Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
har jag byggt mig eu villa, omkring 8
engelska mil från staden, och i den
bo vi, när vi äro hemma. Jag
undervisar icke mer; nn nyttjar jag min tid
till komposition. Och ni ser, jag har
nu råd att lägga bort mina papper,
när jag känner mig sakna håg att skapa
något sjelfständigt.»
»Min tid var ute, och efter som
trakten vid Chlampham-slätten är mig
ganska obekant, frågade jag hr Grieg,
om det låg inom möjlighetens gränser
att få en droska i närheten af hans
bostad.
»Nej», sade nordens Chopin, »icke
här i närheten. Men jag skall säga
er hur jag gör: jag spatserar vägen
nedåt här och går med spårvagn till
Westminster-bron».
–-—
Ett bref om pianosjukan.
Af
Edvard Hanslick.
Olyckligtvis gifves det ingen lag
som kan beskydda grannarne mot
pianoklink, Den måste ju förbjuda all
musik öfver hufvud. Ty det ligger i
musikens väsen, att man icke kan fly
för den, att man måste höra på den,
om man vill eller icke, att den med
ett ord är hvad Kant säger: »en
påträngande konst». Kunde och ville
man befria några tusen medmenniskor
från dessa pianoqval, så måste man
beröfva lika många tusen deras ofta
endaste glädje och uppmuntran,
fackmusikern till och med hans existens.
Ja, det märkvärdiga är att vid många
tillfällen blifva här anklagaren och den
anklagade samma person. Ty just vi,
som lida mest af den oinskränkta
na-bomusiken, äro sjelfva i regeln både
musikaliska och utöfvande. Vi taga
sjelfva uti när de andra sluta, och
sålunda vrider sig beskyllningen i en
beständig krets. Lagens arm förmår
ingenting uträtta, och vi, som hålla
oss på defensiven, ega blott få
skyddsmedel. Tjocka väggar och tålamod
äro kanske de enda.
Alla dessa olägenheter äro ingalunda
lika gamla som klaveret sjelf. På
Haydns och Mozarts tid var
instrumentet en proportionsvis liten, tunn
låda med en späd, svag ton, som knappt
kunde förnimmas i rummet bredvid.
Olägenheterna uppstodo så småningom
allt efter instrumentets oupphörligt
tilltagande ton och större omfång. Som
ett verop öfver landsplågan ljuder det
nu på de sista 30—40 åren, sedan
fabrikanternas hela sträfvan beständigt
går ut på att förstärka dess ljudkraft.
För hundra år sedan var klaveret icke
stort annat än ett förtorkadt hackbräde
(cymbal), nu är det en förminskad
orkester. Härtill svarar det enorma
omfånget i de yttre dimensionerna och
den af alla jem- och metalldelarne
betingade kolossala vigten.
Huru annorlunda i förra seklet!
Den berömde fabrikanten J. B.
Strei-cher i Wien har berättat mig, att lians
farfader Andreas Stein som ung man
ofta burit sitt klaver under armen hela
mil, då han skulle spela på baler i
någon af grannstäderna. Och om Georg
Benda, den på sin tid firade
operakomponisten, vet man att han en gång om
aftonen egenhändigt bar sitt klaver
öfver gatan för att inför sin i sängen
redan liggande textförfattare spela en
alldeles nyss komponerad aria i
oaf-korlad begeistring. Den tiden hade
man nog klaver, men ingen pianoepi
derai. Först i våra dagar uppnådde
instrumentet offensiv kraft och,
dessvärre, äfven offensiv karaktär.
Qvan-titativt stiger likaledes produktionen.
Knappast fiunes det nu i en stor stad
ett enda hus, hvari det icke finnes ett
eller flera pianon.
Vi liafva alltså kommit till den
be-dröfliga slutsatsen, att pianosjukan
kvarken kan fördrifvas eller botas genom
yttre medel. Blott indirekt kan en
förbättring uppnås, indirekt på en lång
omväg. Den består dernti att vi i
den uppväxande generationen låta
uppfostra färre pianospelare. Alla de som
nu spela — på ett halft hundrade
klinkare kommer ju knappast en
verklig konstnär — alla dessa äro vi icke
i stånd att hindra i öfvandet af sina
»färdigheter». Men vi kunna hvar i
sin krets verka för att i framtiden
icke så många lära sig att spela piano,
Blott på det sättet blir det mindre
speladt och bättre speladt.
II.
Vi beröra här en vigtig sak, som
enligt min åsigt har betydelse långt
utöfver det specielt musikaliska. Att
odlingen af musik, i synnerhet
pianomusik, nu för tiden öfverdrifves, och
det på bekostnad af nödvändigare
uppgifter, hör till de sanningar, som icke
längre bestridas. Musikundervisningens
uppfostrande inflytelse, som jag alls
icke underskattar, blir dock nu ganska
ofta dels öfvervärderad, dels ensidigt
sökt i det rent tekniska. Att tvinga
hvarje barn att sitta vid pianot i timtal
och slamra på tangenterna, oberoende
om det har håg eller talang dertill, är
orätt, är vanvett. Don
oproportionerligt långa tid, vår ungdom offrar på
pianospelet, borttages från andra lika
vigtiga eller ännu allvarligare
sysselsättningar.
Vi se undervisningen i teckning t.
ex. tydligen försummad, och inom
musiken försummas sången för det allt
öfversvämmande pianospelet. Hvad en
hvar kan och borde lära är att sjunga
med i kör. Huru fattigt sörjer man
emellertid icke härför! En aktad fransk
författare, de Laprade gör följande
sanna anmärkning: »Pianots offer
äro icke allenast de klinkande
elevernas ofrivillige åhörare, utan eleverna
sjelfva, framförallt de otaliga unga
flickor, som ödelägga sina nerver och så
mycken dyrbar tid, och likväl så högst
sällan blifva goda pianister». Ja, hur
präktigt anses det icke hos en familj
att dottern är pianovirtuos! Men en
dylik fogel Ptnenix är en sällsynthet.
Här är en uppgift för statistiken: huru
många millioner timmar användas på
pianospel, och huru många timmar sann,
njutningsrik musik bringas dermed till
stånd ?
Man har kanske lagt märke fill den
oproportionerliga öfvervigten af
qviu-liga elever. Ett ohyggligt socialt
symptom! Just pianospelerskorna
tillkommer en särskild del, och icke den
bästa, af dessa klagovisor. Såsom fast
anstäld musikkritiker under loppet af
åtskilliga år i »Neue Freie Presse»,
har jag rätt att tala om den beständiga
tillväxten af qvinliga konsertgifvare.
Det går med pianovirtuositeten i
Tyskland ungefär som med romanliteraturen
i England — bådadera äro nästan
fullständigt i händerna på damer. När
vi genoinbläddra en engelsk
bokhan-delslista, komma på en manlig kanske
ett dussin qvinliga. En blick på de
tyska konsertprogrammen skall lemna
ungefär samma proportion mellan
pianisterna. Ja, det finnes många
säsonger, der de manliga virtuoserna
fullkomligt försvinna inför sina qvinliga
kollegers öfvervigt.
Att det nu öfverallt etablerade
»frökenväldet« i pianots rike kvarken
länder fröken sjelf eller pianot till stor
fördel skall hvarje sakkunnig medgifva.
Analogien med romanförfattarinnorna
passar också någorlunda ihop med
hänsyn till qvaliteten: vi liafva många
dugliga qvinliga pianister, somliga utmärkta,
en och annan når upp till den högst
utvecklade manliga konst. Detta
förblir emellertid endast ett undantag,
som bestyrker regeln, att qvinnorna
till följd af sin spädare organism, både
den kroppsliga och andliga, i
allmänhet blifva inskränkta till ett trängre
konstområde, mest det finare
detaljmåleriet, och till och med hos de mest
lysande bland dem, kommer man till
att känna saknaden af det sista
afgö-rande draget.
Om alla de praktiska olägenheter i
det offentliga lifvet, som följer af det
växande virtuosväsendet bland unga
damer, vill jag helst undvika att yttra
mig. Hvem känner icke det
innerligaste medlidande med alla de unga
flickor, som välja pianospel till sitt
lifskall och som vilja grunda sin
existens på en smula virtuositet? Blott
alltför säkert kommer förtrytelsen
efteråt att liafva användt så oändligt
mycken flit och möda på förvärfvandet
af en konstfärdighet, hvilken som
offentlig produktion icke lönar sig, ja,
knappt nog intresserar.
»Alla fäder och mödrar—skref
nyligen den berlinske musikkritikern
Gum-brecht — »borde två gånger betänka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
