Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och sålunda tyckes Hanslicks bekännelse
mera likna ett nekande än ett jakande
svar på frågan.
––^––
Chopins omdöme om
komponister.
5n fransman, samtida till Chopin,
har öfver pianisterna från första
hälften af det snart tilländalupna
århundradet uttalat följande korta och
något märkvärdiga kritik: »Thalberg
är en konung, Liszt en profet, Chopin
en skald, Herz en advokat,
Kalkbren-ner en trubadur, madame Pleyel en
sibylla och Döhler en pianist». Af
alla dessa slagord är endast rigtigt, att
Chopin var en skald och Döhler en
pianist. Chopin sjelf har ej i Thalberg
sett någon konung, i Liszt någon
profet och i Herz någon advokat, såsom
man kan finna af den utmärkta skriften:
»Fredrik Chopin såsom menniska och
musiker» af Friedrich Nicks.
Chopin egde ej någon synnerlig
förmåga att rätt bedöma sin tids
komponister, och hans sympatier för
betydande musiker voro ej särdeles stora.
Bland alla tondiktare skattades af bouom
Mozart högst Man berättar om
Chopin, att han på sina resor förde med
sig antingen partituret till »Don Juan»
eller Mozarts »Requiem». Ännu såsom
döende bad Chopin furstinnan
Czarto-ryska och en fransk pianist att spela
för honom stycken af Mozart. Frågan
livarför Chopin i Mozart ärade sitt
ideal och en i första rummet af Gud
begåfvad tondiktare besvarar Liszt med
den anmärkningen att Mozart mera
sällan än någon annan komponist nedlät
sig att öfverskrida den linie, som skiljer
det förnäma från det simpla. Chopin
uppskattade i Mozarts verk den
oinskränkt herskande tjusningsmakten,
behaget och den lyckliga harmonien, denna
fulländade älskvärdhet, som ej är
bemängd med någonting groft, hårdt,
otympligt, osundt och excentriskt. Lika
fullt gick, såsom Liszt berättar, Chopins
»sybaritism» i renhet och hans
känslighet för det menskligt låga så vidt,
att han till och med i »Don Juan», i
detta odödliga mästerverk, anmärkte
»beklagansvärda» ställen.
Utom Mozart värderade Chopin mest
J. Seb. Bach. Genom Bach-spel hade
han forberedt sig till sina konserter
och tillhöll sina elever att studera den
odödliga Leipzig-kantorr.s Suiter,
Partitas, Pi’eludier och Fugor. Såsom
bästa medlet till framsteg i pianospelning
framhöll han »de toujour travail ler
Bach».
Under dot Bach och Mozart voro
Chopins gudomligheter, ärade den
nervöse tondiktaren Huinmel, Field och
Moscheles såsom sina vänner. Chopin
spelade af Hummels kompositioner helst
hans Konserter, Septetten och Fantasi-
erna samt studerade med sina elever
Fields Nocturner och Konserter, dem
han vid förediaget försåg med utsökta
prydnader. Ve dock den pianist, som
understod sig att förfara på samma
sätt med Chopins egna kompositioner.
Liszt har en gång gjort det, och
Chopin var utom sig af förargelse.
Chopin tyckte också om Moscheles’
duetter och föredrog dem gerna, likasom
han med förkärlek använde dem åt sina
elever. Märkvärdigt nog var Schuberts
betydelse ej fullt klar för denne
grazi-ernas bortklemade älskling. Chopin
beundrade obegränsadt Schuberts
»Divertissement hongrois», och äfven de
fyrhändiga Marscherna och Polonäserna
spelade han ofta med sina elever; hans
Sonater, Impromptus, »Moments
musicals» deremot voro för Chopin antingen
alldeles okända eller af ringa värde.
De Schubert’ska sångerna nekade han
ej sitt erkännande, dock hörde han
ogerna sådana bland dem, hvilkas
konturer voro för skarpa för hans öra,
»der känslan visar sig likasom naken;
der man, så att säga, känner smärtans
kroppsliga uttryck», såsom Liszt
uttrycker sig. Allt hårdt och vildt verkade
frånstötande på Chopin, som lär ha
sagt om Schubert: »Det upphöjda
förbleknar när det efterföljes af det
simpla och triviala».
Ehnruväl Chopin ofta anmärkte:
»Det gifves blott en skola, den tyska»,
har lmn likväl icke erkänt Hera
betydande tyska tonmästare till sitt fulla
värde. Så hade han mycket dunkelt
begrepp om C. M. v. "Webers betydelse.
Äfven Beothovens verk beundrade han
blott till en del; de tycktes honom för
sträfva till sin natur. Såsom Liszt
menar, var för honom Beethovens verk
till sin byggnad allt för atletiska,
deras uttryck för våldsamt, deras lidelse
för häftig för att behaga honom.
Chopin sade, att Becthoven följde honom
till himlen för att i nästa ögonblick
åter kasta honom till jorden »ja ned
i smutsen». Att ett sådant
märkvärdigt omdöme kunde uppstå urskuldades
knappast af den omständigheten, att
Chopin alls icke kände Beethovens
förnämsta verk.
Mendelssohns behagliga,
formfulländade musik föreföll Chopin »trivial»,
och han ansåg att Mendelssohn aldrig
skrifvit något bättre än den första bland
»Lieder ohne Worte». I synnerhet
förekommo honom vista piano-passager,
framför allt de i brutna ackord,
gammalmodiga.
Icke heller Schumann fann nåd inför
Chopins ögon; särskildt yttrade han
om »Karneval», att denna ej var någon
verklig musik. Då har, som man vet,
Schumanu rigtigare uppfattat Chopins
värde och kraftigt ingripit för honom.
Med rätta kunde Chopin ej lida
virtuosmusik. Så fann Chopin
Kalkbren-ners »bullrande virtuositet» och
»dekorativa sentimentalitet» vedervärdig;
han föraktade Thalbergs ytliga elegans
och hade åtskilligt att anmärka rörande
Liszts omskrifningar (paraphraser).
Äfven Meyerbeers musik fann han
hjer-tans tråkig, likasom han öfverhufvud
blott erkände sådana tonverk, som icke
upprörde hans sjuka nerver, sådana
alltså, hvilka hade en mi d och glad
karaktär och som stodo i samklang
med hans aristokratiska natur.
–-#––
Chr. Glucks sista grafläggning
i Wien.
Jj^jen 30 sept. blefvo Glucks jordiska
fgi qvarlefvor i närvaro af
representanter för Wiens musikverld nedsatta i
centralkyrkogården. Efter likets
upp-1 gräfning lades det i den konstnärligt
utrustade metallkistan, som var
upp-stäld i kapellet på den katolska
kyrko-i gården i Matzleinsdorf. Kl. 3 e. m.
anlände konstinstitutets och
foreningernes delegerade för att ledsaga Glucks
qvarlefvor till deras sista hvilorum.
De flesta deputationerna medförde
kransar ; hofoperateaterns var bunden af
lager och palmqvistar, behängd med
sorgflor och försedd med anstaltens
namn på svartgula band. Det
imposanta tåget inträffade emot kl. 4 vid
centralkyrkogården. Midt emot
ingången till tondiktarnes graflund, i
anläggningen för historiskt märkliga personer,
mellan generalerna Hess’, Uchatius’ och
Johns grafvar, hade man uppsatt ett
praktfullt tält. Hit fördes kistan, och
kransarne grupperades omkring
fotställningen. Till venster om kistan låg
på ett litet bord, täckt af en svart
duk, den från den gamla grafvården
uttagna minnestaflan af sten och Glucks
porträttrelief. Båda äro bestämda för
staden Wiens historiska museum. Taf
lan har följande inskrift: »Här hvilar
en rättskaffens tj’sk man, en ifrig
kristen, en trogen make, riddar Christoph
von Gluck, den höga tonkonstens
härlige mästare. Han dog d. 15
november 1787». Kring tältet hade en stor
mängd sorgklädda personer samlat sig
jämte dem som gingo i processionen
samt hofoperaus manskör. Efter den
kyrkliga jordfästningen sjöngs »Libera».
Kistan fördes nu förbi Beethovens och
Schuberts grafvar och Mozarts
minnesvård långs en vacker häck, vid hvars
ända gralven ligger. Den renoverade
stenen, förskrifvaude sig från 1846
(Glucks 1 o’2:a födelsedag), var uppstäld
på ett klippunderlag. Bakom buskaget,
som omgaf denna plats voro damer och
herrar tillhörande operakören posterade
och under ackompagnementet af
blås-instrument uppstämde dessa en kör ur
Glucks opera »Orpheus och Eurydice».
Då kistan blifvit nedsänkt yttrade
direktör Jabn: »Så hafva vi då från
den obemärkta grafven fört dina
jordiska qvarlefvor, du odödlige, hit till en
kungagrift, till en plats, som det tack-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
