Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mellan sina triumfer i St. James Hall.
För ett par dagar sedan var hr Grieg
älskvärd nog att mottaga en af våra
representanter, som meddelar följande
berättelse om siu visit:
En sak som genast slog mig då jag
satt och väntade i den stora matsalen
var, att alldeles samma blommor prydde
detta rum, som de hvilka jag några
dagar förut hade beundrat i Joachims
strålande lilla helgedom.
Doften af »dalens lilja» syntes
verkligen vara en passande atmosfer för
en som är så lifligt betagen, som hr
Grieg, i sitt hemlands natur, der hvarje
vår millioner af de hvita majblomstren
sända sk}1 ar af vällukt genom de stora
gran och furuträden öfver ens hufvud.
I krukor och vaser stodo de omkring
och på rummets båda pianon. På
skänken stod blommande rosor, och i lönstet,
som vetter ut åt slätten, såg man en
stor Azalea, betäckt med en rikedom
af lysande ljusröda blomsterbägare.
Musik och blommor höra tydligen till
sammans ännu i våra prosaiska tider.
Hr Grieg1 kom strax in. I
knapphålet satt en liten blomma, som
tydligen farit illa af den tjocka öfverrocken,
hvilken han vårdslöst kastat ifrån sig
på soffan. Hr Grieg var lika som hr
Joachim af den mening, att det icke
var mycket att säga om honom, som
var af intresse för allmänheten. »Men
vill ni fråga om mig», sade han, »kan
måhända den ena frågan leda till den
andra och ni sålunda få er önskan
till-fredsstäld ».
»Ni är ju norrman till födseln, hr
Grieg?» Jag gjorde denna fråga mera
för att öppna samtalet, än för det jag
var tveksam om komponistens
nationalitet; ty ingenstädes utom i
Skandinavien har jag någonsin sett ögon af
den klara djupblåa färg och det
själfulla di ömmande uttryck som gör Griegs
ansigte så förtrollande och tilldragande.
»Ja», sade han, »min födelsestad är
Bergen, och jag har mitt hem ännu i
närheten af denna stad. Jag tillbragte
min barndom i några af de mest
storartade naturomgifningar, som finnas
i norden, och så långt jag mins
tillbaka, har mitt lands skönhet inspirerat
mig såsom någonting öfver all
beskrif-ning storartadt och praktfullt. Det är
våra berg, våra insjöar och skogar,
som ha påverkat mitt arbete långt mera,
än någon mensklig varelse gjort, och
ännu i dag, fastän jag är öfver fyrtio
år — jag är född år 1843 — ha de
samma makt öfver mig. Min
musikaliska uppfostran till mitt 15:de år låg
uteslutande i min mors händer. Hon
var en mycket dugtig pianist och
mycket omsorgsfull i sin undervisning.
»Komponerade ni något i er
barndom?»
»Inte mycket; men jag kommer ibog
en rolig scen i skolan, då jag var
omkring nio år gammal, och då min
första komposition ej fann nåd inför min
lärares ögon. Vi skulle läsa tyska, och
hvarje elev skulle ha med sig ett digert |
lexikon till skolan. Jag hade glömt
mitt och fick min tillbörliga uppsträck
-niug derför af läraren, då pojken, som
satt vid sidan af mig, utbrast: »Han
har intet lexikon, men han har något
annat. Han har ett musikstycke som
han sjelf har skrifvit». Det måste
fram, och domen utföll så, att jag gjorde
bäst i att låta sådant skräp ligga
hemma och tänka på mina lektioner. Skräp
var det också helt säkert. Det
existerar i alla fall icke mer.»
»Och var detta det enda
komposi-tionsförsöket från er barndom?»
»Ja, så vidt jag erinrar mig, var
detta det enda. Då jag var femton
år blef jag sänd till konservatoriet i
Leipzig, och en fullständig förändring
i mitt lif inträdde nu. Jag hade lef
vat med och i naturen, drifvit genom
skogen klättrat i fjellen och drömt vid
iusjöarne. Jag hade hört mycket litet
musik och viste intet om lifvet i en
stor stad.
I ett helt år lefde jag fullständigt
förvirrad och yr i hufvudet, ur ståud
att arbeta och vänja mig vid det nya,
underliga lifvet Jag såg andra arbeta,
men jag kunde icke göra som de, till
dess jag plötsligen vaknade. Då greps
jag af ett mäktigt begär att arbeta,
arbetade och bara arbetade, så att jag
efter ett par månaders förlopp blef
farligt sjuk. Min mor kom till mig i
Leipzig, och då jag blef bättre vände
jag tillbaka med henne åt norden och
fulländade sedermera mina studier i
Leipzig. Hittills hade jag ej skrifvit
något, och sedan jag afslutat studierna
i Leipzig resle jag till Köpenhamn,
der jag också sedermera för första
gången fick se min hustru. Der mötte
jag en ung dansk (skall vara
norrmannen Richard Nordraak), alldeles
öfver-full af förtjusning öfver vårt norden,
dess skönhet, dess dikter och dess folk,
— öfver allt äkta nationelt och
karakteristiskt. Hans förtjusning var af det
inspirerande slag, som meddelar sig åt
andra. Hans starka individualitet drog
mig genast till honom, och} det var
genom hans idealism, hans hänförelse,
som jag fann och förstod mig sjelf.
Alla obestämda känslor, oron, den
underliga längtan efter jag visste icke
livad, allt detta var nu borta — borta
■för alltid. Jag visste hvarthän jag
ville. Jag visste, att det som fanns
inom mig, nu kunde komma fram. Jag
hade liksom funnit en röst, och så
begynte jag komponera —- att säga i
musik, livad jag hade känt så länge
vid anblicken af mitt sköna hemland,
vid ljudet af våra folkvisor, vid
läsningen af våra dikter. En af de
första som förstod att värdera mitt arbete
var Andersen, den store danske
diktaren. Jag satte en af hans första
dikter i musik. Min hustru sjöng den
för honom, och han var mycket nöjd
med den. — Mina landsmän och
vänner i norden ha alltid varit ytterst
vänliga emot mig och ofta vid
begynnelsen af min konstnärsbana liulpit
och uppmuntrat 111ig med sina
sympatier. »
»Ha arbeten af någon särskild
nordisk diktare inspirerat er till
komposition?»
»Ja, Björnson och Ibscn äro mina
älsklingsförfattare.»
»Var ni och er vän, som först bragte
ljus i ert lifs inre kaos, tillsammans i
Köpenhamn någon längre tid?»
»Icke synnerligen länge; ty kort
derefter slog jag mig ned i Kristiania,
der jag i några år var musiklärare.
Jag har tillegnat honom ett af mina
tidigaste arbeten, en Humoresk i fyra
delar (opus 6); men på den tiden var
jag så öfverväldigad af arbete, att jag
alls icke hade någon tid att komponera.
Det gafs ingenting annat än att
undervisa, undervisa, undervisa, månad
efter .månad, tills sommaren kom, och
då, i två lyckliga månader, vistades
jag på landet, jag uppehöll mig i
Bergen eller vid Hardangerfjorden, och der
hade jag frihet till sjelfständigt arbete.
Några af mina bästa kompositioner äro
skrifna under de der feriedagarna.»
»Törs jag fråga, hr Grieg, hur ni
komponerar? Sätter ni er ned till
arbetet när ni känner att ni bör arbeta,
eller väntar ni på inspirationen?»
»Hade jag icke väntat på
inspirationen, skulle jag ha gjort långt mer
än jag verkligen åstadkommit. Nej
jag väntar till dess jag känner, att
jag kan skrifva, och då sätter jag mig
ned och skrifver undan. Naturligtvis
finns det tider, då det är lättare att
skrifva än annars; men så är det väl
med all skapande konst, och jag
skrifver aldrig något, när jag icke känner
mig ha lust att komponera».
»Och det gamla norden, säger ni,
har ännu lika stor makt öfver er och
fyller er med samma inspiration, som
förut? »
»Personligen taget ja. Der är intet
drag i den skandinaviska naturen, som
icke är lika fullt af skönhet för mig
nu, som det någonsin varit. De blå
insjöarna, vattenfallen, himlen, fjellen
och skogarna i hela deras ursprungliga
skönhet äro nu desamma som förr;
men i min musik är jag icke längre
uteslutande nordisk, som jag en gång
var. Det finns i ungdomen en period
af lågande hänförelse för en bestämd
idé, ett beståmdt ideal, då vi säga till
oss sjelfva: ’jag måste och jag vill
göra just detta’. Men den tiden går
öfver, och vi blifva lugnare, mindre
ensidiga. Mina senare arbeten äro icke
så framträdande typiska för
skandinavisk musik. Jag har rest omkring och
blifvit mera europeisk, mera kosmopolit.
Dessa förändringar komma gradvis;
vi spåra dem knappast, förrän vi
plötsligen se dem».
»Huru länge bodde ni i Kristiania?»
»Många år; men 1872 och —73
drog jag mig åter till Bergen och nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
