Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tiden, under det på fastlandet
öfver-allt förekommo politiska slitningar, krig
och blodiga pannor.
»Hvilken lycka!» eade konstnären
med glädjestrålande blick till siD hu- I
stru; »jag får då tillfälle att studera
detta sällsamma väsen, som Paris al- j
drig fått ega, men hvars verldsrykte,
uppspiradt i Tyskland under Meyer- |
beers auspicier, i England tagit sådana
dimensioner, att man vid hennes
ankomst i en stad ringer i alla klockor
och i en annan erkebiskopen går henne
till mötes och inrymmer åt henne en
bostad i sitt eget palats! Och dertill
ett hjerta så ädelt, att hennes
frikostighet verkligen är kunglig — hon
grundar hela hospitaler och
konservatorier! ...»
»Ja, det måste vara ganska
intressant för dig!» svarade hans fru med
ett leende, »och mycket fördelaktigt
för ditt renommé!»
Repetitionerna togo sin början;
Roger och Lind genomgingo alla sina
ensembler i »Somnambula», »Lucia»,
»Puritanerna» och »Regementets
dotter», de operor som under turnén skulle
gifvas.
»Nå?» frågade madame Roger efter
dessa repetitioner sin man, under det
hon försåg hans Toniokostym med nya
band.
»En märkvärdig kvinna!» utropade
med sällsamt allvar Roger, som på
äkta fransyskt vis vanligen brukade
taga allting lustigt och lätt, ofta något
sarkastiskt. »Hur samvetsgrann är
hon icke i alla detaljer, hur noggrann
och precis. Men det tycker jag om.
"T hennes blå ögon flammar snillets
låga; till och med utan sin talang
vore hon ett unicum, en kvinna som
är ett studium värd. — Emedan hon
känner sig sann och af äkta halt är
hon full af tillförsigt och gör storverk,
obekymrad om hvad man fäller för
dom öfver henne. En blandning af
tillbakadragenhet och hängifvenhet, af
sorgbundenhet och munterhet
påminner hon om många sina landsmän, som
jag lärt känna; hon har i sitt sätt
likasom i sin blick, beslöjad af de
långa ögonhåren, någonting mystiskt,
koncentreradt, hvilket är så äkta
nordiskt. När man ser henne, förstår man
Sverige, detta land för sagorna och
det religiösa svärmeriet, med sina vida
väldiga skogar, sina blåa sjöar.»
»Du blir ju helt poetisk!» skrattade
Fanny med sitt äkta fransyska, klin
j gande skratt.
»Det kommer sig deraf att närheten
af denna underbara person verkar som
poesi. Jenny Linds största styrka
ligger deri, att hon tror på sig sjelf;
hon besitter djup sjelfaktning och
lef-ver som ett helgon: det är som
an-såge hon sig för ett himmelskt
sändebud, hvilket skall bereda folkens lycka
genom konstens religion. Derföre
för-blifver hon kall och ärhar i sitt
pri-vatlif, och hon tillåter ej sitt hjerta
att sättas i låga af de lidelsens
flammor, med hvilka hon upptänder oss på
scenen ...»
Fanny riktade hastigt en allvarlig 1
blick på den vackre mannen, som bon
kallade sin make. Men i nästa
ögonblick skrattade hon och pratade på sitt
Parismanér: »Och det är då en lycka!
Ty livar skulle det väl annars sluta i
med den förtjusning hon framkallar
hos er? . . .»
Resan anträddes den 5 september.
Man begaf sig först till Birmingham,
der en enda konsert gafs i stadshuset.
Roger sjöng dom Sebastians romans,
med Lablache första duetten ur
»Wilhelm Teil» samt ett adagio och gjorde
furore. Men en orkan af bifall
framkallade Jenny Lind vid slutet af
konserten med sina svenska sånger. Roger
fann sig aldrig ha hört något liknande.
»Hur stor och förbluffande är inte
hennes röststyrka i höjden!» mumlade
han; »utan att skrika får hon fram
ett nästan samtidigt eko från forte till
pianissimo! . . .»
Man reste vidare till Liverpool, lo
gerade i Adelpbi-hotellet, tog sig ett
parti landsknekt på aftonen och
Lablache berättade lustiga historier, bland
annat om den engelska damen som var
så måttlig, att hon blott vid två
tillfällen drack brandy: den dag då hon
åt stekt fläsk, och den dag hon —
icke åt det!
Jenny Lind logerade icke i samma
hotell som de andra — det gjorde hon
ej en enda gång under resan. Det
såg litet högfärdigt ut, men Roger
fann det egentligen taktfullt, ty
säll-: skåpet var derigenom mera ogeneradt.
Hon lefde så att säga innestängd med
och bodde på Albion-hotellet, nära det,
der Malibrun slutade sina dagar. Samma
afton gafs »Lucia». Roger gjorde
brillant succés vid sidan af Jenny Lind.
Efter föreställningen kom han i
sällskap med Lablache på hemvägen, då
de råkade bli uppehållna i
klädkammaren.
»Hur är det med dig?» frågado
Lablache, som plötsligen blef stående
under en lykta och släppte Roger, med
hvilken han gick arm i arm. »Du är
ju alldeles utom dig — du darrar . . .
och ja, tårar i ögonen! ... Hur är
det? . . .»
Roger svarade med darrande stämma
under det bröstet häfde sig: »Hur det
är, menniska! Jo det är så att jag i
Lind ändtligen har funnit den person,
som fördår mig på scenen: hon ger
sig sjelf lif, hennes händer trycka mina
med all kraft, den konstnärliga
lidelsens bäfvan beherskar henne; hon
identifierar sig med sin rol på ett
gripande sätt, och likväl låter hon aldrig
hänföra sig så, att hon icke herskar
öfver sina medel! Hon är den kvinna,
som hos en konstnär kan väcka allt,
allt hvad som hos honom slumrar. Hur
ansenligt höjer sig ej ett sådant väsen
öfver ens egen förmåga! Hvad äro vi
emot henne! Vi ha lärt, vi ha
studerat, vi beräkna, och hon dr allt det
der af sig sjelf! . . .»
»Roger! jag tror att du är . . .»
»Hvad då?»
»Att du är kär! ...»
»Om du än en gång yttrar ett så
dumt ord, så slår jag dig till marken!
Kär! . . . Lika väl kunde du säga att
man är kär i en engel, kär i sin
sånggudinna! Jag älskar henne ...»
»Roger!» yttrade plötsligt helt sakta
en fruntimmersröst intill honom.
Han vände sig hastigt om. »Fanny!»
utropade han, helt bestört.
»Jag blef uppehållen af
gardero-biéren, som jag måste lugna för
hennes sjuka barn. Det var bra att jag
träffade dig. Jag hade annars fått gå
ensam hem.»
Man talade ej många ord på
hemvägen. Hemkommen sade Fanny till
sin man, i det hon tog af sig hatten
och lade den på bordet :
»Roger, — hvad har jag fått höra?
Jag vill ej hyckla, såsom skulle det
vara mig likgiltigt, och jag vill icke
ställa till någon scen . . . Men säg
mig, är det sannt hvad du sade åt
Lablache?»
Han stod der med handen pressad
mot pannan, och med dämpad röst
svarade han: »Fanny, var nu inte
något barn!»
»Du ser att jag ej är något barn;
jag gråter inte och grälar inte. Du
har sagt, att du älskar Lind!»
»Fanny, min älskade hustru! Du
vet ju att det finns en hjertekärlek och
en själskärlek ...»
Hon höjde på axlarne. »Är det icke
samma sak?»
»Jo hos vanliga menniskor, men icke
hos oss konstnärer, hos sångaren. I
honom finnas två väsen. Och mitt
teaterväsen, det väsen som jag eger
såsom Edgardo, Tonio, Raoul har i
Lind funnit sin — komplettering.
Är det en kärlek för hvilken en
hustru kan blifva svartsjuk? . . . När
jag är med henne på scenen
omsväf-var mig en fläkt af hennes ande och
väcker inom mig allt stort och härligt,
hvaraf jag är mäktig! — Men från
det ögonblick jag lemnar scenen, då
jag träder tillbaka in i mitt menskliga
lif, då gifves det bland alla kvinnor i
verlden, bland alla dem, som omgifva
mig med sin beundran, blott en: det
är du. Du är hemmet, du är min
lycka.» — Han tystnade.
Hon svarade ej.
»Ar du ännu svartsjuk?» frågade
han.
Hon lade sin hand i hans och såg
honom rätt i ögat.
»Nej», sade hon enkelt och
förtroendefullt.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
