Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84 SVENSK MUSIKTIDNING.
det endast de mest framstående
musikaliska idéerna, partiturets så kallade effektställen, hvilka slå an. Detta var förhållandet vid första representationen af »Robert le Diable:» publiken blef först under damernas kör i tredje
akten fattad af verkligt intresse för
musiken ; de båda föregående akterna bade den endast gifvit ett temligen lamt
bifall. Men från oeb med denna akt stegrade sig det gynsamma intrycket, beundran och entusiasmen tilltogo, tills de med femte akten nådde sin högsta höjd. En bland våra generalrepetitioner varade ända till kl. 3 på morgonen, och vi gingo från densamma helt och hållet nedslagna och förtviflade. Det var en af dessa repetitioner, dervid
dekorationer, kostymer och fullständig belysning egde ram. Salongen var tom, men orkestern utgjordes för tillfället blott af en violqvartett; detta tarfliga
ackom-pagnement bildade, mot de strålande kronorna, de praktfulla dekorationerna och rika kostymerna, eu allt för
odräglig kontrast. Dagarne näst före en representation af något betydligare verk, utgöra för en teaterchef oafbrutna momenter af sinnesrörelser, bryderier och
förtretligheter, hvilka förfölja honom ända tills det afgörande ögonblicket. Vanligtvis sker då hos honom ett sista
sammanträde, hvarvid han uppgör med
textförfattaren och kompositören om ett och annat af mindre betydenhet.
Författaren har då att invända mot den eller den satsens uteslutande; han påstår att det eller det ordets bortfall gör att lians dikt skall missförstås, till den grad noga sammanhänger det ena med det andra i hans verk. Komponisten är icke mindre opponerande; hans
partitur tål icke vid några afkortuingar; allt i detsamma är beräknadt, indeladt och gripande i kvartannat; ena stället tjenar det andra till förberedelse, en föregående kör ger den följande arian först sin rätta betydelse — och sålunda uppkommer ett parlamenterande hit och dit, att man kan bli alldeles ursinnig. Jag lät emellertid alla dessa
ordsvall gå in genom ena örat och ut
genom det andra och begagnade tiden, som upptogs af dessa stormiga
konferenser, att sända samtliga
tidningsredaktörer likaså artiga som smickrande skrifvelser; ty äfven detta bidrager till framgången af ett verk. Ändtligen kommo vi om sams;
kapellmästaren arrangerade de föreslagna ändringarne, utströk de omtvistade
noterna, och publiken kunde åtminstone icke klandra de sålunda bortfallna
orden och tongångarna. Men om det tillhör en direktör
liksom en armébefälhafvare att vaka öfver alla enskildheter som föregå på scenen, så får han derför icke försumma
salongen. Hvar och en anser sig ega stora anspråk på honom, när eu första representation skall ega rum, och »Ro- bert» hade i högsta grad stegrat
publikens nyfikenhet. Direktören måste tänka på allt; han får icke misshaga någon i valet af platser, får icke väcka den ringaste afundsjuka, emedan han eljes skall lätteligen förskaffa sig
upp-bragta vedersakare. Aldrig skulle en tidningsskrifvare förlåta, att man gåfve hans kollega en bättre plats än honom sjelf. Författaren, komponisten, de förnämsta vid teatern och slutligen claqueurerna, alla måste ställas tillfreds. De senare bilda en vigtig korporation i operastaten; jag skall i ett följande kapitel närmare vidröra alla dessa
tusende bekymmer och löften, som
be-hofvet af claquen vid högtidligare
tillfällen förorsakar. Man får icke
glömma den logenummer, hvarpå mad. X gör anspråk, lika så litet som den plats, hvilken en vän till ministern eller
buf-vndredaktören af en bland de stora tidningarne helst väljer. Men
framför allt får man icke glömma
tidniugs-skrifvarnes allmakt och vara artig så väl mot kända som okända. Vid
sådana tillfällen gifva en otalig mängd dittills obscura tidningar nog sin
tillvaro tillkänna. Den 22 november 1831
tillkänna-gafs ändtligen genom affischer första representationen af »Robert le Diable». Hela denna dag, från det jag vaknade, blef jag oupphörligen jägtad. Tidigt emottog jag orkester-, kör- och
ballett-direktörerna, hvilkas rapporter jag med nästan feberaktig otålighet afvaktade. Ingen sjuk? ingen hes? kan jag lita på att hvarenda en fullgör sitt
uppdrag? — I »Robert le Diable» hade nämligen hvar och en af de förnämsta artisterna sig en rol tilldelad. Sedan jag, rörande denna vigtiga punkt,
blifvit lugnad, inneslöt jag mig i mitt kabinett för att blifva befriad från de bref och besök af sådana personer, som i sista ögonblicket anhöllo om en
nu-mererad plats eller loge. Denna dag blef mig ganska lång! — Första representationen af »Robert» var af ödet bestämd att utgöra en kedja af olyckliga tillfälligheter, hvilka kunde haft de värsta följder. I tredje akten nedstörtade på teatern, under ett hiskligt brak, i samma
ögonblick ra:ll Dorus inträdde på scenen, en ställning, på hvilken man hade
anbringat ett dussin brinnande lampor, hvilkas glas flögo i tusen bitar.
Ställningen hade ovilkorligen krossat
sångerskans hufvud, om hon icke vid
dånet af fallet hade i detsamma tagit några steg tillbaka. Hon fortfor icke desto mindre att utföra sin rol, utan att det ringaste låta sig störas af detta lifsfarliga afbrott. Efter de vackra sångsceuerna i tredje akten, som följa på demonernas kör, skulle en dekoration lyftas upp i
höjden förmedelst en mängd i densamma fästade fina ståltrådar; men flera af dessa ståltrådar voro illa fästade, och då denna molndekoration redan kommit temligen högt upp, lossnade plötsligt trådarne, och dekorationerna nedramlade på avantscenen. M:ll Taglioni, som enligt sin rol, låg liflös utsträckt på en grafsten, hade knappast tid att vakna till lif och genom ett vågadt språng rädda sig undan den hotande faran. Jag befallde genast att ridån skulle gå ned; snart kunde den ånyo
uppdragas, och det under publikens
handklappningar, ty den originela och högst konstrikt belysta klosterdekorationen anslog i högsta grad. Ett ännu värre olycksfall inträffade i femte akten, omedelbart efter den herrliga terzetten, som utgör förklaring på hela kompositionen. Bertram ensam måste här sjunka ned i jorden, för att återvända till de dödas rike, hvaremot Robert, som återgafs af Nourrit,
qvar-stannar på jorden, för att slutligen bli förenad med prinsessan Isabella.
Nourrit, hänförd af situationen, kom i sin extas att oförsigtigt närma sig luckan, och nedstörtade ögonblickligt i djupet. Ett enda fasans skri: »Nourrit är död!» hördes från alla dem, som inne på
scenen voro vittne till detta uppträde. M:ll Dorus, hvilken icke förlorat sin sinnesnärvaro i den fara hvarur hon sjelf blifvit räddad, rusade ut från
scenen i den största förtviflan. Nu försiggingo på teatern, under densamma och i salongen trenne
särskilda scener: Den öfverraskade publiken trodde naturligtvis att Robert hade
öfverlem-nat sig i afgrundsfurstens våld och följt honom till underjorden. På sjelfva scenen rådde den yttersta förvirring. Lyckligtvis hade, i samma ögonblick Nourrit nedstörtade, de
madrasser, på hvilka Levasseur fallit, ännu icke blifvit borttagna, och
Nourrit kom ifrån olyckan utan den ringaste skråma. Under scenen blef Lavasseur ännu mera än publiken öfverraskad att se Nourrit följa sig, och med förvåning utropade han: »Hvad i h— gör du här, har man förändrat slutet?
»Nourrit, alltför angelägeu att genom sitt återuppträdaude lugna publiken och sina vänner på scenen, gaf sig icke tid att inlåta sig med Levasseur i några
närmare förklaringar, utan uppsteg ur underjorden i största hast och
framträdde för publiken, förande vid
handen m:ll Dorus, som grät af glädje. Nu bröt löst ett enhälligt skallande bifall genom hela salongen, ridån föll och komponistens namn ropades med en lidelsefull enthusiasm. Men Nourrit måste samma afton låta sig åder. Levasseur visade under denna afton prof på så stor talang som sångare, och vann i Bertrams rol en så lysande framgång, att jag redan dagen derefter underrättade honom, att jag höjde hans hittills varande flitpenningar, 50 fr., i likhet med Nourrit’s och Damoreau’s, till 100 francs.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
