Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
operan i Lemberg. Då lian väl hade
fått ihop sina konstnärer utgjorde hans
förmögenhet jemnt — fyra kreutzer.
men lyckan stod honom bi, och han
gjorde en lysande affär. Ar 1X66 ledde
han i Berlin på Victoriateatern en
italiensk operastagione. Men då svek
honom lyckan och han satte till hela sin
förmögenhet, som han förvärfvat sig i
Amerika, der han förut uppehållit sig
någon tid. Tre dagar efter slutet af
denna ruinerande operasäsong finna vi
honom i Paris, återigen, såsom i
Lem-berg, utan en groscheu i fickan. Hvad
lian skulle göra i Paris hade han ej
rätt klart för sig, men lian fick veta
att teatern i Baden-Baden var att
öfver-taga, och Dupressoir, den forne
spelkonungen, hade att förfoga öfver denna.
Tre eller fyra gånger stälde Pollini
med klappande hjerta sina steg till det
hus vid rue d’Amsterdam, der den
mäktige tronade, men slank hvarje gång
förbi ty han vågade sig ej upp. De
mest berömda impressarier den tiden
konkurrerade nämligen om öfvertagaude
af teatern vid Europas fashionablaste
badort. Fjerde gången vände han
lik-i väl om, tog mod till sig och gick raskt
upp till Dupressoir, hos hvilken han
i framförde sitt ärende i ungefär följande
ordalag: »Jag har dx-istigheten an-
hålla om att få öfvertaga teatern i
Baden-Baden. Jag eger inte en enda
groschen, ty min sista franc har jag
betalt ut, efter det jag haft otur i
Berlin. För er teater skall jag
anskaffa förmågor af föi-sta rangen, ty
jag måste ånyo skaffa mig ett namn
och förmögenhet; derför skall ni också
hos inig finna stöire nit än hos någon
annan, hvem det vara må ...» Herr
Dupressoir tyckte om detta öppna språk.
Utan lång besinning uppdrog han åt
sin sekreterare att sätta upp kontraktet,
och sedan stälde han till Pollini den
frågan om han behöfde låna pengar,
efter som han inga egde. Om han
ville? Det var då en fråga. Utan
vidare ordande öfverlemnade Dupressoir
åt Pollini till bestridande af de törsta
utgifterna en anvisning på 22,000 frcs.
Från den dagen daterar sig Pollinis
stadiga framgångar. Efter att någon
tid ha varit föreståndare för operorna
i Petei-sburg och Moskva öfvertog han
1874 direktionen för Stadtteatern i
Hauiburg, som under hans ledning i
hög grad vuxit i anseende. Den
ansedde musikskrifställaren och
Handel-forskaren Chrysander yttrar i en
följetong till »Hamburg. CoiTespondent»
1886, hvari han talar om Bötel,
följande om Pollini: »Af nutidens
operadirektörer besitter Pollini uppenbarligen
den grundligaste kunskapen om
men-niskorösten, dess karaktär och förmåga
samt dess så ofta förborgade
egendomligheter. Detta ger hans teater ett
värde, som affärsmannen blott och bart
ej kan förläna densamma. Hvaije
sångare kommer här till sin fulla rätt och
till sitt rätta användande; det förekom-
mer icke, att en talang lemnar
Hamburg och sedan först på något annat
ställe uppenbarar sin verkliga
betydenhet. Hvad som i den kan innebo, det
bringar med visshet denne direktör
fram i dagen. Härmed beredes oss
njutningen att lära känna de olika
såug-ki-afterna såsom verkliga
karaktärsfigu-rer. Sådant skänker sångaime sjelfva
en högre betydelse. Och hans sångare
och sångerskor äro veiddigen betydande ;
namnen Sucher (Rosa), Lissmann, Krauss,
Brandt och en hop andra vittna härom
och kunna vara en prydnad för hvilken
teater som helst. Pollini känner
konsten att uppfostra sina teatersångare,
och en auktoritet, sådan som han i den
vägen, vinner också gehör äfveu hos
första rangens konstnärer, hvilka der
veta att underordna sig den
konstföx–ståudige ledaren af det hela, livai’s
vaksamma öga upptäcker minsta fel i
framställning, kostym etc. och ej låter
det passera oanmärkt. Detta är idealet
för en teaterdirektör.
Ett bref om pianosjukan.
Af
Edrard Hamlick.
I.
^jSj^i önskar känna min mening om
den moderna epedemi, som nu
bragt sig upp till det ärofulla namnet:
pianosjukan. För att icke komma edi-a
förväntningar på skam bör jag först
göra den sjelfbekännelsen, att jag i
fråga om denna epedemi sjelf är
patient och icke läkare, på sin höjd en
»doktorand» af det slag som kan gifva
sjukdomens diagnos, men icke känner
någon bot derför. Ja, ännu mer, jag
anser den grasserande sjukdomen vara
obotlig och tror att vi blott på
indirekt väg, på långa estetiska och
pedagogiska omväg-tr kunna efter hand
hinna derhän, att sätta en skranka för
dess beständiga tillväxt.
De qval vi dagligen lida af
klin-kande dilettanter och elever, äro ofta
( skildrade i alla möjliga färger. För
min del tror jag att af alla de olika
missljud, som nu för tiden martera en
stadsinvånares öra, är denna
musikaliska pina den värsta. Fördjupad i ett
vigtigt arbete, behöfvande lugn och
med hvarje tanke spänd, måste man
med eller mot sin vilja höi’a det
förskräckliga pianot i näidieten. Med en
slags dödsångest vänta vi på de kända
ackorden, hvilka den älskvärda fi-öken
hvarje gång återger falskt. Vi skälfva
vid aningen oin den löpning, i hvilken
hon otvifvelaktigt måste stupa. I
nämnda psykologiska tvång, som fordrar att
man lyssnar mer eller mindre
uppmärksamt, ligger denna ljudförnimmelses
pinfulla beskaffenhet.
Berthold Auerbaclis bref innehålla
I härom många träffande anmärkningar.
Under ett sommaruppehåll i Cfernsbach
klagar Auerbach öfver att alla slags
oroliga grannar störa honom både när
han arbetar och sofver och tillägger
derpå: »När stormen ryter som i dag,
finner jag mig lättare deri, än då
umn-niskorna göra ’musik’. Hvarför? Jo,
emedan våra nerver hafva förstånd.
Hvad vi kunnu hindra, blir oss svårare
att fördraga än det oföränderliga i
ua-tureus ordning.»
Hvad vi kunna hindra. Ja, om vi
blott egde makt och rätt att göra det!
Men deri ligger det just, att vi gent
emot denna tangentvampyr hvarken
ega makt eller rätt och aldrig kunna
få dem. Hon är likväl, som vi, herre
i sitt eget hus, herre öfver sitt piano.
När hon vill spela på det, hur ofta,
hur starkt, hur bra eller hur dåligt —
allt detta undandrager sig offentlig
inblandning, och polisen kan på sin höjd
lemna oss något beskydd på andra
si-j dan om den gränslinie, der den
offont-| liga förargelsen eller skandalen
begyn-i ner.
Jag känner blott två
ordningsstad-gar af polisen i nämnda hänseende.
Polisen i Paris har afdömt några
klagomål så, att man icke får utan
till-låtelse af grannarne musicera före kl.
] 7 om morgonen och efter kl, 11 om
aftonen. Liknande inskränkningar
finnas i åtskilliga tyska städer, dock mera
af ren praxis än något af
myndigheterna påbudet. Men härmed är blott
vår nattro beskyddad och icke den lika
vigtiga ai’betsron om dagen. Endast
att »lönmörda sömnen», såsom Macbeth
säger så skönt, förbjuder lagen de
pia-nospelande odjuren — till och med
blott i principen. Ty en verkligt sträng
efterföljd af stadgar, skulle ju göra
. alla privata baler och soaréer omöjliga.
En annan bestämmelse tinnes i
Wei-mar, der det vid 2 riksmarks böter är
förbjudet att spela för öppet fönster.
Det är en välgörande åtgärd blott så
till vida att skämmas för, som
ötver-heten sjelf måst dekretera hvad den
; enkla anständigheten redan bort säga
en hvar.
På detta område af musikaliska
attentat kan jag med fullt fog åberopa
de smärtsammaste personliga
erfarenheter. Det var med outsäglig glädje
som jag hade den lyckan att bebo ett
pianofi-itt hus. Men midt emot mig
lxade alla onda andar sluppit lösa tre
våningar igenom. Medan i den första
salen flera musikaliska systrar med
svagt gehör och på ett alltid förstämdt
instrument hoprörde Beetkoven och
Strauss, Offenbach och Chopin,
till-bragte i en annan sal ett olyckligt
offer för musikalisk dressyr timme efter
timme med skalor och öfningar. Tidigt
om morgonen började sopran-damen i
den tredje salen sitt dagsverke med
italienska arier ur Lucie och
Somiiam-bula. Det tycktes gifva henne aptit
till frukosten, oss andra behöfde hon
ju icke taga hänsyn till, och Donizetti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
