Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vid Musikaliska akademien ock kade
sitt kem i Stockkolm ; detta var ken- I
nes första offentliga debut. Samma
uppmärksamket ock nyfikenhet väckte
sångerskan sedan å konserter kär i
hufvudstaden, särakildt å kerr Törsleffs
matiné i Vetenskapsakademien den 22
maj 1887. Strax derefter den 3 juni
debuterade fröken Bosse å Kgl. Operan
såsom Rose Friquet i »Villars
dragoner». Så lyckligt än den debuten
utföll, ledde densamma dock ej till
engagement eller förnyade debuter. Ett
annat engagement torde dertill ka med- ,
verkat. Fröken Bosse ingick nämligen
samma år förlofning med musikern
Adolf Sterky, äfven elev af
Musikaliska akademien, sedan bekant som
tonsättare, ock gifte sig med honom året
derpå. Det är härefter såsom fru
Sterky konstnärinnans verksamhet
egentligen begynner; före skildringen af
denna må dock några biografiska data
anföras.
Dagmar Sterky, född Bosse, såg
först dagen i Kristiania den 19
december 1866. Hennes föräldrar flyttade
till Stockholm 1879, och den unga
dottern Dagmar, som gjort lofvande
framsteg som pianist och äfven befans
af naturen utrustad med god sångröst,
ansågs derför böra söka sig in som
elev vid Musikaliska akademiens
konservatorium. Femtonårig inträdde hon
der, först som aspirant, men från
hösten 1882 bief kon elev i solosång och
ock erhöll sin undervisning af fröken
Ellen Bergman samt intogs i
teaterelevskolan från dennas början vid
nyåret 1886. Dagmar Bos-se lemnade
konservatoriet med utgången af
vårtermin 1887 ock erhöll då, kon ensam,
konservatoriets medalj för sång, så
mycket mera hedrande, som då samti
digt afgingo sådana elever i det ämnet
som fröknar Juel, Moritz, Petrini ock
Hallgren o. a. ganska framstående,
sedan som konstnärinnor bekanta sånger
skor.
Hennes debut samma år å Kgl.
Operan är förut nämnd. Under spelåret
1888—89 uppträdde hon der vidare
såsom Anna i »Vermländingarne»,
Sie-bel i »Faust», Agathe i »Kungen har
sagt det» och Papagena i
»Trollflöjten», tillsammans 21 gånger.
Från oktober 1889 till november
1890 vistades fru Sterky jemte sin
man utrikes, mestadels i Paris, der
hon utbildade sig i sångkonsten,
åtnjutande undervisning af den utmärkta
lärarinnan m:me Desirée Artöt-Padilla,
me lan hennes man der idkade
kompositionsstudier. Under fru Artöts
ledning instuderade fru Sterky ej mindre
än fjorton större operapartier. Efter
återkomsten till Sverige lät hon höra
sig som Adéle i » Den svarta dominon»
under mars månad 1891 fyra gånger
och uppträdde under spelåret 1891—92
i Kristiania öfver 30 gånger som Adéle
i »Svarta dominon», Siebal i »Faust»,
Madeleine i »Postiljoueu från Longju-
meau», Betly i »Alphyddan» och
Camilla i »Zampa».
Från det gästspel fru Sterky i
oktober förra hösten började å Kgl.
Operan härstädes i »Skrifvarkungen» ha vi
äfven i angenämt minne hennes Anna
i »Hvita frun» och Mignon, båda lika
utmärkta skapelser i dramatiskt som i
musikaliskt hänseende; särdeles är den
senare rolen liksom skapad för hennes
naturel, och särskildt spegelscenen i
andra akten är för henne en triumf
af okonstladt behag och mästerlig
sångkonst. Ellens lilla parti uti »Lakmé»
har fru Sterky äfven utfört en gång
under fröken Petrinis senaste gästspel,
och den 26 sistlidne november såg
man henne första gången som Jacinta
i »Granadas dotter», då denna operas
premiere inträffade.
Äfven konsertsalen har varit ett fält
för fru Sterkys talang. Sålunda har
hon i Kristiania gifvit ett par
konserter och medverkat vid sådana både
der och i den svenska hufvudstaden
likasom i andra norska och svenska
städer samt äfven i Paris.
Med detta års början har fru Sterky,
hvars fädernehem återflyttats till
Kristiania, såsom förut är nämdt, der
eu-gagerats för ett par månaders
gästspel, hvarvid hon åter kommer att låta
höra sig å Kristiania teater i
»Postil-jonen» och »Zampa» samt i »Villars
dragoner».
Då fru Sterky genom sitt giftermål
är fästad vid värt land och vår
operapublik vid henne med starka band af
sympati och beundran för hennes konst,
taga vi för alldeles gifvet, att vi snart
få helsa fru Sterky åter välkommen
till vår operascen icke blott såsom gäst
utan som engagerad artist, allt i
förhoppning om vår operas
upprätthållande, h vart ill i konstnärligt hänseende
fru Sterkys engagement skulle vara
ett godt bidrag, som till och med för
närvarande knappast kan undvaras.
––©–– H.
En föregångare till Paganini.
af F. Sehweikert.
Jjj|jfen som följer med violinspelets
‘v ’ historiska utveckling skall finna
den märkliga företeelsen, att redan
tidigt, då knappast elementerna för den
konstnärliga behandlingen af violinen
voro gifna, en sträfvan framträdde att
låta instrumeutalsången träda i
virtuositetens tjenst. Man märker detta i
det 1733 utgifna, »L’arte del violino»
benämnda, verket af Pietro Locatelli,
en violinspelare, som hade rykte för
att vara en af förra århundradets
största virtuoser. Detta rykte synes
ingalunda vara öfverdrifvet, när man
betraktar de i detta verk befintliga 24
Capriccios, ty de fordringar, som i
dessa tonstycken ställas på den
spelandes tekniska förmåga, äro för denna
tid rent af oerhörda. Om än i af-
seende på den flerstämmiga satsen,
hvad utförandets svårighet beträffar,
ett sidostycke finnes från samma tid i
J. S. Bachs violinsonater, så står den
italienske mästaren likväl ensam i det
som han under denna tidiga
konstperiod fordrar i afseende på
komplice-radt spel i olika lägen Med förkärlek
tumlar han om i de högsta
positionerna, en sak så mycket
märkvärdigare, som, att döma efter de från
samma tid kända kompositionerna,
ingen vågade att ge sig ut öfver fjerde
läget. Det kan nu icke förnekas, att
Locatelli här och der går för långt
och utan att fästa afseende på
instrumentets karaktär öfverskrider dess
gränser. Så för han exempelvis en
passage ända upp till femstrukna C, alltså
till yttersta äudan af gripbrädet. Om
violinmässig ton kan då ej bli någon
fråga; verkan är då endast beräknad
på en förbluffande effekt. Frånser man
dock sådana smakförvillelser, som med
rätta kunna förvisas in på
charlatane-riets område, så erbjödo Locatellis
Capriccios vid en tid, då det var total
brist på skol- och etydverk för
violinen, en rikedom af värdefullt
öfnings-material till förvärfvande af en högre
utvecklad teknik, och man hör med
intresse omtalas, att Paganini särdeles
flitigt öfvade dessa capriccier, ur hvilka
han också hemtade många effekter för
sitt föredrag.
På sina egentliga samtida utöfvade
Locatelli endast ringa inflytande. Hans
djerfva spelsätt konstrasterade för
mycket mot det då herskande, hvilket
rörde sig inom de af Corelli och
Tar-tini utstakade gränserna och endast
lemnade föga rum åt fingerhjeltarnts
konst men framför allt afsåg
ernåendet af en stor och ädel ton. Hos en
violinspelare af den tiden är
emellertid Locatellis förebild omisskäulig; vi
mena Jean Marie Leclair 1’ainé, * tvif
i velsutan den mest betydande bland de
franska violinmästarne i första hälften
af 18:de århundradet. Hur högt han
skattade sin italienske kollegas konst,
framgår deraf, att han ännu i sina
senare lefnadsår reste till Amsterdam,
der Locatelli bodde, för att närmare
lära känna hans manér. Visserligen
kan man med rätta förebrå denne
mästare, att han i sina capriccier alltför
mycket skattat åt virtuositeten med
åsidosättande af den konstnärliga idén,
deremot visar ban sig i de flesta af
sina andra verk såsom en gedigen
ton-i sättare, som hvarken saknar djup eller
graciösa idéer. Af Locatellis talrika
violinkompositioner ha endast få
utkommit i nya upplagor. Hvad som
utgifvits är: F. David: Sonat och
Capriccio (hos Breitkopf & Härtel,
Leipzig), Alard: Sonat och Capriccio (Schott
* Af denne bilde som virtuos och
tonsättare lika framstående konstnär har Ferd.
David i sin »Hohe Schule» upptagit två
sonater.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
