Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Efter den beskrifning byggmästaren
då meddelade var teatern en af de
längsta och bredaste i verlden.
Vidare fick man veta, att genom en
öf-verbygd kanal med 9 fots högt hvalf,
och som gick igenom hela byggnaden,
»två vattenmaschiner kande bringa
vatten ända upp till taket in uti två
stora vattenbehållare, så att icke
allenast naturliga cascader och
vattenstrålar kunde åstadkommas, utan äfven om
eldsolycka inträffade hela teatern kunde
sättas under vatten. Logerna aro så
rymliga och beqväma, att de äro
riktiga rum liknande.» Vidare heter det:
»Huset är indeladt i tre salonger:
1) Den Corintiska, 2) Parterrens, der
vid logerna och portalen de förgylda
dekorationerna träda fram från en hvit
grund och äro af en synnerlig goüt
samt göra en skön effekt, och 3) den
Apolloniska, i hvilken rundtomkring ett
entablement af idel satyrer sträcker
sig. När operan är stängd, kan i
huset Redoute hållas. Vid slutet af
logeraden ser man en sal der
herska-perna kunna spisa. Under tiden kan
parterrgolfvet höjas i likhet med
teatern och teatern sjelf förvandlas till
en Corintisk salong.»
Och så kom ändtligen den 7
december 1742 med första uppförandet af
operan »Cäsar und Cleopatra».
Infattad i byggnadsställningar stod huset
der, ännu icke fullfärdigt; framsidan
i rohbau var icke i ordning och
trapporna voro ej heller färdiga. Man fick
derför begagna de båda sidogångarne.
Ett tältartadt hölje af linne fick
tjenst-göra som tak, emedan målningen ännu
fattades. Simpla träbänkar stodo i
logerna, der förgyllningen äfven
saknades. Allt detta måste ersättas med
en glänsande belysning, hvilken under
de båda första vintrarne kostade ej
mindre än 2771 thaier och som i
teatersalongen likasom i andra för
publiken tillgängliga rum bestod af tjocka
vaxljus. De fem kronorna i åskådare
salongens tak, likasom de tre kronorna
i proceniets, strålade med rik glans
från en mängd ljus. Rampen var
upplyst med talgmarschaller och dylika
befunno sig i hvarje kuliss. De
dansandes garderober voro äfven upplysta
med vaxljus.
Under häftigt snöglopp den 7
december kl. 6 på aftonen egde första
uppförandet af »Cäsar och Cleopatra»
rum. På parterren syntes nästan hela
generalitetet och tjenstgörande
officerare; bakom orkestern stodo två rader
förgylda, med rödt sammet klädda
fåtöljer för konungen och hofvet. Alla
andra fingo stå. I de förnämsta
logerna voro ministrarne och de högre
embetsmännen placerade, öfversta
logeraden var besatt med »det borgerliga
publikum». Till parterrlogerna hade
förnäma främlingar fått tillträde, i det
H. Maj:t åt sådana »personer af
di-stinction» dagen förut tillstält
entrée-kort genom hoffurirer.
Publiken blef insläppt kl. 5. De
fint klädda hade företrädet. Hvad
personer från hofvet beträffar, så uppträdde
de i courdrägt, militärerna i
paraduniform och andra tjenstemän i
civiluniform.
Så snart majestätet genom
parterrlogen till venster bredvid orkestern
in-trädt, helsat och satt sig, började
trum-petarne och pukslagarne vid gardet och
gendarmerna att uppstämma fanfar och
på samma gång uppstälde sig
gardes-grenadiererna på båda sidorna af
scenen. Nu syntes äfven drottningen och
prinsessorna i midtellogen.
Alla reste sig vördnadsfullt från sina
platser. Intendenten, grefve Götter,
som stod bakom konungens stol, gaf
ett tecken och uvertyren begynte. Graun
i röd rock och hvit allongeperuk
dirigerade och Benda aflöste honom
emellanåt. Orkestern bestod såsom förut
är sagdt, af talrika instrumentister. Två
theorbister, harpister och två
violoncellister ackompanjerade tillsammans
reci-tativen, hvilket, som det heter,
åstadkom en hänförande klangverkan. Full
af musikaliska prydnader och fioriturer
presenterade sig »Cäsar och Cleopatra»
af hofoperafabrikanten, maestro Giaun.
Emilia Molteni och Antonio Porporino
voro utomordentliga; tre par figuranter
och tre solodansöser utförde en graciös
balett. Formligen betagen lemnade
publiken teatern, och Berlin hade fått
inom sina murar upplefva någonting
verkligt storartadt.
Dessa båda första operor kostade
tillsammans i dekorationer och
kostymer 210,000 thaier. Efter
invigningen af operan gafs »Cleopatra» hvarje
måndag, och längre fram, i januari
1743 »Clemenza di Tito» af
Metasta-sio och Hasse, såsom praktopera hvarje
fredag, till dess markgrefvinnan
Doro-teas död kom störande emellan och
gjorde ett slut på hela karnevalsståten.
Fullkomligt färdig blef operan i
oktober 1743 i hela sin glans och prakt.
Snart derpå egde första redouten rum.
Alla måste uppträda maskerade å
operan och på rörlig fot. Sångare och
sångerskor, dansörer och dansöser
måste äfven förblifva kostymerade.
Om denna redoute förmäles:
»Logerna äro så fördelade, att de
förnämsta äro för hofvets damer och
kavalie-rer, de dernäst för adelsmän, som ej
ha tillträde till hofvet, äfvensom för
andra i kunglig tjenst stående
personer; tredje klassens loger voro
bestämda för dem som voro af
borgerligt stånd. Vid dessa baler skulle
adeln af båda könen infinna sig i
rosafärgade dominos; folk af borgerlig
härkomst fick kostymera sig efter
behag men i snygga drägter. På sjelfva
baldagen voro i stora salongen fem
bord, hvartdera med 30 couvertes,
reserverade för adeln.» Dessa redouter
måste ha varit förtrollande, och
berli-narne tyckte sig vid dem vara i sjunde
himmeln. Kungen sjelf, klädd i rosa-
domino, blandade sig i mängden bland
dansande, men utan mask Årligen
egde dessa redouter rum, till hvilka
kammarmusikus Janitsch komponerade
musiken.
Följetong.
Roger och Jenny Lind.
af E. M. Vacano.
^T^:an har skrifvit och talat mycket
om konstnärers äktenskap, och
nästan alltid har facit blifvit ett
sorgligt eller åtminstone icke något
synnerligen fördelaktigt. Men ett
konst-närsäktenskap, som man med verklig
glädje kunde betrakta, var det emellan
den berömde tenorsångaren Roger och
hans hustru Fanny — denne Roger,
för hvilken Meyerbeer skref sin
profet, Roger som sedan måste spela på
scenen med en konstgjord arm,
konstnären med hvilken alla den nyare
franska operans framgångar voro på
det närmaste förbundna. Men Fanny
var också en förtjusande varelse —
ingen skönhet, men så behaglig,
älskvärd, kvick och angenäm, som endast
en fransyska kan vara. Deras
äktenskap var alltså mer än ett lif mellan
turturdufvor — det var ömsesidigt
fullkomligt, hjelpsamt, kärleksfullt, och
det bästa förstånd rådde mellan
ma-karne. Hon var »en god kamrat»,
gjorde hans hem angenämt, vann åt
honom många vänner, tröstade honom
när han led orätt, åtföljde honom på
alla hans resor och gasteringar och
var honom i ordets bästa betydelse
hans alter ego. De lefde ett lif med
och ej blott bredvid hvarandra, och ett
skönt ärofullt och framgångsrikt lif
var det för den firade sångaren och
hans lilla charmanta fru. Ju mer
damerna svärmade för le be au Roger,
förgudade och sprungo efter honom,
desto mera stolt var Fanny öfver
honom, och ingenting hade hon så roligt
af som att läsa de kärleksbref, hvilka
dussinvis anlände till »operans stjerna»,
och dem hon sedan använde att göra
papilj otter af.
År 1848, det år då hela
kontinenten ifrån Paris blef revolutionerad,
fann Roger likasom så många andra
Paris obehagligt och lät engagera sig
för en turné med Jenny Lind. Han
tog alltså sina noter och sin Fanny
samt begaf sig öfver till London, der
allting var klart med impresarien.
Turnén skulle räcka en månad och gå
genom England, Skotland och Irland.
Balfe, den berömde Balfe, var
kapellmästare, F. Lablache, son till den
»store» Lablache, sjöng baspartierna,
bariton var Belletti.
Roger var helt förtjust öfver
utsig-ten att få göra en sådan konstresa vid
sidan af den förnämsta sångerska den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
