Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Böhmflöjtens uppkomst.
Ur ett surdeles fortjeustfullt, håndskriftet
urtete ut Gustaf Widegren (1885), med titel
»Om Höjtbläsuing samt flöjtens uppkomst och
utbildning intill närvarande tid jemte
musik-historiskn drag m. m.>, meddela vi följande
intressanta kapitel.
Af den nyss nämda lilla token* får
man äfven veta, att Th. Bölnn, vid
sitt besök i London år 1831, blef
förvånad öfver den utmärkte engelske
flöjtisten Charles Nicholson’s särdeles
kraftiga ton. Engelsmannens Höjt var
försedd med ovanligt stora fingerliål,
genom hvilka, vid anblåsningen,
tonerna alltid kunde få fritt utveckla
sig. »Men», säger Böbm vidare, »det
behöfdes också Nicliolson’s
utomordentliga talang och förträffliga ansats för
att kunna, så väl som skedde, dölja
instrumentets brister, livad beträffade
både stämning och jemnhet hos de
särskilta tonerna: allt felaktigheter,
hvilka hade sin grund förnämligast i
tonhålens origtiga lägen j>å flöjt-röret,
och hvilka icke kunde afhjelpas dermed
att hålen gjordes olika stora.
Väl hade under en lång tid Th.
Böhm funderat på möjligheten att till
något bättre omgestalta den vanliga
flöjten, hvilkens både förtjenster och
brister han i grund lärt känna, dels
som instrumentmakare och dels som
bildad musiker och artist på
instrumentet. Men efter denna hans resa
till England mognade hans funderingar
i detta ämne till en bestämd föresats
och plan.
Nicholson’s flöjt med de ovanligt
stora tonhålen hade väl åt Bohm s
idéer gifvet en god rigtning, men på
samma gång full fasthet åt lians
öfver-tygelse, att någon väsendtlig
förbättring härvidlag aldrig kunde med hvar- j
ken små eller stora tonhål vinnas, så
framt nemligen dessa hål skulle få
behålla sina gamla vanliga, från
qner-schwiegel’n härstammande, lägen på
flöjt-röret.
Men tonhålens flyttning skulle
nödvändigt ha till följd en total förändring
af det allmänt gällande grepp systemet,
hvilket system han sjelf inlärt och i
träget öfvat i mer än tjugu års tid.
Visserligen blefve detta ett mycket
dyrt offer åt den nya saken, men
måste likväl göras.
Efter återkomsten hem till Miinchen ’
grep han genast verket an Han egde
vetande inom akustikens område,
mångårig praktisk erfarenhet i
flöjt-fabrikation, artistskap på instrumentet,
mångsidig och högt uppdrifven
arbets-skick-lighet: allt förmåner, hvilka
tillsammans kunde lemna honom god hjelp,
men långt från tillräcklig hjelp.
Framgången berodde här liufvudsakligen
på planmessigt anlagda, med största
noggrannhet utförda, försöks-arbeten.
Efter gjorda beräkningar jemte
undersökning af flere borrnings-förhållan-
* Ueber ilen Flöjtenbau, Mainz 1847.
den, fann han sig kunna bestämma det
blifvande nya flöjt-rörets längd på det
hela, och äfven de särskilta delarues
längd tillika med vidden iuväudigt.
Efterdessagrunder förfärdigades flera
rör, fullkomligt lika hvarandra och af
1,5 dec.linies tjocklek i trä t.
Munhålet fick formen af en långdragen
fyrkant med afrundade hörn. Korken
i munstycket mötte på 5,7 5
decimal-liniers afstånd från munhålets
midtel-punkt.
Bland dessa rör togs nu ett, dess
grundton var c (ett-strukna c). Detta
rör afskars i ned ra ändan så mycket,
. ... .,, ciss
att grund-!ouen höjdes till noga
dess
tempererad. Afskärings-punkten
tecknades på ett annat helt rör (N:o 2).
På samma sätt fortgick arbetet, medelst
afskäring och teckning, tills den första
oktavens samtliga toner i tempererad,
kromatisk skala voro på röret N:o 2
betecknade.
På de markerade
afskärnings-punk-terna å röret N:o 2 upptogos nu hål
af den storlek, som tonernas fulla
utveckling fordrade, likväl ej större än
att hålen obehindradt kunde med fingrar
täppas. Emellertid inträffade, att —
utom grund-tonen, som var rigtig —
alla de öfriga tonerna stämde för lågt.
Ty afskäring å ett rör verkar på
tonhöjden absolut och mera fullkomligt,
än livad uppå rörets sida upptagna hål
förmå, så framt nemligen ej dessa
sido-hål göras mycket stora i förhållande
till rörets inre diameter på stället.
Derföre måste uppå ett annat helt
rör (N:o 3) stämniugs förhållandet noga
berigtigas medelst tonhålens flyttning
en smula närmare upp mot munhålet.
På sådant sätt, och med tonhål af lika
vidd, erhölls nu ren stämning inom
l:sta och 2:dra oktaverna, men deremot
icke inom den 3:dje oktaven. Vid det
högsta tonläget måste nemligen tväune
hål samtidigt öppnas för hvarje ton;
och af dessa håls lägen på röret blifva
då tonernas lätta angifuing, klang och
rena stämning i hög grad beroende.
I följd deraf måste uppå andra hela
rör (N:is 4 o. s. v.) och livad angick
de sex öfversta tonhålen, ytterligare
små flyttningar göras; hvarefter de,
genom sist nämnda flyttningarna
rubbade stämnings-förhållandena hos de
lägre tonerna utjemnades medelst
modifikationer ’i hålens ursprungliga
storlek. Annan utväg fanns icke.
Sålunda hade omsider kommit till
stånd ett med 14 tonhål försedt
flöjtrör, på hvilket alla toner, kromatiskt
från och med c upp till trestrukua h,
kunde lätt, säkert och kraftigt
angif-vas uti möjligast ren, tempererad
stämning. Detta nya rörs akustiska
förhållanden voro, jemförda med det
vanliga flöjtrörets, således ganska
betydligt förbättrade. Men det gamla,
allmänt begagnade grepp-systemet — d.
ä. fingersättningen — kunde på inga
vilkor användas i hop med den nya
hål ställningen; ett nytt greppsystem
måste följaktligen uttänkas.
Denna uppgift var emellertid icke
så lätt att lösa. För flöjtens hållande
vid blåsningeu var högra handens
tumme oumbärlig och kunde icke
der-jeinte öfvertaga annan förrättning. Till
färdig behandling af 14 tonhål funnos
således blott nio fingrar.
Från ungdomen hade Th. Böhm fått
tillfälle att öfva sig äfven i mekaniska
arbeten; och den insigt, han i sådan
väg förvärfvat, kom honom nu väl till
pass, ty på ett berömvärdt sätt löste
han jemväl uppgiften om det nya
grepp-systemet. Hans klaffmekanism, — en
i musikens tjenst ditintills icke anad,
än mindre begagnad tillämpning af
mekanik —, har allestädes, der den
blifvit känd, tillvunnit sig loford, ja,
beundran. Th. Böhm säger dock sjelf,
att han väl satte ett visst värde på
detta sitt nya grepp-system och
der-till hörande klatfverk, emedan han i
detsammas konseqventa uppställning
trodde sig ha funnit enklaste medlet
för ernående af sitt väsendtligaste
syfte, nemligen flöjtens förbättring uti
akustiskt hänseende, enär ett
musikaliskt instruments relativa fulländning
berodde liufvudsakligen på detsammas
akustiska egenskaper, hvaremot hos ett
ton-verktyg mekanismen alltid blefve
af sekundär betydelse. »För resten»,
tillägger han, »är det vida lättare, att
konstruera klaffar, än att förbättra
toner.»
An mindre afseende satte han på
konsten att tillegna sig den nya
fingersättningen. Om denna sak, som
troddes blifva så svår, heter det
nemligen : att han förslagsvis utkastat, ja,
äfven temligen iuöfvat flere, mer och
mindre olika grepp-systemer; men valde
för sin nya flöjt det af honom redan
före 1831 års slut uppstälda, numera
väl bekanta system med riug-klaffar,
såsom det bäst passande.
Efter förloppet af några månader
kundo han färdigt behandla sin
ny-konstruorade flöjt, på hvilken han
offentligen blåste hemma i Miinchen redan
år 1832 och ånyo i London åren 1833
och 1836, dervid instrumentets jemna
och kraftiga ton samt rena stämning
straxt uppmärksammades.
––-£><&■——
Vilkoren för en god
sangundervisning.
Af Josef Sittard.
I.
god sångundervisning hör till
den musikaliska pedagogikens
svåraste discipliner. Om någonsin
skriftens språk, att många äro kallade men
få utvalda, kan tillämpas, så är det
fallet härvidlag. För att kunna
meddela en god rationel sångundervisning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
