Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i Mainz), Witting: Åtta Capriccios
(Holle i Wolfenbüttel); dessutom hafva
sonater utgifvits af L. Zellner (hos
Spina i Wien) och Deldevez (Richault
i Paris).
Om Locatellis yttre
lefuadsförhållan-den känner man föga. Född i
Bergamo 1693 kom han redan som gosse
till Corelli i Korn, hvars undervisning
han länge åtnjöt. Sedan han slutat
studierna begaf han sig på konstresor,
först i Italien, vidare till Tyskland,
Frankrike och England för att
slutligen slå sig ned i Amsterdam. Här
upprättade han stående offentliga
konserter, som han sjelf dirigerade, och
hvarigenom han mycket bidrog till
höjandet af musiklifvet i den gamla
ansedda handelsstaden. Huru stort
anseende han sjelf åtnjöt der kan man
sluta till af det allmänna deltagande
hans död framkallade. Likasom när
en högt stående, i allo ärad person
af-lider, anlade borgarne i Amsterdam
sorg vid hans frånfälle. Pietro
Loca-telli dog 1764.
––––-
En operainvigning för 150
år sedan.
fen 7:de sistlidne december kunde
man i Berlin fira öppnandet af
dess operahus för halftannat
år-huudrade sedan. I N. Berl.
Husik-zeit. förekommer med anledning käraf
en uppsats af F. Katt, hvilken
dermed tecknar en tidsbild, som torde
kunna intressera vår läsare, hvarför
densamma här meddelas.
År 1742 den 26 november kunde
de skådelystna, redan då för sin
nyfikenhet beryktade berlinarne, vid
gathörnen i residensstaden läsa följande
uppklistrade poliskungörelse:
»I thy att nästkommande december
månad i det nya Opera-Huset Operorna
skela taga sin början; alltså varder
allom, men synnerligen herskapernas
betjenter, härmed allvarligen anbefalde,
att i följe af deromkring ännu
qvar-stående träställningar, alls icke med
brinnande facklor närma sig bemälta
Opera Hus, ännu mindre i detsamma
ingå eller andra eldfarliga tiDg der
införa, skolande i vidrigt fall sådane
personer, jemte mistning af facklorna,
genast i arrest bringas och en
eftertrycklig bestraffning undergå.
Hvar-vid dock varder desamma obetaget, att
sina herskaper med tillslutna och väl
aktade lanternor framför operahuset
invänta och sålunda hemåt ledsaga
Gif-vet i Berlin, den 26 november 1742.
På H. Kgl. Majestäts allerrådigaste
Special-befallning.
Kgl. Preuss. Hof-Marschalks-embetet
Gustaf Adolf ton Götter.»
Så lydde kungörelsen. Stora
händelser kasta skugga framför sig. Det
nya operahuset nalkades sin högtidliga
invigning.
Ända hittills hade Fredrik II nöjt
sig med att placera sin mycket
omhuldade italienska opera i en
interims-byggnad, tillhörande kungliga slottet.
Liten och tarflig var denna i en
flygel af palatset inrättade teater. Två
logerader och åtta bänkar på parterre
hade der funnit plats. På främsta
stolraden satt kungen, medan den stora
fondlogen var för drottningen och
prinsessorna, tio sidologer för adeln
och platser af andra rangen bestämda
för inbjudna stadsboar.
»Rodelinde» var den första stora
opera, som i slottets komedisal
uppfördes; senare användes den
anspråkslösa lokalen till uppförande af franska
skådespel med inlagda solodansar,
äf-ven förekommo der repetitionerna till
de praktfulla karnevals-operorna, som
skulle väcka berlinarnes förvåning och
förtjusning. Knobelsdorf skulle
emellertid skynda sig med byggandet af
det storartade operahuset. På
sommaren 1741 kom Graun hem till
residenset med en skara konstnärer och
konst-närinnor, bland dem den berömda
Ma-riotti från Neapel och de storartade
sångarne Guiseppe Santarelli från Rom
och Giovanni Triulzi från Milano.
Operadiktaren Bottarelli från Siena fick ej
heller saknas och han omarbetade nu
operan »Rodelinde» af Nelli, Graun
tog befattning med kompositionen och
venetianaren Giacomo Fabris målade
de dyrbara dekorationerna. Allt gick
undan med feberaktig skyndsamhet,
endast konungen dröjde ännu,
uppe-i hållande sig i Schlesien. I september
1741 lades grundstenen, och de
kungliga prinsarne bevistade den högtidliga
akten.
Kung Fredrik återkom från
Schlesien den 11 november 1741.
Italie-narne lyckades samma afton å en
konsert vinna konungens stora välbehag,
allt var i ordning, endast byggandet
af det präktiga operahuset ryckte ej
framåt af brist på virke. Så skedde
då den 13 december 1741 på
interims-I teatern första uppförandei af
»Rode-linde» och vann stormande bifall.
Åtta härliga dekorationer, bland
hvilka ett kungligt förmak och »ett
galleri uti Rodelindes gemak» väckte
åskådarnes stora beundran. Fru
Johanna Gasparina från Milano som
Ro-delinde och herr Triulzi som Grimoald
gjorde under i sina roler. — Tvåtusen
versar och ej mindre än 24 arior
innehöll operan, några gymnasister,
be-gåfvade med goda röster, bildade i
fruntimmersdrägter kören. »Publiken»,
heter det, »gick öfverväldigad af
hänförelse från skådeplatsen».
Orkestern, i hvilken båda bröderna
Benda såsom violinvirtuoser intogo
främsta platsen, utgjordes af: 2 flyg-
| lar, 12 violiner, 4 altvioler, 4
violonceller, 3 kontrabasar, 4 flöjter, 2 fa-
gotter (bassons), 2 valdthoru, 4 oboer,
1 theorbe och 1 harpa.
»Rodolinde» blef karnevalens stjerna.
Den 19 december och 5 januari, vid
prins August Wilhelms förmäluing med
Luisa Amalia af Braunschweig,
åter-gafs operan, då med en prolog benämnd
»Venus och Cupido»; med densamma
infördes på ett värdigt sätt opera-serian,
och komponisten Graun skördade
mycken ära derför.
Under tiden skred det raskt framåt
med den nya operabyggnaden,
ehuru-väl konungen rest till Böhmen och
penningar uteblefvo.
»På den forna vildmarken intill
början af Behrenstrasse och Linden-allén,
hvilken för konungen varit en
styggelse», såsom det heter i bref från
den tiden, »resa sig snart
grundmurarne till det pompösa byggnadsverk,
som skall försätta hela den bildade
veriden i undran ocb häpnad». Nya
engagementer afslutades under
sommaren, af hvilka den berömde kastraten
Porporinos är att anse såsom det mest
betydande.
Slutligen tänkte man också på
balettens uppsättning. Michel Poitier,
den graciösa Cochois och m:selle
Rolland inträffade från Paris.
I Berlin blefvo de franska
kornedi-anterna mottagna med jubel.
Betraktar man Chodovieckis intressanta
kopparstick, som framställa damerna och
lierrarne i denna trupp, så måtte det
ha varit ett ganska lustigt och
märkligt slags folk. Så den intagande
Cochois, kostymerad som fe, Poitier som
trollkarl och m:selle Rolland som
Cupido. I sorgspelet »Rhadamiste et
Ze-nobie» passerade de franska
skådespe-larne, likasom ballettruppen, revy för
konungen, som den 2U augusti
återkommit till residensstaden; och H.
Maj:t fann stort behag i fransmännen.
Snart sålde äfven sockerbagarne
»Cho-colate Cochois», Pains de Poitier» och
»Dragées Rolland».
Man kan deraf se hur populär den
lifliga skaran redan lyckats blifva hos
de då förfranskade berlinarne. Äfven
tidningsskribenterna synas ha varit
förtjusta. De yttra sin afsky för de s. k.
tyska komedianternas simpla skrå och
prisa Berlin lyckligt, som kunde
berömma sig af ett sådant företräde.
Den 2Ü november spelades för sista
gången på den lilla slottsteatern. Den
29 november förkunnade tidningarna
att textböckerna till den nya operan
kunde få köpas hos enkan Simon,
Königstrasse, hos herr Richard på slottet
och hos herr Cournon, lärare i
italienska språket, Kronenstrasse, exemplar
på tryckpapper till S groschen, på
skrifpapper till 12 groschen.
Situationen blef allt mer och mer spännande.
Raka och ståtliga grenadierer,
Potsdams gardesbataljon, ryckte in i
Berlin för att tjenstgöra i operahuset
under karnevalsföreställningarne; den
betydelsefulla dagen närmade sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
