Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
löste de tunga bojorna. I hans
sällskap begaf sig Emil Haner 1884 till
Spanien, der den unge konstnären i
Madrid hade lyckan att få spela för
don tyske kronprinsen, sedan kejsar
Fredrik, som då uppehöll sig der, och
som med varmt intresse härefter
omfattade konstnären.
Den pianospelande eröfrarens
kon-serttourné utsträckte sig från Madrid
till Granada, Sevilla, Gibraltar,
Tanger och öfver Malta till Italien och
Sicilien. Ofverallt, särdeles på Sicilien
och i Rom väckte hans spel beundran.
Efter återkomsten till Tyskland drog
den outtröttligt sträfvande unge
mannen till den gamle mästaren för alla
mästare, Frans Liszt, för att af honom
likasom få sin konstnärliga invigning.
Med den lidelsefulla energi, som
tillhör hans väsen fördjupade sig här
Emil Saner i musikaliska studier
under tre månader hvarefter han åter
begaf sig till England. Efter segerrikt
uppträdande der vände sig konstnären
till Tyskland och den nordtyska
kejsarstaden. Den 15 jan. 1885 värdet,
som den derstädes förut alldeles okände
unge konstnären uppträdde för första
gången på en konsert i Sångakademien
under X. Schanvenkas ledning och i
närvaro af kronprinsfamiljen, hvilket
bevisade att den godhjertede prinsen
icke förgätit den tj’ske musikern. Detta
Emil Sauers uppträdande, hvarpå följde
en hans egen konsert i Berlin, var
det väl som grundade hans stora rykte.
Det kan vara intressant nog att
sammanställa en Berlin-kritik öfver detta
Emil Sauers första uppträdande,
skrif-ven af Otto Lessmann, med ett
omdöme från dessa dagar af Edv. Hanslick
i Wien, båda stränga konstdomare
Mellan båda ligger likasom ett stycke
historia öfver ett musikaliskt geni.
»Hvem är Emil Sauer?» frågade då
Lessmau. — »Ingen menniska visste
det — förr än den unge mannen
presenterade sig som en konstnär af allra
första rangen. Här finner man
visserligen en drufmust, ännu stadd i
jäsning, men af ädlaste slag. Han
spelade två konserter med orkester — i
g moll op. 15 af Sgambati och i b
moll op. 32 af Scharwenka med hela
glöden hos hans temperament, med
förbluffande teknik och säkerhet, minutiös
utarbetning och dertill i stor stil. Hans
ton är af beundransvärd fyllighet och
nyansering.
Ar, tillbragta med konstresor i alla
möjliga länder och med trägna studier,
ligga mellan detta musikaliska pass
från Berlin och d:r Hanslicks yttrande
i N. Fr. Presse d. 29 jan. 1891. »Den
jäsande drufmusten» hade inom kort
tid öfvergått till dot bästa via. Den
berömde musikkritikern säger: »Herr
Emil Sauer, som satt vid flygeln,
framkallade efter hvarje sats en storm af
bifall. Det är en gedigen musiker med
fin uppfattning och den moderna
virtuosens glänsande polityr. Med lätt-
het öfvervinner Sauer de största
tekniska svårigheter, men icke
virtuositeten utan det själfulla föredraget i de
valda kompositionerna är hos honom
hufvudsaken. Med sitt underbara, fint
schatterade anslag och sin varma
musikaliska känsla lyckades han förläna
åt Rubinstein’ska trion ett något, som
man kan kalla en själ. Scherzot, den
effektfullaste delen af denna
komposition fick under hr Sauers händer ett
så hänförande rytmiskt lif, att
publiken, outtröttlig i applåderande,
formligen framtvingade ett da capo. — Med
samma framgång spelade hr Sauer på
sin egen konsert. Hans eminenta
talang visade sig vuxen anspråken på
utförandet af Beethovens och
Sehu-manns lika väl som Chopins,
Rnbin-steins och Liszts kompositioner.»
Vid andra filharmoniska konserten i
Köpenhamn i januari detta år biträdde
hr Sauer och gaf strax derefter en egen
konsert derstädes. I danska
»Morgenbladet», som vi haft tillfälle att se,
stod efter den först nämnda konserten
en kritik af hvilken vi här vilja lemna
ett utdrag för att visa hur konstnären
blifvit bedömd i grannrikets
musikaliska hufvudstad.
Musikkritikern i »Morgonbladet»
yttrade sig sålunda om honom: Hr Sa-
uer, aftonens solistnyhet, lade i hög
grad beslag på uppmärksamheten. Han
är obetingadt en af de mest nöjsamma
pianister, som på länge gästat oss. Det
var säkert icke tillfälligt, som han
introducerade sig med Adolf Henselts
Pianokonsert. De två höra tillsammans.
Henselts konsert — en sällsynthet nu
för tiden — höres ej oftare än då
man stundom träffar pianister af hr
Haners typ. När Henselts namn numera
träffas på ett program, är det i regeln
jernte de berömda pianoetyder, som vid
deras framträdande inbringade honom
så mycket loford, till och med af den
kritiske Schumann, att mången annan
kunde på det allena lefva högt under
hela sitt lif. Men Schumann
uppmanade honom också att taga fatt på de
större formerna, och så skref han bl. a.
denna pianokonsert, som dock ej
svarade mot de löften som hans första
verk ingåfvo. Och likväl inrymmer
den i sin gammaldags melodiösa
skepnad, så mycken älskvärdhet — till
och med om den här och der är vidt
utspunnen — så mycken sund och
ärlig musik, att man ännu hör den med
nöje. Men tillika innehåller den så
stora svårigheter, att Henselt sjelf
aldrig vågade spela den; och han var
likväl som pianist alls icke
bortkommen.
Her Sauer besegrade alla dessa
svårigheter som på lek. Hans anslag är
än djerft och kraftigt, än mjukt och
insmickrande ända till det feminina;
än sjunger han på pianot med all den
sockersöta sentimentalitet som var en
god latin i Thal bergs och
Kalkbren-ners dagar, än stönar instrumentet un-
der bördan af hans mäktiga toner. När
härtill kommer hans yttre apparition
och uppträdande allt ifrån den skakade
lejonmanen till de storvulna
armrörelserna och den drömmande blicken,
så inses lätt, att man här står
framför en typ, som man icke väntar träffa
på i vår tid, som förenar en svunnen
tids smak och sätt med en fulländning
på teknikens område, som knappast
är öfverträffad af de sista dagarnes
pianovirtuoser.
Såsom komponist är Emil Sauer
bekant genom flera piauosaker, en serie
mindre etyder och en »modern suite»
ett bredt anlagdt verk, utgifvet af
Breitkopf och Härtel i Leipzig, och en
konsertetyd, som utkommit hos Schotts
Söhne i Mainz. Det skall utan
tvif-vel blifva intressant för vår publik att
få göra bekantskap med denne utmärkte
pianist, som dock hitkommit vid mindre
lägligt tillfälle, strax efter fruarna Sterns
och Carrenos kouserterarande, och
under en tid, så rik på musikaliska
tillställningar i hufvudstaden af alla slag,
som den senaste varit.*
Barnum och Jenny Lind.
umbugens konung» är död.
Phi-leas Ta3’lor Barnum, den
vidt-bekante oöfverträffade puffinakaren och
spekulative impresarion, direktören m.
m., särskildt för oss af intresse från
den tid han engagerade Jenny Lind
för hennes amerika-turné, säges ha —
denna gång sanningsenligt och
verkligt — slutat sina dagar d. 7:de april
efter en 80-årig skiftesrik lefnad.
Detta leder våra tankar på hans affär
med Jenny Lind, och vi vilja då i
minnet återkalla och framställa historien
härom, begagnande oss af en för några
år sedan i en hufvudstadstidniug
synlig uppsats. **
Sedan Barnum under 5 års tid rest
omkring i Europa och Amerika med
dvärgen »generalen», Tom Thumb,
hvarmed han förvärfvade sig en ansenlig
förmögenhet, föll hans tankar på att
engagera den berömda svenska
sångerskan Jenny Lind för en turné i
Amerika.
Oaktadt de största försigtighetsinått
hade dock redan några rykten om
Bar-nums plan genom tidningsreporters
kommit ut bland allmänheten. Det
var derför nvt så mycket mer af nöden
att gå raskt till väga. Den (5 nov. 1849
reste hans ombud Wilton till London.
Vid ankomsten dit erfor han, att
Jenny Lind för tillfället vistades i
Lybeck. Han begaf sig då genast till
denna stad och föredrog strax sitt
ärende för sångerskan, i det han på
samma gång företedde sina kreditiv
* Biografien hnfviidsakligen efter en
uppsatts af Elise Polko i Neue Musik-/.
** Nya Dagl. Allehanda; hvilket nummer
erinra vi oss ieke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
