Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
friskheten i den musikaliska
omkläd-naden. Men i andra akten stär allt
så godt som stilla. Det är en
oupphörligt fortsatt dialog utan aktion.
Först mellan Votan och Fricka ett
kapitel af allmän sedelära, så en enormt
lång utveckling af Votans Götternoth»,
förklarad för Brynhild — denna
episod är på danska operascenen mycket
förkortad, delvis öfverhoppad —
derefter mellan Siegmund och Sieglinde,
hvarvid vi icke erfara annat, an vi
visste förut, och slutligen mellan
Sieg-mund och Brvnhild den förr omtalade
scenen med dödsbndskapet. Afven tredje
akten är öfver höfvan fattig på
handling, och det vill tysk grundlighet —
och tålmodighet till att basera hela
aktionen väsentligen på Votans
anklagelse mot Brynhild. Att alla dessa
samtal, delvis bygda på filosofisk grund,
dertill föras musikaliskt, det vill alltså
säga utan ordets tydlighet, och att den
musikaliska behandlingen är den väl
bekanta Wngnerska tekniken,
ledmo-tiver och * oändlig melodi» med
tyngdpunkten beständigt i orkestern, gör
den sceniska verkan på åhöraren ännu
mera problematisk. Den oförberedde
och icke förut intagne åhöraren tör
endast förnimma en ofantlig ljudande
kropp — som han ej kan fatta.
Till detta kommer för oss nordbor
ännu något annat, något nationelt. Det
är Richard Wagners behandling af vår
mytologi. Vi ega denna, såsom bekant,
gemensam med tyskarne, men hvilken
olika anda som herskar i deras och
vår det framgår tydligt af det sätt, på
hvilket Wagner gör bruk af den,
särdeles hans uppfattning af
gudagestal-terna. Att handlingen i »Valkyrian»,
som är baserad på den äldre Eddan
och Völsungasagau, är så tillstäld att
nästan alla drag äro lånade ur dessa
källor från forntiden men alla äro
använda i annat sammanhang, så att de
gifva en helt annan bild, må nu så
vara. Ty poesi är ett, fornkunskap
ett annat, och sagoverlden är ju icke
någon historia. Men det bruk Wagner
gör af sjelfva gndagestalterna och den
bild han gifver oss af dem är möjligen
uppbygglig tör våra grannar i söder.
— Här uppe i norden är det tvärtom.
Först och främst gäller detta gudar-
nes fader, Odin (Votan). Hos
Wagner förekommer han i hela
»Nibelun-genringen» som en högst bortkommen
»härfader», en gud, som beständigt
lamenterar och klagar och filosoferar
på Schopenhaur’ska viset, som brukar
smålögner och advokatknep och som
just i »Valkyrian» får finna sig uti att
för öppen ridå bli upplexad af sin
gudinne-hustru Frigga. Synnerligast
denna scen — början af andra akten
— med Friggas rappa sparlakanslexa
är grymt osmaklig att öfvervara. När
derför teatern i Karl Gjellerups
text-öfversättning brukar särskildt den tyska
benämningen på gudarne »Votan» och
»Fricka», är detta rigtigt emedan der-
vid accentueras, att denna guduppfatt-,
ning må stå för tysk räkning.
Konsekvent hade varit att i
öfverenstäm-melse dermed använda namnet
»Brunhilde» i st. f. Brynhild.
För öfrigt är öfversättningen
berömvärd. Deu är förtrogen med den
kärlek till uppgiften, som Wagners
hänförda förkämpar böra hafva. En
särskild uppgift har varit att vid
öfversättningen följa Richard Wagners
bekanta förkärlek för stafrim — om till
gagn för tydligheten af den text som
når ned till åhörarne, är en annan
fråga. Germanismer förekomma
visserligen här och der i öfversättningen,
men särskilda svårigheter hafva
naturligt nog uppstått för musikens skull.
Kgl. teaterns framförande af detta
stora tonverk representerar ett ganska
betydligt arbete, som i och för sig är
all respekt värd. Och resultatet är
öfverraskande godt. — Den förste
konstnären här är kapellmästaren
Svendsen, livars ordnande och ledande hand
här gifver sig tillkänna öfverallt,
konstnärligt inspirerande och öfverlägset
kunnig. Vid sidan af houotn orkestern,
som alltigenom löser sin uppgift med
en virtuositet, som endast deu kan
begripa, hvilken känner ett
Wagner-par-titurs enorma fordringar på virtuos
instrumentalteknik. Kapellets utförande
af det inledande förspelet, som far
åstad som ett jagande oväder, var ett
litet mästerstycke af föredragniugskonst.
Stråkarnes trupp visade sig dock,
oak-tadt betydlig förstärkning för liten och
hos bleckblåsarne märkte man då och
då fel i teknik och intonation.
Så komma vi till solisterna. En
framstående prestation var fru Ellen
Gulbranso)is{-Nordgrens) Brynhild,
anlagd med träffande uppfattning af stilen
i denna äkta Wagnerska qvinnotyp och
allt igenom uppburen af en ovanligt
praktfull röstutveckling, med en
säkerhet i det ovanligt stora omfång partiet
kräfver, som ej kan annat än förvåna
hos en så ung nybörjariuna. Med sin
utpreglade dramatiska begåfning, som
i detta parti visar sig finare och mera
beherskadt än förut i »Lohengrin»,
skall fru Gulbranson utan tvifvel kunna
utbilda sig till en Wagn er-sångerska
af betydelse. Likaledes fru Keller som
Sieglinde — eD klokt anlagd och både
till sång och dramatik lyckligt
genomförd prestation — och hr Brun som
Siegmund löste lyckligt sin stora
uppgift. Hos dem båda märker man
alltid det framstående musikaliska
förståndet, som hos hr Brun skulle träda än
fördelaktigare fram, om han kunde
frigöra sig från att sombrera stämman
och att gifva sitt uttryck en prägel af
vek känslosamhet, som icke alltid
passar för deu nordiske hjelte han skall
framställa. Hr Lange sjöng med
framstående dugtighet Votans stora parti,
hvilket så mycket mera må erkännas,
som partiet är mycket otacksamt, på
sina ställen tråkigt, och hr Lange san-
uolikt får skulden derför Han kan
trösta sig med att en
Wagner-kupaci-tet sådan som t. ex. Scaria i Wien
hufvudsakligen ej kunde göra mer af
detta parti. Likaledes förtjenar fröken
Skytt mycket beröm som Fricka, hvars
parti, som snarare ligger i sopranläget,
märkvärdigt nog icke vållade henne
märkbara svårigheter, ehuru henues
stora röst dock heller icke når till
egentlig utveckling. Slutligen komma
vi till hr Gustaf Holm, som med heder
redde sig i Hundi ngs parti. Hans
sträfva röst passar väl tillsammans med
denne råe krigare sådan Wagner vill
hafva honom framstäld.
Iscensättning och dekorationer gåfvo
sitt vigtiga bidrag till det helas
lyckliga resultat. Scenen med tvekampen
mellan Siegmund och Hunding fick
visserligen samma otillfredsställande
prägel af tablåmessig orörlighet här
som vanligen i Tyskland — det tör
ligga i outförbara, opraktiska idéer å
Wagners sida. Till ersättning var
»Trollelden» i slutet af stycket
särdeles effektfull.
Ett fel vid utförandet, och det
fundamentalt, var textuttalet, nj’ckeln till
uppfattningen af hela dramat, till
led-motiverna och deras inbördes
samverkan. Här förtjenar fru Keller och
fröken Skytt berömligt omnämnande,
men alla da andra lemna oss temligen
i sticket. Att höra Siegmunds långa
förklaringar eller Odins och Brynhilds
ej korta meningsbyten var ur denna
synpunkt icke uppbyggligt. Man
förstod knappt ett ord oaktadt orkesterns
diskreta hållning. Också det stumma
spelet var ett svårt moment, och
likväl är det ett så vigtigt element i ett
Wagnerdrama såsom detta. Stora
rörelser och mycket »poserande» är här
icke nog. För att träffa det rätta här
fordras årslång träning och en hel
Wagner-tradition, som ännu fattas oss
här hemma.
––©––-
Konstnärens ställning i Amerika
måtte vara synnerligt angenäm, efter
hvad man kan förstå af följande annons
i »New-York Herald.»
»Musici sökas! Fyra å fem dugliga
violinister, hvilka äfven kunna
tjenst-göra som räkenskapsförare, nattväktare,
barberare, telegrafister och kypare,
erhålla plats genast. De sökande må3te
vara belefvade och intelligenta samt ej
smaka starka drycker.»
* •
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
