Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den lysande och fortvarande triumf,
som Meyerbeers första mästerverk firade
denna och följande representationer på
stora operan, är nogsamt känd.
Robert le Diable gjorde sin rund genom
hela Europa. I början var det väl
yppigheten i dess utstyrsel och de
originela dekorationerna, som
förnämligast anslog, men det dröjde icke länge
innan äfven det innehållsrika och
förträffliga partituret af publiken
uppfattades och skänktes beundran. Alla de,
som en gång hört detsamma, längtade
efter att tå förnya dess bekantskap
och att gifva detsamma sitt bifall oin
igen. Teaterns annaler, så långt
tillbaka de än gingo, hade icke att
uppvisa en framgång lik denua.
––––––-
Lipinski och hans violin.
Af C. v. Krockow.
«osef Lipinski var en betydande
konstnär, hvilken bland alla violinister
pä hans tid var den ende, som vågade
mäta sig med Paganini. Nedanstående
meddelande må upplifva minnet af
honom, och från hans födelseår räknadt
är detta nu ett hundraårsminne, ty
han föddes 1790 i Polen, dock i
slutet af året, d. 4 nov. Af sin fader
erhöll han första undervisningen i
violinspel och hade 1810—14 anställning
som kapellmästare vid tyska teatern i
Lemberg. För sin vidare utbildning
reste han sedan till Wien, der Spohr
blef hans förebild, och derifrån begaf
han sig 1817 till Italien för att höra
Paganini, med hvilken han kom på
vänskaplig fot. År 1829 träffades de
likväl såsoin rivaler i Warschau och
dermed var vänskapen störd. På sina
konstresor i Ryssland, Tyskland,
Frankrike och England skördade den berömde
violinisten öfverallt rikaste bifall; 1839
antog han plats som konsertmästare
vid kofkapellet i Dresden, blef
pensionerad 1861 och dog samma år den 16
dec. på sitt gods Orlow nära Lemberg
i armarne på sin enda son. Lipinski
är som violinist särskildt berömd för
sin stora ton, hvilken man tillskrifver
hans föregående stadier i
violoncell-spelet. Lipinski har komponerat fyra
konserter, af hvilka den andra i D op.
21, »Militärkonserten», ännu ofta
spelas, för öfrigt åtskilliga »Capricer. för
violinsolo, Rondon, Polonäser,
Variationer, Fantasier, en Stråktrio etc. och
har äfven utgifvit en samling galiziska
folkmelodier med pianoackompagnement.
Med denne för sitt konstnärskall
helt och hållet lefvande man blef jag
bekant i fru v. B:s hus i Dresden
november 1849; sedan har jag hört
och beundrat hans spel, dels der, dels
på offentliga konserter, dels i katolska
kyrkan. Den då redan bedagade
mannen var till figuren satt och något
under medelhöjden med djupt liggande,
lifligt och skarpt blickande ögon. Sin
personlighet och betydenhet som
konstnär stälde han aldrig i förgrunden,
han var snarare tillbakadragen och
skygg utan att dock vara en tvärvigg
i mera intima kretsar. Utrustad ined
en viss torr humor och skarp
iaktagelse-förmåga, kunde Lipinski ofta lifva
konversationen på ett ganska intressant
sätt. Han kunde just ej räknas till
do manliga skönheterna, men en viss
lugn värdighet utmärkte honom. Efter
längre bekantskap värderade man
honom mer och mer, när man lärde känna
hans öppna sinne och goda karaktär,
hans djupt rotade kärlek till konsten.
Lipinski var medlem af den gamla
berömda Dresdenqvartetten. Denna
bestod af Lipinski (viol), Fiirstenau (flöjt),
Kummer (violoncell) och Kotte
(klarinett), hvilkas samspel beredde den som
förstod musik en oförliknelig
konstnjutning.
En episod måste jag omtala, som
meddelats mig af ett ögonvittne. Hos
det rika kommerserådet O. i Dresden
var en stor societé församlad i den
rikt upplysta våningen vid Biirgerwiese
för att höra violinvirtuosen Lipinski.
Sedan musiken slutat och sällskapet
satt sig ned till supén, hviskade en
herr R. i förbigående till Lipinski:
»Titta under er talrik!». Första rätten
hade knappt serverats, förr äu Lipinski
lyfte på talriken och tog fram
någonting derunder, såg sig omkring under
tydlig sinnesrörelse, vände sig oroligt
på stolen och steg slutligen upp,
hvarpå han gick fram till den vid ett
annat bord sittande värden och yttrade
till denne ungefär följande ord: »Herr
kommerseråd, ni har gjort mig den
äran att låta mig få spela inför er och
edra gäster, och jag får härmed anhålla
att ni till dessa hundra thaler, som
jag funnit under min tallrik (dervid
lyfte Lipinski upp sedeln), lägger ett
hundra till för att ge åt stadens
fattiga». Kommerserådet satt der ett
ögonblick helt förbluffad men tog sedan
på sig en sötsur min och biföll med
ett tvunget leende förslaget, hvilket
dikterades lika mycket af sårad
koust-närsstolthet som af begär att göra en
god gerning. Konstnären besökte
sedan aldrig detta hus.
Såsom fru v. B. en gång meddelade
mig var herr Lipinski mycket känslig
för om man under hans spel eller
under föredraget af andra medverkande
konstnärer förde en liflig konversation.
Detta hade till följd, att vid fru v.
B:s högst intressanta musikaftnar flere
annars gerna sedda personer och
vänner till henne icke blefvo inbjudna,
emedan de icke kunde afhålla sig från
det förargelseväckande o skicket att prata
under musikprestationerna. Fru v. B ,
en mycket bildad dam, bad en gång
Lipinski omtala hur han fått sin
violin.
Smått förlägen berättade Lipinski
följande:
Det är nu flere årtionden förlupna
sedan jag uppmanades att spela
tillsammans med Paganini och af
åtskilliga mina vänner utrustades med goda
rekommendationer till Italien. Bland
dessa var också eu skrifvelse från
Spohr till en i Milano boende gammal
herre, som i unga år räknades till den
1770 aflidne violinmästaren Tartinis
bästa lärjungar. Sedan jag tillbragt
första natten i Milano och fått hvila
ut mig efter resans besvärligheter
begaf jag mig med
rekommeudationsbref-vet och mitt instrument under armen
till Salvini, den gamle herrn, som tog
emot mig och, då jag ej förstod
italienska, förde samtalet med mig på
franska. Salvini rörde sig med en
gubbes lugna värdighet, men de eldiga
ögonen tycktes ej tillhöra den bräcklige
åldringeu, så snart han hörde musik.
Då, liksom föryngrad, syntes ett nytt
lif från längesedan förgångna tider
flamma upp hos honom.
Sedan jag yttrat att jag
hufvudsak-ligen sysselsatt mig med Beethoven,
Mozart och Weber, satte han sig i en
länstol, och under det jag spelade
några bitar ur »Friskytten» reste han
på hufvudet och sade: »Spela något
af Beethoven». När han hört på
ungefär en qvart, reste han sig upp och
betraktade mig och mitt instrument
helt allvarsamt och utropade »basta!»
Detta »nog!» uppskakade mig i hög
grad, ty jag tolkade det som ett
uttryck af missbelåtenhet. Men jag blef
genast lugnad, då herr Salvini strax
derefter helt vänligt yttrade: »kom
tillbaka i morgon förmiddag klockan
10!» På återvägen till mitt hotell
uppstego hos mig åtskilliga tvifvel och
farhågor.
Jag ångrade nästan i min sorgsna
sinnesstämning att jag inlåtit mig i
ett samspel och således i viss mån ett
täflingsspel med Paganini. Den
följande dagen instälde jag mig darrande
och försagd hos herr Salvini på bestämd
tid. Denne mottog mig i mycket gladt
lynne och innan jag hunnit ställa
noterna i ordning sade han: »Var god
och gif mig ert instrument!» Då jag
räckte honom min violin grep han tag
om halsen på densamma och slog
instrumentet mot kanten af bordet med
hela sin styrka så att det gick i bitar.
Med största lugn öppnade sedan den
gamle herrn en på samma bord stående
fiollåda och tog med mycken varsamhet
upp ett instrument ur denna, i det han
sade: »Försök den här violinen.»
Sedan jag profvat densamma med
en Beethovensonat räckte mig Salvini
rörd sin hand sägande: ’Det är er väl
bekant, att jag varit lärjunge till min
berömde landsman och sin tids förste
och störste violinmästare Giuseppe
Tar-tini. Denna äkta stora
Stradivari-vio-lin har jag en gång fått till skänks
af min lärare Tartini som det
dyrbaraste minne. Ni, herr Lipinski, förstår
att spela på detta instrument och af-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
