Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
<let lian konserterade i London och jemte
sin hustru erhöll det ntmärktaste
mottagande vid hofvet. Mindre lycklig
hade han kort förut, varit i Paris, der
han både som komponist och violinist
blef ganska kallt bemött af kritiken;
fransmännen förstodo ej det utmärkande
i Spohrs väsen, romantiken i hans spel
liksom i hans tonskapelser. Redan 1821
bytte han om vistelseort och flyttade
öfver till Dresden för att låta sin
dotter utbildas i sång af Miksch. Derpå
följde 1822 hans kallande hofkapell
mästare i Kasse], der hans rörliga lif
slutligen fick sin lugna hamn och der
han slutade sina dagar. Beklagligtvis
hlefvo hans sista lefnadsår förbittrade
genom ett mindre godt förhållande
mellan honom och landsherrn, som till och
med emot hans vilja pensionerade
honom 1857 och nedsatte hans lön, ehuru
denna var honom garanterad oförändrad
till hans död. Kort tid derefter
träffade honom ett ännu hårdare slag i
det han bröt sin arm i trappan till
läsemuséet. Visserligen läktes armen
oaktadt hans höga ålder, men en
svaghet i densamma stod qvar, hvilken
hindrade honom att vidare föra stråken.
I anledning af hans 25 års-jubileum
som kapellmästare i Kassel 1847 hade
han förlänats tillträde till hofvet och
ntnämts till generalmusikdirektör samt
blifvit hedersborgare i staden. Efter
sin första makas död 1834 gifte han
sig med Marianne Pfeiffer, en utmärkt
pianist, som öfverlefde honom. Han
dog af ålderdomssvaghet utan
föregående sjukdom d. 22 okt. 1859. Spohr
var en imposant person med ädla men
allvarliga ansigtsdrag. Blygsam och
anspråkslös var han till sitt väsen,
trots de mångfaldiga hyllningar af alla
slag, som bevisades honom under hans
långa konstnärliga verksamhet.
Till dessa lefnadsdata vilja vi efter
en af mästarens senare biografer och
andra foga några ord om honom såsom
tonsättare och virtuos.
Spohrs mångsidiga konstnärsanlag
äro mest rigtade åt det veka, älskliga,
milda och svårmodiga. Lättare finner
han uttryck för klagan än för
lefnads-lust; till och med öfver hans glädje
breder sig elegiska skuggor. Likväl
förmår han, en annan musikalisk Jean
Paul, att gifva humorn präktiga toner
och det goda lynnet skalkaktigt
behagliga melodier; men han är icke naiv
som Shakspear eller Mozart utan
snarare sentimental som Schiller. Han
saknar Bachs stränga storhet, Händeis
frihet, Beethovens höga flygt, men han
eger som Göthe det finast utbildade
formsinne och kan hos andra väcka
känslans hemligaste rörelser och fylla
åhörarens själ med lyckliggörande
intryck och sköna tonbilder. Spohrs verk
intaga till följd af sin egendomliga
karaktär och obestridliga originalitet
en alldeles egen plats i
musiklitteraturen och väcka i högre grad än andra
komponisters, synnerligast genom hans
sätt att modulera, intrycket af något
manieradt och monotont samt alstra
känslan af att hans skaparkraft, trots
rikedomen och mångsidigheten i hans
skaparverksamhet, lider af en viss
begränsning. Ytterligare orsak härtill
linna vi uti hans stränga fasthållande
af den konstnärliga formen, ur hvilken
han aldrig trädde ut äfven vid den
friaste behandling af enskildheter. Alla
dessa omständigheter utgöra dock ej
något giltigt skäl till att man icke
skulle kunna med njutning och
tillfredsställelse återvända till hans verk eller
t. ex. med fullaste nöje åhöra en
konsert, hvars program endast upptoge
Spohrs kompositioner. Alla dessa göra
i första rummet intryck af klarhet och
öfvcrsigtlighet; deraf ock deras goda
harmoniska verkan. Intet i dem synes
tvunget och påtrugadt, icke en gång
de djerfvaste modulationer. Afsigten
att göra effekt spårar man aldrig; det
är något nobelt och distingueradt i
deras väsen. Såsom bekant visste
Meyerbeer, Marschner och andra
berömda tonsättare att ganska väl göra
sig till godo effekter hos Spohr, som
var en mästare i instrumentation.
Spohrs utomordentliga storhet som
violinvirtuos erkännes på det lifligaste
från alla håll. Redan då han 1804
konserterade i Leipzig skrifver om
honom Fr. Rochlitz följande: »Hans
individualitet leder honom mest till
det storslagna och det i ljuft vemod
svärmande. Så är också hans härliga
spel. Fullkomlig renhet, säkerhet,
precision, den enormaste färdighet, alla
slags stråk, alla nyanser i
instrumentets ton, den mest otvungna ledighet
i att röra sig med allt detta, till och
med de största svårigheter — det gör
honom till den skickligaste virtuos.
Men den själ han inlägger i sitt spel
— fantasiens flykt, elden, mjukheten,
känslans innerlighet, den fina smaken
och förmågan att intränga i och
åter-gifva andan i de särskilda
kompositionerna — det gör honom till sann
konstnär. Denna sist nämda egenskap
ha vi ej funnit i så hög grad bos
någon violist och detta synnerligast i
hans qvartettspel.» En annan af hans
samtida ger oss en liflig bild af den
konserterande virtuosen. »När» —
säger han — »den imposante mannen,
ett hufvud högre än sin omgifning,
med violinen under armen träder fram
till sin notställare — han spelade
aldrig utantill, emedan han ville
undvika skenet af att ha instuderat ett
tonstycke mekaniskt, hvilket han
ansåg oförenligt med sin konstnärliga
uppfattning — och när han då
helsa-de publiken med der.na oefterhärmliga
bugning full af värdighet utan
stolthet, full af behag och sjelfförtroende,
lugnt rigtande sina klara, blåa ögon
utåt salongen för att taga en
öfver-blick af sin publik, intogs åhörarne af
en stämning, liknande andakt. Med
kunglig värdighet gaf han tecken till
förspelet. Satte han derpå sin härliga
Straduarius till skuldran, blef det en
andlös tystnad. Med första
stråkdraget hade han fjettrat alla åhörare.
Det lilla instrumentet liknade i hans
hand en jättes leksak, och det kan ej
beskrifvas med hvilken nonchalance
och frihet, elegans och öfverlägsenhet
Spohr behandlade det lilla tinget.»
Skilnaden i tonstyrka mellan det
Spohrska och nuvarande spelet tör
mest kunna bero på olikheten i
stråk-föringen. Spohr höll violinen
fullkomligt stilla och temligen plan; i följd
deraf måste högra armen höjas något
mera, men han behöll derigenom fullt
herravälde öfver stråken och styrkan i
stråkdraget. Nu håller man
instrumentet snedt lutande, armbågen rör
sig nästan icke från kroppen,
hand-ledsrörelsen är på det högsta
utvecklad, men stråket har i samma mån
förlorat i kärnfull kraft.
Om Spohrs verksamhet som
tonsät-i tåre få vi yttra oss i en särskild
artikel i nästa nummer, då utrymme
dertill nu fattas oss. Denna artikel
kommer då att i katalogform redogöra
I för hans tonskapelse:*.
––^––
En fransk »Pedalskola .
Efter prof. G. Stneire.
(Forts, och slut.)
^författaren säger, att de första
kom-ponisterna endast helt forsigtigt
begagnat sig af pedalen. De sågo
der-vid mera på tonens mjukhet än dess
styrka; Steibelt har först användt en
egentlig pedaleffekt i det han genom
hastigt upprepade slag efterapade en
tons uthållighet, såsom man kan göra
i sång. Lavignac karakteriserar nu
särskilda pianokomponister i afseende
på deras bruk af pedalen och anför
dithörande exempel samt rättar dels
felaktig, dels problematisk, dels afgjordt
falsk pedal hos dessa auktorer. Han
betjenar sig härför af en egen
beteckning, som han sjelf påfunnit, och
hvar-om mera längre fram. Af de särskilda
komponisterna anför han exempel från
Ferd. Ries, Hummel, Beethoven, Field,
Chopin, Weber, Schumann, Liszt och
Heller. Af sådana exempel, som prof.
Stoevve framhåller, må vi i korthet här
anföra några stycken, efter de utdrag
som denne gjort.
Ferd. Ries skrifver ganska långa
pedaler, i fortissimo en pedal öfver
alldeles skilda ackord ända hän emot
ett i fermat slutande septimackord. —
L. rättar detta på ett mönstergillt sätt
men glömmer dervid två saker. Först
och främst nämner han icke, att med
då varande pianon, med sin tunna snart
förklingande ton saken ej var så farlig,
för det andra anmärker han icke, att
vid den nämnda fermatens inträdande
pedalen bör släppas, hvarefter genast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
