Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i
och verkliga uppgift. Och när förf.
påstår, att med den sextidiga takt-
arten »inträffar i den moderna musiken
den egendomligheten, att taktstrecket
vid stigande rytm mestadels icke sättes
närmast framför taktens thesis», så
måste antingen förf. hafva misstagit
sig om rytmen, eller ock har veder-
börande tonsättare placerat taktstrecket
rasande (sådant kan nog hända, derpå
lemnar Lussy flera exempel). Med den
grekiska ionicus a minore ständigt rin-
gande i öronen kan förf. synbarligen
sällan tänka sig att en motsvarande
rytm i modern musik kan ha annan
accent än den antika, d. v. s. på
tredje stafvelsen ___), oak-
tadt redan en blick på texten borde
visa honom, att ofta första stafvelsen
borde ha starkare ton; så t. ex. läser
ingen i likhet med förf.; »Hans vis-
doms Ande gjuta sig, Hans starkhet
dig oragjoiv/a», utan man accentuerar
väl hällre sålunda; »Hans vwdoms Ande
gjuta sig, Hans starkhet dig omgjörda».
I allmänhet torde emellertid i rena
sextakter hvar annan stafvelse hafva
någon tonvigt, tillräckligt stor, att
hvilkendera som hälst kan göras till
första taktstafvelse. l)et är på denna
grund, som förf:s taktstreck, trots hans
ringaktning för deras verkliga bety-
delse, i de flesta fall äro fullkomligt
oklanderligt anbragta. Men säkert är,
att om man verkligen med förf. vill i
»Neckens polska» hafva starkare ton på
tredje stafvelsen än på den första, så
får man enligt moderna taktbegrepp
icke teckna den såsom han gör;
h’ i | h J8JV
utan man måste naturligtvis teckna
den så;
hh i j
liksom ock Riemann gjort i sitt musik-
lexikon (art. Polska). Hvarje musiker
skall gifva mig rätt deri, och förf:s
antikiserande uppfattning skall säker-
ligen aldrig få någon häfd.
* *
Ofvanstående reflexioner vilja på intet
sätt gälla såsom någon uttömmande
kritik af den nya, förtjenstfulla koral-
boken, ej häller förringa dess stora
företräden, särskildt epokgörande i fråga
om häfdandet af sextaktens rätt. Jag
har blott velat varna för faran af att
vid införandet af denna sextakt låta
binda sig vid ett antikt schema, som
aldrig kan visas vara i allt oundgäng-
ligen lagstiftande för vår rytmiska
känsla och moderna uppfattning. Till
sist blott några detalj observationer vid
de sextaktiga koralerna, det egentligen
originella i denna bok. Gemensam an-
märkning för alla är, att första takt-
stafvelsen alltid borde ha accent och
svaga stafvelser icke förläggas på första
taktdelen.
I nr 3 har förf. utbytt jambiska
dipodier mot trokaiska. Antikiserande
och betänkligt 1
Nr 6 låter nog använda sig i sex-
takt i början, men andra reprisen blir J
tvungen.
I nr 8 är sextakten förträfflig, dock
får ej sista stafvelsen i »ropar», »hug-
svalar» etc. läggas på stark taktdel.
Nr i) bra, utom slutet, som är bättre
hos Humbla.
Nr. 15 riktig, om slutfallen ändras,
t. ex. genom förlängning af två noter
framför »Juda», »sprider» etc.
Nr 17 oklanderlig. Första takt-
delarne måste dock här, som öfver allt,
ha accent.
I nr 19 och 41 har förf. sjelf er- ]
känt, att han ändrat ursprunglig fyr-
takt till sextakt. Godtyckligt 1
Nr 25 bra. Tredje versraden en
smula afvikande från originalrytmen.
Nr 30 gör sig förträffligt i sextakt.
Nr 31 osökt arrangerad i sextakt
med originaltrogna trokaiska vexlingar.
Nr 33 bra. I 3(1 deremot äro de
trokaiska vexlingarna godtyckliga och
finnas ej i originalmelodien.
Nr 38 och 39 kan jag, i brist på
kännedom om originalmelodierna, icke
kontrollera.
Nr 40 står redan hos Winter-Hjelm
i 3/i takt och lyckligare indelad än
hos förf., som får falsk tonvigt vid
»Den sista dag».
I nr 42 har förf. liksom i nr 3
förvandlat jamber till trokäer. Sextak-
ten förefaller här betydligt skrufvad.
Dock må medges, att det är svårt att
bringa denna koral, liksom Here andra
Lutherska, inom gemensam taktenhet.
Nr 45. Lämpligheten att sätta denna
urgamla messmelodi i sextakt torde
kunna starkt sättas i fråga.
Nr 47 rytmiskt korrekt.
Nr 52 har af förf. i början och
slutet så lyckligt bragts inom sextakt
med vexlingar, att man skulle önska,
att detsamma äfven ginge för sig med
midten, början af andra reprisen, som
dock synes fordra jämn takt. Om än
intet af förf:s alternativ torde kunna
oförändradt gillas, gifva de dock goda
uppslag.
De af hr Norén sjelf komponerade
koralerna gå vi förbi. Slutligen må
tilläggas, att mina jämförelser uteslu-
tande röra det rytmiska. I det melo
diska säga sig förf. sjelfva hafva nära
anslutit sig till Hæffner, hvilket dock
torde vara olämpligt, ty skall en re-
stauration göras, så måste den vara
både melodisk och rytmisk. Om har-
moniseringen bar jag här icke velat
yttra mig.
A. L.
—––––
Obs! Resp. Stockholnisprenumeran-
ter, som utflytta till sina sommarställen,
torde för ditsändande af nästkommande
nummer uppgifva sin adress till
Redaktionen.
Hvem är »Varg i Veum»?
jl^err redaktör 1 känner ni detta? Jaså
i-S1 inte! Jag skulle ha varit er så
tacksam om ni, som naturligtvis har
reda på, hvad som rör sig inom vår
musikverld, kunnat säga mig det. Med
andra fruntimmer delar jag nämligen
den svagheten att vara nyfiken, och
allt hvad som skjuter öfver det van-
liga måttet intresserar mig verkligen,
det må nu sedan vara i fråga om sak-
kunskap, stil och esprit eller de der
vackra egenskapernas motsatser.
Men då jag inte kunnat få reda på,
livem han är, om vi skulle försöka att
tillsammans taga reda på, livad han
är — jag kallar honom nämligen för
han, ehuru det verkligen, ledsamt nog
för oss kvinnor, ibland förefaller som
han snarare tillhörde en äldre ålders-
klass af vårt eget kön än af det mot-
satta.
Enfin! En liten granskning alltså
af hvad farbror (eller kanske tant)
Varg i Veum kan vara för en pas-
sagerare.
Att han är gammal, säger han sjelf,
att han är misslyckad likaså, och så
långt tror jag honom gerna på hans
ord, i all synnerhet som hans broschyr
är det bästa beviset för att han talat
sant. Men när han säger, att han är
musiker, ville jag allt gerna ha några
bevis först, jemte det som redan ligger
i det nära samband, hvari han satt
karakteren med epitetet här ofvan, som
är dråpligt.
Det vill säga, ibland har han ju
sina lucida intervalla, då han åter är
synnerligen lyckad. En mera lyckad
stilist till exempel, kan man väl inte
gerna tänka sig än författaren till ne-
danstående fras;
»Upptagen af dessa djerfva drömmar
och af att hindra sin sömnige man
hörbart snarka, är naturligtvis, hvad
som försiggår på scenen, för henne af
alldeles underordnad betydelse».
Det är ju nästan lika stilfullt som
studentkandidaten en gång yttrade sig,
när han skref: »Halft vansinnig och
omgifven af dåliga rådgifvare kan jag
icke annat än beklaga Erik XIV.»
Men, dylika små ljuspunkter, som
kunna skänka den uppmärksamme lä-
saren glädje och gamman, oafsedt, måste
man dock, som sagdt, utan protest accep-
tera epitetet misslyckad som författa-
rens hufvudegenskap. Låtom oss emel-
lertid börja vår undersökning. Vi
kunna ju, som författaren sjelf gör i
fråga om oss andra, behandla honom i
olika kapitel.
Tillhör han allmänheten?
Knappast. Ty det han der säger
vittnar onekligen om en viss känne-
dom om dess svagheter, och som sjelf-
kännedom, efter hvad redan Socrates
i tiden påstod, är vishetens höjd, så
tror jag, att vi alldeles saklöst kunna
gå förbi den suppositionen.
Kanske Musikaliska Akademien då?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
