Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
har den att tacka för några af sina
skönaste och verkningsfullaste nummer.
Mendelssohn använder den i såväl
eu-kel som konstfullt utarbetad form.
Ett sådant mästerstycke, af stor
koralbearbetning är oratoriets uvertyr.
Den begynner i de första båda raderna
med den — såsom maningsrop till den
ännu förstockade Saulus -— i oratoriet
använda gamla kyrkosången »Vaker
upp! en stämma bjuder». Dessa
begynnelserader förekomma sedan såsom
kronan på en allt jerat i nya
vändningar sig utvecklande fuga.
Kompositionen erinrar ovilkorligeu om den stora
inledningskören till »Matteuspassiouen»
och det ställe der den gamla
passions-koralen »Guds rena lam oskyldig»
blifvit använd. Af det Bach’ska
mästerverket har Mendelssohn äfven fått
idén till den på uvertyren följande
kören »Herre, du vår ende Gud». Det
är en vokal introitus, efter mönstret af
»passionen», eu ny inledning, som
af-slutas med tredje numret, koralen
Allena Gud» etc. Nu först begynner
historien, som annars tager sin början
i oratorierna strax efter uvertjTen.
Bach’ska spår finna vi ytterligare i den
första mindre satsen, som hör till
handlingen, den kanoniskt a ff ät tade duetten
mellan de båda emot Stefanus
uppträdande falska vittnena. I körerna som
uppträda mot Stefanus är uttrycket af
häftig sinnesrörelse och otålighet
gemensamt. I återgifvandet af särskilda
textsatser har Mendelssohn, såsom det
är fallet med honom, ofta nog ej alls
bekymrat sig om ordens karaktär. Ett
tydligt exempel derpå är stället »och
se likväl är Jerusalem uppfyldt af;eder
lära» (n:o 5). Högsta grad af
häftighet uppnår mängden i kören »Stenas
lian skall». För hufvudmotivet
likasom för enskilda ställen kan man
påvisa sammanhang med förebilder i
Bach-passionen; men idén i sjelfva
användandet är Mendelssohns egendom.
Synnerligast första insatsen med sin dystra
harmoni och den skräckfulla
afslutningen är ett mästergrepp. Bland
solosångerna i denna scen framstår den
varnande rösten som i sista stunden
vill afböja mordet med de orden
»Jerusalem, Jerusalem, du som dräper de
profeter». Dennes inträde sluter sig
till Stefanus’ ord »Si, jag ser himlen
öppen». Såsom den här är tänkt,
ljudande från ofvan, är denna sång äfven
från ofvan ingifven med sin
öfverjor-diska mildhet, med den vekhet och
det ömhjertade medlidande, som
utströmmar ur densamma. Den skönaste
delen är slutet, der med de långt efter
ljudande ropen »Jerusalem» den
sjungande englagestalten synes sväfva bort.
Sorgeklagan öfver Stefanus sker i
i kören »Salig, ja salig prisom», ett
af de härligaste stycken, hvarmed på
senare tid försökts att återupplifva
anden i den gamla »gratiarum actio»,
slutstycket i Passionerna. Så enkel,
nästan blott i visstil, som denna kör
är hållen, så rika och mångfaldiga äro
dock deri uttrycken af ädel sorg. Så
naturlig än gången af det hela är, tror
man sig likväl höra något alldeles nytt
i de verkningsfulla insatserna af
huf-vudstrofen, i den egendomliga ton, som
utgör stämningen deri. Det är
specifik Mendelssohn-musik, sådan
Mendelssohn sjelf användt i andra
tonsättningar af denna art.
De scener, som handla om Pauli
omvändelse, begynna med arian
»Förskingra dem». Med detta allt igenom
mörka, af fanatism genomandade stycke
drager kristendomshataren ut. Det
hotande intrycket af hans utbrott har
Mendelssohn ej vidare förstärkt, t. ex.
med en kör af hans följeslagare, utan
genast brutit udden af det genom den
vekt tröstande, på sina ställen
profetiskt upphöjda arian: »Dock de sina
Herren icke glömmer». De sista orden
i den lyda: »ty Herren är oss nära»
och förbereda undret, som afbryter
Pauli färd. Detta uttryckes musikaliskt
med ett tremolo i strängorkestern;
derpå träda biåsinstrumenten i
förgrunden med enkla, endast lätt rörliga
ackord. Guds röst, hvilken anropar
Paulus, är, såsom brukligt var i den gamla
motettpassionen, representerad af en
kör, och denna en fyrstämmig
frun-timmerskör. Såsom fullkoinning af
skildringen, som helt beskedligt
åter-gifver den utomordentliga tilldragelsen,
får man tänka sig den stora kören
»Skynda, statt upp var ljus».
Mendelssohn lade hufvudvigten ej så
mycket på undret sjelf, som på den
verkan det gjorde på sinnet hos Paulus.
At skildringen deraf egnade han sin
hela konst. I förgrunden till den stora
kören, en tonmålning om 22 takter,
stå motiv hvilka återgifva utropet »statt
upp!», tillika med något hastigare rytm.
Den vackraste delen af detta parti är
den spännande och sorartade
orkesterinledningen. Midten af satsen intager
en mycket omfångsrik fuga. Såsom
afslutning på denna scen följer koralen
»Vaker upp! en stämma bjuder» med
smattrande mellanspel af trumpeter och
horn, hvilket erinrar om Baehs »Weih
nachtsoratorium». Första delen slutar
med bilden af den botfärdige och
benådade Paulus.
Botfärdigheten kommer till uttryck
i den härliga dramatiska, till
hufvud-satsen ur Händefska motiv (Dettinger
Te deum) fritt framvuxna arian »Gud
var mig nådig!»; och sjelfva
benådningen i kören »O hvilken djuphet af
den rikdom», ett af oratoriets till
innehåll och utarbetning rikaste stycken.
Af de mellan dessa båda scenens
ändpunkter stående stycken må i
synnerhet Ananias’ recitativ framhållas.
Andra delen af oratoriet har åter
sin särskilda vokala inledning: det är
pris- och praktkören: »Nu jorden
tillhörer Gud» med en femstämmig
dubbelfuga i tre fjerdedels takt öfver de
båda tema som börja med »Ty alla
folkslag skola komma» och »förty din
härlighet är uppenbarad». Mendelssohn
hyste då ännu, efter hvad C. M.
Haupt-mann meddelar, den fördomen, att till
ett oratorium nödvändigt hör en
regelrätt fuga. Den första till historien
hörande delen af andra afdelningen
visar oss Paulus och Barnabas,
dragande ut att förkunna evangelium.
Två särdeles intagande musikstycken
äro egnade åt denna skildring,
duetten »Så äro vi nu budskap» och den
otvunget fria, men på känsla och
fantasi rika fugerade kören: »Hurljufliga
de budskap äro». Det lilla
sopransolot (arioso) »Låt oss prisa Guds
oändliga råd», i samma stämning af
själs-frid och glädje i Gud hör till de
efter-komponerade styckena i »Paulus». I
den nu följande scenen som visar
Paulus på judemissionen framstår i
synnerhet kören »Är det ej denne, som
i Jerusalem förrödde etc.» Det är ett
utmärkt karakteristiskt stycke, som ger
en klar bild af hvad som föregår:
hur judarne fatta misstankar, ifrigt
men forsigtigt och hemligt rådslå och
besluta samt steg för steg upptändas
till ursinnig vrede. Nära intill denna
står i följande scenen hedningarnes kör
»Varen milde, höge gudar!»
Hedningarnes karaktär tecknas här med
samma grunddrag af eu på samma ton
återfallande godmodighet, hvilket den
komiska operan i Frankrike länge
bibehöll för att karaktärisera turkar och
österländiugar. I det nummer, hvari
hedningarnes afguderi påpekas,
kommer ännu en gång, efter körens insats,
koralbearbetningen till heders:
bekännelsen om de kristnas Gud krönes
med sången »Vi tro på en allsmäktig
Gud». Kören, i hvika judarne och
hedningarne gemensamt svara, låter
sin fanatism utbryta i ropet »Stenas
han skall!», som ljöd i oratoriets
första del kort före Stefanus’ död.
Scenen då Paulus tager farväl har sitt
mest gripande uttryck i det enkelt och
med sann deklamation skrifna stycket
»Skona dig sjelf!» Icke vemodigt utan
apologetiskt slutar oratoriet med
lofsån-gen: »Ja icke honom blott utan alla,
som Jesu försoning fatta . . . Lofven
Herren, I hans englar».
Texten är naturligtvis
hufvudsakli-gen tagen ur Apostla- Gerningar men
till en del äfven från andra Nya
testamentets böcker äfvonsom från
Psal-taren, några Profeter och 3:e Mosebok.
I svenska texten ingå ur vår psalmbok
versar från n:r 15, 24, 120, 160 och
496. Oratoriet innehåller 45 nummer
och dessa innefatta i första afd. 11
recitativ, 8 körer, 3 koraler och 5
arior; i andra afd. 12 recitativ, 9
körer, 2 koraler, 1 aria 1 cavatina, 2
duetter. De i oratoriet uppträdande
personerna äro, utom Paulus, Stefanus
och Barnabas; recitativerna utföras af
en sopran och en tenor (soli), körerna
af judar, hedningar och kristna. Vi
meddela här slutligen efter klavérut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
