Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK MUSIKTIDNING.
Det säger sig sjelft att jag flitigt
deltager i jagterna, om söndagarna på
värdshuset i det närliggande Eisenberg
— der Casper intonerade sin
infernaliska dryckesvisa — ej försmår ett
glas godt vin och gerna svänger om
med de käcka jägarflickorria, när de
böhiniska musikanterna spela upp till
dans.
Sålunda var jag då en härlig
söndagseftermiddag i september lS35just
i mitt element, tecknade grupper af 1
drickande och spelande gubbar, drack
sjelf med och skulle till att börja en
böhmisk vals med min unga dansorska, i
då postbudet från Dresden trädde in
och delade ut en hop bref åt de
närvarande gästerna. — När han fick se
mig, styrde han rakt på mig med de
orden: »Ack, se der min lille rare
herre! bra att jag träffade er; här har
jag ett angeläget bref till er». Han
lemnade mig nu ett litet prydligt bref;
jag öppnade det och fann deri endast
följande korta notis: »I morgon ges
Sonmambula; Fraueilla sjunger Auiiiia
och helsar hjertligast. Kom alltså hit!
Er vän
J. P. Pixis.
»Min häst!» skrek jag till
uppassa-ren; jag tog min dam om lifvet och
dansade omkring med henne några
varf kring salen, så att hon nästan
miste andan, följde sedan ut med
kyparen, kastade mig upp på hästen och
jagade i väg åt Dresden.
Trots all brådska hade jag bestämdt
föiesatt mig att ej återse den älskliga
Francilla förr än efter uppförandet af
Sonmambula, och jag höll ord, så svårt
det än kändes; ty att skämta med
Francilla, lyssna till hennes berättelser
och emellanåt tvista litet smått med
henne, — det var mig ett nöje som
öfvergick allt annat. Då jag dagen
efter föreställningen trädde in i hennes
rum på hotellet Stadt Gotha» jvid
Slotts-gatau kom hon emot 111ig med
långsamma steg ocli sorgsen blick, hon var
ovanligt blek och räckte 111ig tyst
handen, i det ett drag af smärta rörde
sig kring hennes förtjusande mun och
satte do friska läpparne i darruing.
Jag studsade; det jubelord, hvarmed
jag ville helsa denna den härligaste
Amina som funnits, dog på mina
läppar, och jag betraktade henne helt
ängslig.
»Har ni sett mig i går?» frågade
I1011 slutligen med ett vemodigt leende.
»Ja visst Francilla! och gud vet hur
jag kom ur logen och hem till mig
och livad för allt jag denna natt
fantiserat och drömt! — Ack, mitt hjerta
är så fullt, det går omkring i mitt
liufvud! — Jag hade så mycket att
säga er, men Ni sjelf!
»Jag är så sorgsen!» föll mig
Francilla i talet med klagande ton, »ack
ja, och ni skulle vara det också om ni
bara viste — — —»
»Nå, hvad då Francilla?»
»Att den gode Bellini är död!»
utropade Francilla, i det hon började
gråta bittert.
Jag blef helt bestört — Bellini död!
den härlige unge mästaren, hvars
älskliga tonskapelse nyss hade så häuryckt
mig. Sorg och bitterhet stredo i mitt
bröst — hvarför just han så tidigt
skiljas ifrån oss ? hvarför just han,
stor icke blott såsom konstnär utan
äfven såsom menniska, älskad och
aktad af alla som kände honom -—-
hvarför icke någon af alla dessa stackare
och narrar, som kunde bringa namnet
konstnär och menniska att förlora all
kredit, om menniskan och konstnären
skulle bedömas efter deras förfuskade
beläte ?
Francilla afbröt min harmfulla
tankegång ; hon försökte lugna sig, pressade
näsduken mot de tårade ögonen och
gick bort för att hemta sitt vackra
album och visa 111ig hur väl min
teckning tog sig ut deri, den som jag
skänkt henne och som förestälde henne
såsom Romeo i det ögonblick då Julia
uppvaknande i likkistan utropar hans
namn och han, troende sig höra en
engels röst, blickar upp mot höjden,
framhviskande: »Hon ropar 111ig -—
ja, jag kommer!»
H011 genombläddrade albumet,
hvilket hon, sittande i soffan, hade
uppslaget i sitt sköte, jag knäföll bredvid
henne, läsande i hennes lilliga
anletsdrag det intryck som det ena eller
andra namnet gjorde på henne. Det
var det mest älskliga och skiftande
minspel man kan tänka sig; med en
viss stolthet blickade hennes annars så
ljuft smäktande öga då hon läste de
stor.i, illa skrifna raderna af Judith
Pasta, älskligare leende kunde
Henriette Sontag sjelf icke åstadkomma, än
Francillas, då denna visade 111ig
gref-vinnau Rossis namn; vid namnet af
Pixis, onkel Pixis i Prag, berättade
I1011 en hel hop saker om hans
angenäma familjelif och bad mig helsa
tu-senfaldt till honom, lians fru och mor,
i fäll mina vägar förde uiig till Prag
förr eller senare; »ingeu af dem har
110g glömt den lilla Francilla!» —
Plötsligen tystnade hon midt i sin lilliga
språksamhet, ty de båda namn, som
nu följde midt emot livarandra voro
Vincenzo Bellini och Maria Malibrau.
Maria hade skrifvit några hjortliga ord,
Bellini ett ställe ur »Capuletti»,
nämligen början af denna djupt gripande
klagan, då Romeo får höra om Julias
död. — Utan att säga ett ord, tog
Francilla ur min hand det ritstift af
silfver, som hon för någon tid sedan
skänkt mig, tecknade ett stort kors
under Bellinis namn och räckte mig
stiftet åter med en blick, som jag
aldrig skall förgäta. — »En fråga!»
sade jag för att afbryta den sorgliga
pausen, »en fråga, kära Francilla!
Hvarför använder ni i sista akten af
’Capuletti’ icke Bellinis utan Vaccais mu-
109
sik? Så mycket jag än värderar
Vaccais talang, och så gerna jag tillstår,
att i många enskilda delar hans
komposition är enklare och mera betydande
än till och med vår förklarade väns,
så är dock visst, att Bellinis musik
närmare och innerliga sluter sig till
det öfriga ; särdeles är slutet: »Grymme
fader, se här ditt verk!» så gripande
i sin lugna framställning, att jag högst
ogerna saknar det, och jag tror att
hela publiken instämmer med 111ig».
Francilla gaf mig först en allvarlig
blick, derpå sade hon med en egen
högtidlig ton: »Hör mig, jag vill be-
rätta er en historia, och af den skall
ni finna hvarför vår arme vän måste
dö så tidigt och hvarför Maria och jag
ej kunna sjunga hans sista akt.»
Med blicken fortfarande fästad på
korset under Bellinis namn berättade
mig nu Francilla följande :
»Ni vet, min vän», sade hon, »att
Viucenzo är född vid foten af Aetna
j — ack det kunde man ej se på
honom, den hederlige Vincenzo, ty han
var bloud, blåögd, hvit och röd som
edra vackra Dresdenflickor, och
sanningen att säga litet odräglig genom
sitt snobbiga sätt; derför skrattade jag
’ också rätt godt, när ni, min vän, för
någon tid sedan beskref för inig hur
ni tänkte er honom.
»Liknade han nu till sitt yttre helt
och hållet en vanlig ungherre, och detta
också, som jag sagt, i sitt sätt att vara
— men jag berättar visst mycket
dåligt, min vän?» frågade hon leende med
ett afbrott i berättelsen.
»Nej då, kära Francilla!» svarade
jag, — »jag ber er berätta vidare!»
— och hon fortfor:
»Nå jag ville säga: liknade nu den
gode Vincenzo så der tämligen en narr
ibland, så fann man likväl snart, att
han var en äkta son af »Sicilien, och
att, trots lians vekhet och mildhet,
söderns hela glöd låg sjudande inom
honom Jag vet ej hur jag i fä drag
skall kunna gifva er en lillig
åskådning af Bellinis underbara natur. Han
var icke såsom vulkanen i sitt hemland,
der man först genomvandrar yppiga
ängar, väldiga skogar och snöfält, till
dess man ändtligen genom en hemsk
lavaöken kommer fram till det lågande
afgrundsgapet; — icke heller var han
lik Hekla deruppe i ert uorden, der
den eviga elden lågar under den eviga
isen; nej han liknade en engelsk
trädgård i sentimental smak, mod prydliga
häckgångar, med ett stilla vatten, i
hvilket månen speglar sig — liär och
der täcka blomstergrupper samt
konstiga tempel, snäckberg och dylika
tokigheter! Ack, min gud, jag ser
honom ännu så lifligt för mig! Icke
sanut, en sådan trädgård, hälft täck,
halft tråkig — under en sådan tror
väl ej någon menniska att en djup
afgrund af eld är förborgad? — Men
så var det med Bellini! Och den låga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
