Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig, innan de fatta det beslutet att
utbilda sina döttrar till pianister eller
låt vara musiklärarinnor. Det
spörs-j mål, hvarpå här allt beror, om det
finnes verklig talang eller icke, kom- ,
mer vanligtvis icke i betraktande.
Kökspigor, symamseller, butikfröknar |
äro mycket nyttigare och nöjdare
medlemmar af det menskliga samhället, än
dessa beklagansvärda varelser, som utan
inre kallelse uppfostras till pianister,
för att under hela sitt lif blott vara
sig sjelfva och andra till besvär. Just
pianot med sina på förhand gifna
toner lemnar ett mycket farligt material
för musikalisk massdressyr. Vi hafva [
haft nog af pianojämmer år ut och år
in i familjelifvet och salongen. Att
hindra dettas utbredning äfven till
offentligheten är en allvarlig pligt för
kritiken.»
Till och med för talangerna har det i
moderna tidehvarfvets virtuosväsen sina
törnen. För dem passar det ord, som j
Goethe en gång uttalade om sin tids j
poetiska produktion: »Hela olyckan |
består deri, att den poetiska kulturen
har utbredt sig till den grad, att det
icke längre tinnes någon som skrifver
dålig vers. De unga skalder, som
sända mig sina arbeten, äro icke sämre
än sina föregångare, och då de nu höra
dessa så ljudeligen berömmas, så kuuna
de icke förstå att man icke också
berömmer dem. Och likväl bör man icke
göra något för att uppmuntra dem,
derlör att det af detta slag nu gifves
hundra talanger och man icke skall
hjelpa under det öfverflödiga, så länge
det ännu är så öfvermåttan mycket \
att uträtta. Verlden kan endast vara
betjent med det utomordentliga».
Blott när inflytelserika röster icke
blifva trötta på att varna, blott när
våra konservatorier besluta att
motarbeta i stället för att uppmuntra öfver
produktionen af manliga och qvinliga
pianister, blott när slutligen en hvar
af oss i sin krets höjer sin stämma
deremot, kan det vara hopp om att
det plågoris, som man kallar
pianoepidemien, efter hand skall antaga
mildare former och för framtiden skall
kräfva färre offer, både på den
utöf-vaude och på den hörande sidan af
menskligheten.
—–––––
Musikbref från Berlin.
De sista BQlowkonserterna.
pjffsjå säsongen nu i det närmaste är
efg? slut — åtminstone den stora
säsongen — kan det vara skäl i att låta
det vigtigaste af hvad som passerat,
sedan jag sist hade äran meddela mig,
passera revy.
Hans von Biilow har redan för
någon tid sedan lagt ned spiran i
Phil-harmonien och regerar nu som bäst på
andra sidan Atlanten.
De sista Bulowkonserterna här,
aflupo till största delen brillant och
voro, åtminstone hvad utförandet
beträffar, väl värda den entusiasm och
det frenetiska bifall, som publiken vid
dessa tillfällen spenderade.
7:de Bulowkonserten bjöd på en
no-vitet af den unge begåfvade R. Strauss,
nemligen en färgpräktigt, rikt och
originellt instrumenterad orkestersats,
benämnd »Don Juan» efter en strof ur
Byrons lika benäinda dikt, hvilken
inspirerat tonsättaren till komposition. —
(Upplysningsvis må nämnas, att Strauss
för närvarande är hofkapellmästare i
Weimar).
— Fru Teresa Careho, en amerikansk
pianist af stor betydenhet, framförde
Griegs piano-konsert med en eld och
en bravur, som tog publiken med storm
och just ej bidrog att stämma
densamma välvilligt mot den efterföljande
Strausska noviteten. Men så är ock
fru Coreiio af sådan betydenhet, att
publiken verkligen må ursäktas. Ty
oaktadt hennes benägenhet att taga ett
rasande och ofta ojemnt tempo —
hvilket föranledde Berliner Tageblatts
bekante kritiker att likna henne vid en
»klavér-valkyria, farande till Valhalla
med en ihjelslagen komponist», —
oaktadt sitt — åtminstone i den mindre
Singakademi-salen — oskönt klingande
fortissimo och trots många alltför
märkbara och stötande virtuos-manér, spelar
hon dock med ofelbar säkerhet, med
en jernn och fulländad teknik och med
ett föredrag, så fritt från sökta
effekter och så varmt och naturligt, att hon
ovilkorligen rycker publiken med sig.
— Huru Biilow framförde den derpå
följande Haydn-symfonien och förspelet
till »Lohengrin» trotsar all beskrifning.
Nog af, han var knappast under hela
säsongen så väl disponerad som den
aftonen, och att man då bjudes på
någonting alldeles extra vet en hvar.
8:de konserten hade ett mera matt
förlopp. Hufvudnumret var Beethovens
Adur-symfoni. Vidare uppfördes
Schu-manns Manfredouverture och en slavisk
Rhapsodie af Dvoråk. Herr Max
ratter från Köln framförde Rubinsteins
D-moll-konsert. Kom så 9:de
Biilowkon-serten. Den öppnades med en
storartad preludium och fuga Moszkowski,
utgörande ett nummer ur en
nykomponerad orkestersuite. Vidare
Meyer-beers ouverture till »Struensee» och
hela musiken till Mendelssohns
»Som-mernachtstraum». Denna utfördes till
alla d( lar fulländadt och med
Philhar-moniska köiens biträde. Solisten för
aftonen, den unge ryssen Charles
Ore-gorotvitsch framförde en novitet:
violinkonsert n:r 2 af Damrosch med
mycken framgång. Hvarför nämnda
konsert blifvit komponerad är — ett
spörsmål, som vi ej vilja inlåta oss på.
Knappast kan man antaga att komponisten
skrifvit den derför, att han hade något
på hjertat som han måste ut med;
fastmer att han endast nödvändigt ville
göra en konsert. Vi kunna ej heller
underlåta att fråga hvarför den
uppfördes på en Biilowkonsert och af en
sådan utmärkt artistsom Gregorowitsch?
Ty det förtjenade den lika litet som
vid en föregående konsert Dräsekes
pianokonsert. Publiken hade ej saknat
någondera — och var meningen att
göra reklam, så vore komponisten
säkert bättre betjent med att ej få den
uppförd.
10:de och sista Bidowkouserten hade
att uppvisa Hans von Biilow både som
dirigent och solist.
Afstående från att uttala något
omdöme om en pianist med ett så stort
rykte, men som dock redan lemnat sin
glansperiod bakom sig, vill jag endast
konstatera det faktum, att entusiasmen
hos åhörarne väl sällan varit så
betydligt stegrad som nu, och att
föremålet derför till fyllest förtjenade den.
Ty Biilow kan gerna utmana hvem
som helst af sina samtida tdl täflau;
jag tänker de äro få, hvilka åtaga sig
den ansträngande nppgiften att under
samma afton dirigera ett helt
orkesterprogram och dessutom spela Beethovens
Ess durkonsert samt en hel rad
pianosoli af Liszt. Åtminstone skola få
kunna lösa den uppgiften lika godt.
Under vårterminen hafva tre af
samtidens mest uppburna violinister låtit
höra sig i Berlin. Först gamle
Joachim, hvilken vid en af operans
symfonikonserter spelade Viottis
amoll-kon-sert med kändt och erkändt
mästerskap. Dat är sällan Joachim låter höra
sig som solist nu mera. En och annan
gång vid någon välgörenhetssoiré i
Hoehschule och undantagsvis, såsom
nu, på en större offentlig konsert.
Men annars är det numera vanligen
pritvatkretsar förbehållet att tjusas af
hans toner.
— August Wilhelmj, som under
många år underlåtit att låta höra sig i
Berlin, och som, med rätt eller orätt
är svårt att afgöra, stått i ett slags
krigsförhållande till såväl
Berlinerpu-bliken som Berlinerkritiken, har åter
hållit sitt intåg här och denna gång
med pukor och trumpeter, så att säga.
Båda hans konserter — i
Singakade-mien och i Philharmonien voro talrikt
besökta, och vid båda eröfrade den gamle
mästaren såväl publikens som kritikens
afgjorda gunst — utom som
orkesterkomponist. Ty den storartadt anlagda
»Huldigungsmarsch» för orkester,
hvilken framfördes på den första
konserten, var visst bra, men hör dock väl
till den sortens kompositioner, hvilka
gifva anledning till att säga om
nybörjare: »att man kan vänta sig
mycket godt om dem (nybörjarne) blott de
blifva mera mogna och sjelfständiga!»
Och August Wilhelmj är dock för
gammal att komma fram med
nybörjarar-beten.
När Emile Sauret låter höra sig är
det jubel bland åhörarne. Han är den
förklarade favoriten, oaktadt all
beundran för andra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
