Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Zimmermann vid Paris, hvarvid
Gou-nod på sitt älskvärda rättframma sätt
bekände att ban genom Mozarts »Don
Juan» först fick klart för sig att han
var kallad till att blifva musiker. Den
första fingervisningen från ofvan hade
han emellertid redan förut som
tolf-årig gosse märkt vid en representation
af »Otello» med Malibran, då Rossinis
musik förekom honom såsom en
uppenbarelse. Hans mor och framför allt
hans stränge rektor Poirson ville dock
icke veta af något yrkesmessigt
partiturskri fvande, som den unge Charles
naivt nog påstod sig kunna åstadkomma,
han behöfde bara göra efter Rossini.
Gounod fogade sig efter sin rektors
vilja och gaf efter för hans skäl, då
han ej ville köra hufvudet i väggen.
I hemlighet närde han dock sitt hopp
och lifvades allt mer inom sig af
önskan att blifva musiker. Då inträffade
en händelse, som blef honom en fyr
för hans lefnadsbana: uppförandet 1834
af »Don Juan» i Paris genom ett
italienskt operasällskap. Kompositören till
»Faust» var då 14 år gammal och,
som väl var, ingen af dessa, man kan
väl säga olycksaliga, tidigt försigkomna
och snart iörvissnaude — underbarn.
Med barnslig glädje beträdde gossen
vid sin moders hand de trappsteg, som
förde honom till hans helgedom, och
på hvars öfversta tinnar han en gång
sjelf skulle intaga en ansedd plats.
Känslan af glädje förvandlade sig redan
i operahusets förstugor och korridorer
med sina brokiga löftesrika
teateraffischer och flämtande gaslågor till en
helig häpnad, och då mor och son
slutligen hunnit fram till sin blygsamma
plats på fjerde raden — fru Gounods
tillgångar medgåfvo ej då en dyrare
plats — naturligtvis bland de först
anlända, och när ändtligen, ändtligen
kapellmästaren sänkte taktpinnen och
det väldiga D-moll-ackordet brusade
genom salongen, då var det för mycket
för det lättrörda barnets lifliga själ.
Och med utropet: »Ack, mamma,
mamma, det är musik det 1» föll han
modern snyftande om halsen. Annu i
dag 8kälfver Gounod af inre rörelse,
när han erinrar sig detta ögonblick.
Ilan berättade för besökaren, att det
tycktes honom då, som om en Gud
från himmelen nedstigit och talat till
honom, den lilla obetydliga menniskan.
Hans mor, sade komponisten, hade nu
äfven hon naturligt nog upprörd
tydligen fått det säkra intryck, att
hennes sons lefnadsfarkost endast i
tonernas sköna ändlösa haf kunde hålla den
rätta kursen. Hon erinrade sig härvid
från Gounods första barndom en liten
historia, som tydligen visade den lilles
ovanliga begåfuing för musik. Då
nämligen sångelever i huset der de bodde
höllo på med sångöfniugar och
förgäf-ves sökte träffa ett något obekvämt
liggande fiss, skrek den lille Charles,
som lekte i rummet bredvid, helt
förargad ut den rätta ton. Dagen efter
den märkvärdiga »Don Juan
»-föreställningen hade Gounod, ännu alldeles utom
sig öfver hvad han upplefvat, gifvit sin
rektor, hr Poirson, den bestämda
förklaring, att han ej ville blifva
någonting annat än musiker. Förargad ryckte
läraren till sig eu bit papper, skref i
hast någonting derpå och räckte det
åt gossen utropande: »Se här, pojke,
pass nu på! Det måste bli ett slut
med det här! Känner du till hvad
som står här? Det är texten till
Josefs romans i Méhuls opera med samma
namn.» Då Gounod gaf nekande svar,
sade läraren: »Nå, så mycket bättre!
Försök nu för en gång att sätta dessa
textord i musik!»
Förtjust sprang den blifvaude
skaparen af »Romeo och Julia» sin väg
och kom, till den stränge preceptorns
förlustelse, redan efter ett pur timmar
tillbaka och framräckte triumferande
ett fullskrifvet notpapper. »Hvad —
redan?», utropade hr Poirson, »nå
sjung nu härligheten för mig, så att
jag får höra hvad den innehåller.»
Gounod pekade blygt på pianot. Men
rektorn sade att han kunde sjunga
utan piano; han, rektorn, skulle nog
ändå begripa hvad kompositionen dugde
tdl. Knappt hade emellertid den unge
Charles sjungit några toner, förrän
Poirson förde honom till pianot med
uppmaning att sjelf ackompanjera sig.
Vid de sista tonerna omfamnade
rektorn helt rörd s,n lärjunge och
utropade : »I sanning, min gosse, du har
rätt, i dig gömmes en musiker; jag
skall genast skrifva till din mor att
hon ger dig en lärare.» Några dagar
derefter inträdde Gounod i
harmoni-klassen under Reichas ledning.
Emellertid stannade han kvar på
Saint-Louis-gymnasiet och tog vid sjutton år
af-gångsexamen. Derefter inträdde han
genast i Pariskouservatoriet och
studerade kompositionslära först för Hulévy,
den då varande ledaren för det berömda
institutet.
Från denna tid är ju Gounods
ytterligare konstnärliga utveckling känd af
musikhistorien. Hans följande lärare
voro Lesueur och Puiir. Nitton år
gammal vann han det andra romerska
priset för komposition och vid 20 år
det första. Intressant nog är den
omständigheten, att vår komponist med
värdet af detta första pris lösköpte sig
från värupligten. Sällan har väl en
hedersutmärkelse fått ett mera
praktiskt användande. Men vi vilja göra
honom rättvisa! Gounod uppfylde
härigenom, äfven med uppoffring at egen
fördel i musikaliskt hänseende, en
vacker sonlig pligt mot sin moder, åt
hvilken han lofvat, att Lan skulle skingra
hennes farhågor beträffande hans
mili-tärtjenst.
Komponistens ekonomiska
förhållanden under hans ungdomstid måtte ej
ha varit så lysande, emellertid fick han
så pass mynt öfver, att han kunde
företaga resan till Italien, der han stan-
nade 2 V* år. Här i villa Medici blef
han — vid tjugu års ålder —
inspirerad till — oafsedt kompositioner
sådana som »le Soir», »le Vallon» och
några sånger i »Sappho» — det
härliga adagiot i duetten ur »Faust»:
»O nuit damour, ciel radieux», en
musik, om hvilken sedermera
direktören för Pariserakademien, Ingres,
yttrade till Gounod: »Mitt barn, gör al-
drig något bättre!» »Faust» blef, som
bekant, först uppförd 1859 och lefver
ännu med friskt lif. Detta vill säga
mycket, när man besinnar, att denna
opera nu är 34 år, en för en opera
rätt betänklig ålder, då den lyriska
dramen med få undantag i en ålder
af 5Ü år nästan alltid står
förgängelsen nära. I Rom lärde Gounod äfven
känna fru Viardot-Garcia, genom hvars
förmedling han sedermera i april 1851
fick sin »Sappho» uppförd på Stora
operan i Paris. Libretton till denna
har Emile Augier skrifvit, med
hvilken Gounod i sin barndom brukade
leka i Luxnmbourg-trädgården, då väl
ingen af dem kunde ana att de skulle
blifva kompanjoner om ett dylikt
konstverk. Ange Galdemars,
»Gaulois»-jour-nalisteus, samtal med den berömde
tonkonstnären, som den 17 sistlidne juni
fylde 75 år, en tid som förflutit för
honom under särdeles god helsa,
slutades med följande af honom lifligt
uttalade ord: »Minnet af ’Don
Juan’-föreställningen bländar mig än i dag
som ett härligt, magiskt ljus. Mozart
har för mig fortfarande blifvit
tonkonstnären öfver alla tonkonstnärer;
han är långt mer än den främste bland
dem: han är den ende!»
Just som tidningen lägges i pressen
telegiaferas att Gounod genom ett
slaganfall är hopplöst sjuk.
Allessandro Stradella.
(Forts. o. slut fr. föreg. nr.)
ju afton vid sextiden, då han
promenerade på Turins vallar
4 * öfverföllo honom de tre mör-
darne, hvar och en af dem gaf
honom ett dolkstygn i bröstet, hvarefter
de i all skyndsamhet begåfvo sig till
franske gesandten, deras säkra asyl.
Många personer, hvilka spatserade på
vallarne blefvo vitnen till dådet och
ett förfärligt larm uppstod, så att
stadsportarne genast stängdes. Hennes kgl.
höghet befalde, så fort hon fått del af
nyheten, att mördarne genast skulle
förföljas. Enär man visste, att de flytt
till franske gesandten, så begärde
re-gentinnan deras utlemnande, hvilket
gesandten dock afböjde med den
ursäkt, att han, i betraktande af de
privilegier, som tillerkänts gesandthotellet,
utan att förut meddela sitt hof icke
kunde utlemna mördarne. Denna an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
