Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till det andra. Hufvudvigten vid
föredragandet af »misereret» ligger
uppenbarligen dels deri, att de sjungande
kunna helt försätta sig in i samma
stämning, dels deri att de ytterst väl
uppfatta och tolka (»frasera») texten.
Såsom en äkta liturgisk
kyrkokompo-nist lägger tonsättareu tydligen allra
största vigt dervid, att texten måtte
få göra sig i fullaste mått gällande.
Stor skiftning i uttryck måste
följaktligen förlänas åt styckets särskilda
delar. Iakttages detta allt, skall det
ärevördiga gamla »misereret»
visserligen ännu i dag visa sig äga
oförgänglig skönhet och kunna med sann
upp-hyggelse höras äfven i protestantiska
kyrkor.
Allegris »miserere» tillvann sig
go-nast stort anseende både i och utom
det påfliga kapellet. Det upptogs till
stående liturgiskt stycke i det s. k.
Tenebre-officium onsdagen i »dpn
heliga veckan» (påskveckan), och har
alltsedan livarjc påsk utförts i det
six-tinska kapellet i Rom jemte tvänne
andra »misereren» af Tommaso Bai
och G. Baini. Dess anseende var så
stort och på den uteslutande besittnin
gen deraf satte den påfliga kurian så
högt värde, att det länge var vid
bannlysning förbjudet att utlemna eller låta
afskrifva det. Då Mozart 1770 vid
14 års ålder var i Rom och tvänne
gånger af hörde »misereret», fick han
infallet att efter gehör i smyg
uppteckna det. Den första uppteckningen
kompletterades och korrigerades vid
det andra afhörandet, och den lär sedan
ha befunnits nästan ton för ton lika
med originalet. Mendelssohn lär hafva
sedan gjort om samma konststycke.
Från trycket blef »misereret»
emellertid omsider utgifvet dels af den
engelske musikhistorikern Burtiey (1784)
dels af fransmannen Choron, dels ock
af den berömde tyske juristen,
diplomaten och kyrkohistoriske arkeologen
K. J. Bunsen, hvilkens uppteckning
i »Die stide Woche» lades till grund för
den varsamma bearbetning för svensk
text, som följdes vid passionsvespern.
Flere författare förmena, att
Alle-gris »miserere» har för sin ryktbarhet
icke minst att tacka det säregna, starkt
maniererade sätt, hvarpå de påfliga
kapellisterna traditionelt utföra det, dels
den ytterst stämningsfulla omgifningen
i Sixtinska kapellets halfdunkel, dels
ock den heliga vecka i hvilken det
utföres. Men äfven utan denna
om-gifning och detta föredragningssätt skall
det för visso för hvarje fromt religiöst
sinne städse ådagalägga sina ädelt
stämningsfulla, mäktigt gripande och
sannt uppbyggande egenskaper.*
R. N—n.
––^—
* Det portriitt, hvorefter illustrationen till
ofvanstående artikel tagits, har benäget
blifvit oss lånadt af artikelns författare;
porträtt af Allegri äro annars icke så lätta att
komma öfver.
Mendelssohns oratorium
"Paulus”.
^Q^et var under Mendelssohns vistelse
i Diisseldorf, som han begynte
arbeta på sitt oratorium »Paulus» år
1833. Idén dertill synes enligt hans
bref redan kunna dateras från hans
uppehåll i Paris året förut och
grunddragen till planen är troligen äldre.
Då Mendelssohn i juli 1835 flyttade
till Leipzig för att öfvertaga ledningen
af Gewandhauskonserterna, hade
verket framskridet ganska långt, och vid
rhenska musikfesten i Diisseldorf d.
22 maj 1836 trädde det första gången
fram för allmänheten. Med omsorg
inöfvadt af Julius Rietz vann det en
lysande framgång. Endast
komponisten sjelf var ej belåten ined sitt verk,
van som han var att öfva sträng
kritik öfver siua arbeten, och bekänner
sjelf att han vid ett så stort arbete i
mycket, särdeles i fråga om bisaker,
först småningom kommer sin egentliga
tanke in på lifvet och kan fullt klart
framställa den. Han företog sålunda
under sommarvistelscn samma år i
Frankfurt a. M. en betydlig omändring
af sin »Paulus och förkortade den med
ej mindre än nio nummer. I denna
nya gestalt har hans verk gjort sitt
triumftåg gcnoin hela den musikaliska
verlden och uppfördes mer än femtio
gånger under den korta tiden af ett
och ett halft år efter sitt första
framträdande.
»Paulus» var det första oratorium,
som i stadig framgång kunde mäta sig
med »Skapelsen» och har ända in i
vår tid med allt mera vexlande
omgif-ning och midt under den uppväckta
smaken för Händel bibehållit sin plats.
Den tid, då man helt enkelt ifrån detta
verk går öfver till dagordningen, ligger
ännu fjerran. Det vill en barbarisk
ensidighet till att tillsluta sig för den
rika menskliga och musikaliska
individualitet, som talar ur detta oratorium.
Körer sådana som »Salig, salig den
som kämpat» och »Skåda hvilken
djuphet af rikedom», »Hur ljufliga de
budskap, som förkunna oss frid»,
solosånger sådana som Paulus’ arior »Gud
var mig nådig» och »Jag tackar dig
Herre Gud», Stefanus’ aria
»Jerusalem, Jerusalem, du som dräper de
profeter», tenorsolot »Var trogen intill
döden» kunna räknas till de skönaste
och egendomligaste som tonkonsten
frambragt i nittonde århundradet.
Dessa representera känslans uttryck
i oratoriet; men äfven den dramatiska
karakteristiken framträder i judarnes
fanatiska kör »Stenas han skall» och
i hedningarnes »Varen milde höge
gudar ! på ett sätt som låter dessa
skapelser tillhöra första rangens inom
oratorieliteraturen.
Texten till orato.iet, hvilken
Mendelssohn sjelf med biträde af flere
vän-j ner sammansatte, håller sig strängt till
bibelordet. Att Mendelssohn frivilligt
underkastade sig detta tvång var
visserligen med hänseende till ämnet ett
missgrepp, men det visar hvilket högt
begrepp den unge komponisten hade
om oratoriet. »Messias» och Bachs
»Matteuspassion tjenade i denna punkt
som förebilder och målet syftade på
en bestämd utprägling af kyrklig
karaktär. Aposteln Paulus’ historia har
af de äldre iralienarne eudast mera
sällan blifvit använd för oratorisk
Ramställning; och när det skett blott med
diktens tillägg, ty apostelns lif, sådant
bibeln framställer det, är eller synes
fattigt på utomordentliga tilldragelser.
Brännpunkten i hans historia bildar
omvändelsen: det under som skedde
med honom då han drog hän mot
Damaskus.
I oratoriet är detta forberedt genom
scenen med Stefanus. I hans stenande
tager äfven Saulus del såsom en
fanatisk partigängare bland de judiska
fienderna till Kristus. Från denna
höjdpunkt blir Paulus’ historia i oratoriet
allt mer och mer obetydlig. Andra
delen visar oss aposteln på sin mission,
förföljd af judarne och hedningarne
förgudad såsom undergörare, slutligen
både af judar och hedningar hotad och
ansatt under sin sista vandring till
Jerusalem, hvarifrån han ej återkom.
Ingen af dessa händelser träder fram
och höjer sig såsom dominerande;
totalverkan af andra delen är derför mer
elegisk än dramatisk och förutsätter
ett villigt deltagande hos åhörarne.
Från Bachs Passion fick Mendelssohn
utan tvifvel idéu att flytta öfver
koralen till konsertoratoriet. Begreppet
konsertoratoriet bör här betonas, ty
något helt annat äro de små
kyrko-orato-rierna af Mattheson, hvilka voro
bestämda för kyrkligt bruk. I det stora
oratoriet deremot, som redan genom
sitt omfång är uteslutet från
begagnande vid gudstjensten, har
användandet af koralerna funnit talrika
motståndare. Om dessa rigtat sina angrep
mot Mendelssohn företrädesvis, så ha
de så till vida rätt deruti, att
Mendelssohns exempel haft större verkan
än hans föregångares. Just ho3
dennes efterföljare har också den
stilistiska förvillelsen, som ligger i koralens
användning uti konsertoratoriet
fram-trädt ömtåligare än i äldre tider.
Nyligen har koralfrågan i oratoriet afgjorte
derhäu, att man återigen låter det lilla
kyrko-oratoriet af gamla nordtyska stilen
upplefva, i hvilket alllmänheten
sjunger med. L. Meinardus, H. Franke, R.
Schwahn, C. Bernecker äro namn på
musiker, som skrifvet sådana verk till
användande såsom bihang vid
gudstjensten.
Ar nu koralen i »Paulus» grundad
på den i Tyskland af gammalt inbitna
förvexlingen mellan oratorium och
passion, så är han dock af Mendelssohn
använd med sådant allvar och sådan
kärleksfull innerlighet, att »Paulus»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
