier. Midt i densamma står det
stora relikskrinet eller kistan, hvaruti
Cellini tänker rädda Colombe genom
att sända henne till Ursulinernunnorna
och såmedelst omintetgöra giftermålet
med d’Orbec. Men Scozzone har
upptäckt och omtalat för hertiginnan
Benvenutos plan. Denna har befalt henne
att, under förevändning att konungen
ville se skrinet, föra det till Louvren.
Der skall det få stanna och Colombe
qväfvas inuti detsamma. Scozzone
ryser för denna plan, men hertiginnan
har skickligt nog vetat att ge ny
näring åt hennes svartsjuka, så att hon
slutligen går in på att hjelpa herti-
ginnan i utförandet af hennes plan.
Benvenuto inträder i sin atelier,
förnöjd öfver sin plan. Då Scozzone ser
kan hon ej neka sig nöjet att krossa
hans hjerta. Hon visar honom på
Ascanio och Colombe, som öfver den
farliga terassvägen heinligen smugit sig
in i ateliers. Gömd lyssnar Celliui
till utbytet af deras kärlekseder, och ’
ehuruväl mästaren känner sitt hjerta j
sammankrympt af smärta, förlåter han ;
i ett ögonblick af ädelmod att Ascanio j
fört honom bakom ljuset och beslutar i
: att skydda det unga paret. Scozzone ’
ser sig besviken i sin förväntan,
Ben-veuuto vänder åter till henne, och slagen
af så mycken godhjertenhet fattar hon
ett beslut att offra sig för de båda
älskaudes lycka. Hon skall i stället
för Colombe lägga sig i relikskrinet.
Femte akten framställer ett kapell
i Louvren. Tre dagar ha förflutit sedan
konungens samtal med Cellini. Her- |
tiginuan d’Etampes har utöfvat sin
gräsliga hämd. Det heirligt ciselerade j
skrinet, som gömmer den döda, står j
på en upphöjning midt i rummet. Men j
hertiginnan vill försäkra sig om hur
det är, hon sticker sin hand oförmärkt
under locket och känner den dödas
kalla hand. Förhänget i bakgrunden
j öppnar sig och man skådar en rikt
! upplyst sal. På en sockel står
Jupi-ters guldglänsande staty. Hela hofvet I
är församladt och beundrar konstverket.
Konungen uppmanar Benvenuto att ut- j
bedja sig den ynnest han fått sig
beviljad. »Sire», svarar konstnären, »jag |
anhåller om fröken d’Estourville för j
Ascanio». Konung Frans ger sitt
bifall om hertiginnan, som fått hans j
löfte för d’Orbec, äfveu går in derpå.
Denna, säker på att hennes anslag
lyckats, ger konungen hans ord till- I
baka och tillägger i skadeglädje: »Men
hvar är då fästmön?» »Här!» svarar j
Cellini pekande på den inträdande
Colombe. Förfärad mumlar hertiginnan:
»Hvad, hon? Hvem är då den döda i
relikskrinet?» Anande den förfärliga
verkligheten störtar mästaren fram till
relikskrinet, hvars framsida han med
ett slag krossar. »Scozzone, Scozzone!»
ljuder ett högt skri från hans mun.
»Död, död för min skull!» Han faller
på knä och betraktar med tårfull blick
den älskade, som i ungdomens fägring
offrat sig för honom.
Läsaren torde efter denna helt sum- j
mariska redogörelse för operans
innehåll kunna förstå livilka ofantliga
svårigheter, som med en så splittrad fabel
upprest sig för musikern. Komponisten
har ej öfvervunnit dem alla, likväl har
han skapat en enhet, som är
beundransvärd. Den musikaliska karakteristiken
är mycket utpreglad. Förträfflig är j
Cellinis faderliga ton gent emot
Ascanio träffad, under det hans scener med
Scozzone andas en sympatisk värme.
Sista scenen i första tablån, konungens
besök, är full af musikalisk nobless,
elegans och verve, likaså elevkören i
andra tablån, och särdeles vacker är
trion mellan Colombe, Ascanio och
tiggaren, som välsignar dem. Tredje
tablån börjar med en intressant
instru-menterad kör af dem som arbeta på
relikskrinet, och härtill sluter sig en
följd af i gammal stil hållna sånger,
sjungna af Scozzone och Ascauio.
Beu-venuto betraktar Colombe på terrassen,
i ekstas sjunger han: O douce Hébé,
caudeur, jeuuesse en fras hvari
passion och entusiasm fått uttryck i en
ovanligt skön form och med glänsande
kolorit. Anmärkningsvärd är vidare
Benvenutos sats »Un divin mais fol
ainour», i hvilken den öfversvallande
känslan vältaligt skildrats.
Harpackoin-pagnemeutet är här af en häuföraude
verkan.
Balletten i tredje akten vittnar om
den fina ciseleringen, den klara stil,
den fulländade form och
iiistrumenta-tiousskönhet, som tillhör Saint-Saéns’
konst. Alldeles särskildt förtjenar
qvar-tetten mellan Cellini, Scozzoue,
Ascanio och Colombe att framhållas.
Synnerligen gripande är den stämningsfulla
frasen: »En tout amour ma foi pro-
fonde». Särdeles stort bifall rönte
Cellinis sång, då han afsäger sig sin
lycka: »Ce n’est pas votre fante».
Orkester och åhörare gråta i kapp.
Den sista helt korta akten begynner
med en vacker kör till Jupiters ära.
I sista scenerna är den dystra
tonfärgen i harmoni med handlingen, och
instrumentationen uttrycker allt det
hemska i situationen.
Saint Saens’ verk hör visserligen
icke till dem, som man efter första
åhörandet förmår fullt bedöma, men
det är utan tvifvel en betydande
skapelse och skulle förmodliugen hafva
gjort ett större intryck, om alla
komponistens iutentioner blitvit motsvarade.
Utförandet var medelmåttigt, mise en
scéuen lysande. Emellertid torde (le
hafva tagit felt, som dömt operan efter
generalrepetitionen, då, som det
försäkras, konstnärerne icke på långt när
räckt till för sina uppgifter.
—-—^––––
Pollini såsom teaterdirektör.
3Edlen framstående direktören för
Hårnåls burgs Stadtteater firade redan i
december 1882 sin 25-åriga
teaterverksamhet, en ovanligt ung jubilar, ty han
är född i dec. 1888 i Köln; hans namn
är egentligen Bernhard Pohl. Utrustad
med en vacker baritonröst och en
lef-nadsfrisk natur egnade han sig vid l’J
års ålder åt scenen, uppträdande l:sta
gången den 11 dec. 1857 som sir. liich.
Fortil i »Puritanerna», och qvarstod
som teatersångare i fem år. Efter
längre resor blef han impressario för
ett italienskt operasällskap och
öfver-tog sedan direktörskapet för italienska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
