Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sedan vi nn nyligen framställt
bilderna af de båda förnämsta, senast här
konserteran de pianisterna, kunna
sär-skildt violinisterna bland våra
prenumeranter anse sig ba rätt att se den
utmärkte violinkonstnär, som nyss
besökt oss, på samma sätt af oss
uppmärksammad. Vi återgifva ock i
dagens nummer hans porträtt efter en
fotografi, som lian sjelf förärat oss.
Hr Ondriceks första besök i vårt
land synes ej ha varit något planeradt
konsertbesök. Från Riga, der han
senast konserterat, tog han vägen
öt-ver Stockholm och medförde hit efter
en framgångsrik tourné i sydöstra
Europa förlidet år en rekommendation från
den konstälskande drottningen af
Rumänien, »Carmen Sylva», till vår konung.
Antagligen stälde en sådan
rekommendation hr Ondricek här i förbindelse
med prof. Ivar Hallström, som
åtnjutit mycken gunst af det rumäniska
konungaparet, och föranledde att
konstnären kom att låta höra sig på sista
sångsoarén, livars ena tillställare, som
bekant, var prof. Hallström. Det
utomordentliga bifall han då framkallade
redan med sitt första nummer »Air»
af Raff och ännu mera med Ries’» Moto
perpetuo , vittnande om ett mästerskap
af första rang, syntes gälla såsom en
direkt uppmaning till konstnären att
låta böra sig här ännu en gång.
Uppmaningen åtlyddes genom hans konsert
å Kongl. teatern, men publiken svek
denna gång, ehuruväl bland annat
Beet-hovens sköna violinkonsert stod på
programmet, hvilken éj varit hörd här
sedan hr Wessely, som gästade här
samtidigt med hr Schönberger, spelade
densamma i november 1887.
Genast efter herr Ondriceks första
uppträdande fann man sig kunna
instämma i det omdöme som uttalades
om honom efter en konsert i Berlin,
i början af året: »Ondricek beherskar
hela den tekniska apparaten med
suveränt mästerskap, hans ton är med
all sin mjukhet och behaglighet dock
saftig och kraftfull, i hans föredrag
utströmmar en äkta musikalisk känsla,
full af själ och temperament.»
Frans Ondricek är född d. 29 april
1S59 i Brag, der fadern var violinist
vid »Landestheater». Af honom fick
han sin första undervisning i att sköta
violinen, och han väckte ganska tidigt
stor uppmärksamhet för sin sällsynta
begåfning och talang. Ar 187o blef
han efter några musikvänners inrådan
intagen i Prags konservatorium, der
han studerade för prof. Benevitz.
Efter tre år lemnade han konservatoriet
såsom mönsterelev. En köpman i Prag
gaf honom medel till att utbilda sig
i Paris. Dit begaf han sig 1878 och
studerade vid dervarande
konservatorium violinspelet för prof. Massart och
erhöll efter två års studier der första
priset. För att ytterligare utbilda sig
kvarstannade han ännu ett år i Paris.
Ar 1881 reste han öfver till London
och företog samma år sin första
konserttur genom Europa. Hans
fenomenala spel väckto öfverallt största
beundran och kritiken stälde honom
öfverallt i rang såsom en af nutidens
förnämsta violinkonstnärer. Ondricek
besökte nu Tyskland, Frankrike,
Belgien, Holland, Österrike, Ryssland,
Turkiet etc. etc. och lät 1884 höra sig
å en filharmonisk konsert i Köpenhamn.
Efter storartad framgång vid
uppträdande i Wiens »Philharinome» blef
han utnämnd till kammarvirtuos hos
kejsar Franz Joseph. Kort derefter
erhöll han af kon. Carol i Rumänien
Stjernordens hederstecken. Under förra
hälften af sistlidna år gjorde han en
mycket framgångsrik konserttur genom
Polen, Rumänien, Serbien, Turkiet,
Kaukasus, och det öfriga Ryssland och
förlänades af sultanen i
Ivonstantino-pel, sedan han af honom inbjndits att
spela vid hofvot, Medjidijje-ordens
officerskors. Hrr Ondricek lär efter
sintet af denna turné ha tänkt besöka
Sverige och då, såsom vi hört, i
sällskap med den utmärkta
konsertsångerskan Alice Barbi, livars tillämnade
kon-serterande här för två år sedan blef
iustäldt; denna plan kom dock ej till
utförande. Herr Ondricek har med
mycket välbehag yttrat sig om
Sveriges vackra hufvudstad, som han
funnit mer tilltalande än Konstantinopel,
och då vi upplyst honom om att tiden
för konserterande här nu och vid
denna årstid varit föga lämplig anse vi
att missödet med det fåtaliga besöket
vid hans operakonsert skall
öfversky-las af den entusiasm han så välförtjent
väckte hos oss, och som vi hoppas
manar honom att å nyo låta höra sig
här under gynsammare tider och
förhållanden.
––©––
Ytterligare något om
svensklutherska kyrkosången —
egna och andras
åsig-ter i frågan.
Jjdjå hr Hypatius uti n:ris 5 och 7
isgj af Sv. Musiktidning talat till punkt
i nämnda fråga, utbedja vi oss den
förmånen att äfven få yttra några ord
i ämnet.
Med mycket nöje hafva vi följt hr
H:s intressanta föredrag i dess pikanta
och roande stil. Om vårt lilla
andra-gande deremot kommer att blifva
något stelt, så beror det derpå, att vi
taga saken från en mera formel och
allvarsam sida.
I likhet med hr H. kunna vi icke
förneka Svenska koralbokens rytmiska
egenskap, troget anslutande sig till
psalmpoesiens rytm. Det är således
ett missförstånd att stämpla
Hæffner-ska koralen såsom orytmisk för det
att hon är uppställd i syllabisk form
och harmoniserad i sträng kyrkostil,
allt för att motsvara sitt ändamål så-
som meniyhetssång efter Luthers
anordning. Att normalnoterna i Hæffners
koralbok bestå af halfnoter med
fer-matt ecken vid versradernas slut borde
snarare anses som fördelar än som fel,
enär gamla organister känna sig mera
tillfredsställde med half- än med
fjer-dedelsnoterna och fermaterna äro
traditionella och utgöra en förenings- och
hållpunkt emellan de rytmiska
perioderna i poesien och musiken, särskildt
nödige och lämplige i kyrklig
menig-hetssång. Halfnoter begagnas ock af
åtskilliga senare tidens koralntgifvare
såsom Faltin 1888, Heintzo 1889 och
Berggren (sista uppl.) sistn. år och
alla hafva de fermattecken på
traditionelt sätt med undantag af Lindeman,
Sandström och Södling, hvilka
anbringat pauser i st. f. de vanliga
stations-teeknen, hvarigenom sista tonen
»af-hugges» till föga fromma för andakten.
T. o. m. biskop Ullman har funnit
stationstecken nödige fastän af annan
föga tilltalande form. Vare härmed
icke sagdt, att hvarken halfnoterna
eller fermaterna skola missbrukas. Emot
ett sjelfsvåldigt missbruk hjelper
hvarken tecken eller regler.
Hr H:s yttrande om föredraget af
jubelmelodierna n:ris 55 och 124 i ett
lagom raskt tempo med stark
registrering gilla vi fullkomligt (fastän någon
moderation påkallas af texten på sina
ställen). Organistens kraftfulla
föredrag elektriserar den sjungande
församlingen till lif, värme och
fulltonighet i sången, så att visserligen
ingenting i öfrigt är att skäligen önska i
en kyrklig folksång. På samma gång
måste väl också medgifvas, att dessa
syllabiska folkkoraler ingenting skulle
vinna på någon som helst figurering
eller omgestaltning i s. k. »ursprunglig
rytm», om än en sådan skulle kunna
anses mera effektiv för en öfvad kör.
Kyrklig folksång är ett och körsång
ett annat. Den förra är
luthersk-liturgisk, den senare är af fri estetisk art,
utom svensklutherska kyrkans ritus.
Den första, lagstadgade måste erkännas,
den senare kan erkännas och i laga
ordning vinna inrymme i vår
svensk-lutherska gudstjenst. Den svenska
kyrkosången är en folkets klenod, en efter
lutherska reformationens andemening
folket tillerkänd rättighet, stadfästad i
vår allmänna gudstjenstordning, som
berättigar folket att aktivt deltaga i
psalmsången. Denna rättighet må ej
omintetgöras, hvarken genom
tillkonstlade koralmelodier eller genom att på
katolskt, vis göra en luthersk
församlings medlemmar till stumma åhörare.
Vi förena oss fördenskull med
»Luthe-ranus» i »Vårt Land» derntiunan, att
det är mindre välbetänkt af lutherska
prester att upplåta svensk lutherska
kjTkor för katolskt liturgiska
»vesper-gudstjenster». Det har deremot mera
skäl för sig, att presterskapet håller
lagenliga aftonsångsgudstjenster efter
svenska ritualen, hvilken det genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
