Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nanini i den af honom grundade
romerska musikskolan blef Allegri redan
under sina musikaliska studieår
indragen i denna krets af kyrkans verkligt
fromma söner, för hvilka tonkonstens
utöfning och det musikaliska skapandet
var en sannskyldig gudstjenst. Den
musikaliska bildning, Allegri erhöll i
Naninis skola, var säkerligen af
gedignaste slag. För öfrigt veta vi
ingenting närmare om haus studieår.
Kommen till myndig ålder inträdde Allegri
i det andliga ståndet och erhöll
pre-sterlig anställning vid katedralen i
ärkebiskopssätet Fermo (det gamla
Fir-raium, nära Adriatiska hafvet). Vid
denna kyrka blef han snart fästad i
egenskap af körsångare oeh
kompositör. Från denna tid daterar sig
ut-gifvandet af »Concerti» för 2, 3, 4,
5 och (i stämmor. Dessa
kompositioner, som slogo mycket an och snart
sjöngos äfven af det påfliga kapellet,
fästade påfven Urban den VIII:s
uppmärksamhet vid den begåfvade
tonsättaren. För att bättre tillgodogöra sitt
kapell en så betydande talang utnämde
samme påfve Allegri 1629 till
kapellsångare vid det af idel framstående
sångare och musici bestående
Vatikanka-pellet. Denna befattning utöfvade
Allegri ända till sin död, som inträffade
enligt somligas uppgift d. 18 februari
1 652, enligt annan å ett
kopparsticks-porträtt befintlig uppgift samma dag
1662. Hans stoft hvilar i
oratorie-brödemas kyrka Santa Maria in
Valli-cella (i Roms centrala del) uti det
griftvalf, som förbehållits åt pålliga
kapellets sångare. Allegri var en lika
uppriktigt from och välgörande prest,
som han var begåfvad och rutinerad
musiker. 1 de fromma
oratoriebröder-nas (en af Xeri stiftad kongregation)
anda utöfvade han en storartad
välgörenhet mot de fattiga, som dagligen
belägrade hans dörrar, samt mot
olyckliga fångar, som han uppsökte och
tröstade. Renheten och ädelheten i
hans karaktär, hans djupt religiösa
sinnelag i förening med hans lysande
verksamhet som tonsättare tillvunno
honom samtidens odelade aktning och
beundran.
Det faller af sig sjelft, att en så
fint anlagd musikalisk begåfning som
Allegris skulle erhålla den rikaste
utveckling i ett kapell, som mestadels
utförde den store Palestrinas odödliga
mästerverk. Klart är äfven, att han
skulle låta sig kraftigt påverkas ej
blott af den sublima Palestrinastil, som
kännetecknade den romerska skolan,
utan äfven af de nya, friska insatser
i den musikaliska konstens utveckling,
som utgingo från den s. k. venetianska
skolan (grundad af Willaert, utbildad
af Andrea och Giovanni Gabrieli).
Var Palestrina Roms musikaliske
Ita-fael, (mästaren i ideal teckning och
formgifning), så var Giovanni Gabrieli
Venedigs Tizian (mästaren i mera
realistiskt varm, saftig kolorit). Af Alle-
gri sjelfstäudigt omsatta hafva båda
dessa stilriktningar förlänat hans
kompositioner denna i formelt hänseende
klassiska klarhet och denna i realt
hänseende böjligare melodiföring och
mjukare, varmare harmonisering, som
göra dem lättfattliga och skönt
tilltalande äfven för moderna öron. Gäller
detta hans skapelser i allmänhet
(concerti, motetter, lamentationer,
imprope-rier, davidiska psalmer etc.) så gäller
det icke minst hans mest berömda
verk, det stora »misereret». För att
gifva en någorlunda klar bild af denna
liturgiska komposition, måste vi i
korthet klargöra, till hvilken art af
liturgisk kyrkomusik det hör.
Texten utgör en af psaltarens s. k.
botpsalmer, hela den 51:a psalmen,
som vers för vers genomgås, i likhet
med den uräldsta kristna kyrkan hade
Gregorius den store (död 604),
ordna-ren af medeltidskyrkans liturgi och
kyrkosång, inrymt en synnerligen rik
liturgisk användning af psaltarens 150
sånger. Enstaka verser ingingo deri
som texter till kortare melodiska
antifonier (vexelsångex-); hela psalmer
(vanligen 5 åt gången) sjöngos i vespern
(»aftonsången*) psalmodiskt. Om denna
»psalmodi» har man numera i vår
kyrka knappt någon föreställning. Den
tillgår så, att tvänne körer sjunga
vexel-vis hvar sin del af hvarje efter den
hebräiska parallellismeus leder
fördelad psalmvers på någon af »de 9
psalmtonerna». En fullständig »psalmton»
består dels af trenne mera melodiska,
för hvarje psalmton (eller dess variant)
karaktäristiska tongångar (»intonation»,
»mediation» och »final»), som
föredragas något långsammare, dels af ett
sjungande af all öfrig text på
tonartens dominant, i det värdiga talets
tempo och rytm. Dessa »psalmtoner»
äro ett arf från den allra första kristna
tiden och gifva en mycket enkel men
— om sången utföres väl — dock
värdig och tilltalande melodi som
genom det antifoniska »talandet» och
»svarandet» vinner i lif och omvexling.
— Sedan musikens flerstämmighet
blif-vit upptäckt, och man tagit de första
famlande stegen på den nya bana,
musikens utveckling nu skulle inslå, fann
man att den enkla, enstämmiga
»psal-modin» kunde vinna ganska mycket i
fägring, om man till melodien lade
qvart och sext (qvartsextackord) såsom
konsonerande toner, (s. k. »falso
bor-doni», »faux bourdons»), hvarigenom
uppstod en följd af konsonerande
ackorder.
Det var i denna urgamla »psalmodi»
och specielt psalmodin i form af »faux
j bourdons», som Palestrina gjorde ett
snillrikt, djupt och kraftigt grepp, då
han skref musiken till sina beprisade
improperier m. fl. smärre liturgiska
stycken i samma stil samt sina
psalmer. Eget för denna kompositionsform
är således, att melodistämman
mesta-l dels ligger på en och samma ton, med
en harmonisk underbyggnad af enkla
treklanger eller qvartsextackorder, samt
att rikare melodiska tongångar jemte
harmonisk modnlering inom närliggande
slägttonarter förekomma blott på vissa
dorför lämpade ställen. Fördelar man
så denna anordning på flere (från de
olika »psalmtonerna» hemtade) särskilda
grundmotiv och på tvänne åtskiljs
stående körer, som sjunga hvar sina
versdelar och grundmotiv antifoniskt
gentemot hvarandra — ja då har man hela
den egendomliga liturgiskt musikaliska
kompositionsart, som Greg. Allegri
an-vändt i sitt »miserere». Införandet af
tvänne (eller trenne) samtidigt eller
vexelvis sjungande körer tillskrifves
eljest venetianarne och skall hafva
för-anledts deraf, att i S. Marco-kyrkan
funnos tvänne midt emot hvarandra
placerade orglar.
Betrakta vi nu »misereret» litet
närmare, så skola vi lätt finna att det
omfattar blott fyra korta enkla
melodimotiv, som delvis starkt påminna om
vissa af psalmtonerna. På hvarje vers
i vår bibel komma två melodimotiver
och jemnt lika mycket sjunges också
åt gången af hvardera kören. På detta
sätt utvecklar sig »misereret» i 10
särskilda afdelningar, hvardera med de
4 melodimotiven fördelade 2 och 2 på
hvarje kör. Tonomfånget i
melodimotiven är ganska ringa: 4 å 7 toner.
Men med dessa enkla medel
åstadkommer dock Allegri något verkligen både
skönt och gripande. Psalmens
grundstämning: en stilla vågrörelse af djup
blygsel och smärta öfver synden, djupt
förkrossande förnimmelse af dess
orenhet och fördömlighet inför den helige
guden samt en stundom bäfvande,
stundom förtröstansfull bön om
förlåtelse och rening; denna grundstämning
uttalar sig outsägligen skönt och
förnimbart såväl i hvarje ton, hvarje me
lodifigur, hvarje ackord, som i den
naturligt sig utvecklande harmoniska
moduleringen inom hufvudtonarten (G-moll)
och dess närmaste slägttonarter.
Dis-sonnanser, och rätt skarpa sådana,
förekomma flerstädes men upplösas
na-turenligt skönt och gripande. Det
intryck af enformighet, som man skulle
kunna tro vara oåtskiljaktigt från ett
slikt körverk, fortages dels genom den
antifoniska fördelningen, dels derigenom
att rytmiken helt och hållet rättar sig
efter det väl föredragna talspråkets
egen rytmik och betoning, hvilket
gif-ver åt hvar och en af de 10
afdelnin-garne en viss individuel prägel. Båda
körernas samfälda instämmande i
slutmotivets utdragna, sakta bortdöende
ackorder verkar särskildt gripande.
Musiken är alltigenom ett innerligt, varmt
och sannt uttryck för en uppriktigt
botfärdig själs hela stämning, vare sig
den liksom älskar att dröja i ett
långsammare eller hastigare föredragande
af samma ackord (treklanger eller
qvartsextackord etc.) eller den i raskare
omvexling går från det ena ackordet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
