Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Scharfenberg i Graz. Af sin mor
festligt utstyrd i en kvit piquédrägt
med svart snörverk intiädde han vid
sin lärares hand ibland gästerna, men
blef knappt bemärkt i den stora skaran,»
till dess han packat upp sitt instrument,
då värdinnan kom och stalde honom
på — pianot, för att göra honom
synlig under det han spelade. Hans
spel väckte en sådan förtjusning, att
man sedan slets om honom för att få
belöna den unge artisten med
smekningar och konfekt. Ett annat
»artist-äfventyr» i samma stad aflopp ej lika
lyckligt. Som nioåring fick han äran
att spela solo vid uppförandet af en
messa i hofkyrkan, stående midt uti
en stor orkester, hvars instrumenter
han nu fick nöjet att se på nära håll;
läraren stod vid hans sida och
uppmanade honom att inte låta förvilla
sig af de andra instrumenten. Allt
gick bra ända tills mot slutet. Då —
0 ve! dånade en väldig pukhvirfvel,
hvarpå han ej var beredd, och som
hade till effekt att han — tappade
stråken. Han trodde sin sista stund
vara kommen, men öfverlefde
lyckligtvis förskräckelsen. Tolf år gammal
skickades han till konservatoriet i
Leipzig, men den spenslige gossen,
han var en tvilling, syntes för
professorerna knappast kunna stå ut med
lektionernas ansträngningar. Bland de
andra vuxna eleverna tyckte han sig
mycket bortkommen, och ehuru han
kände sig stolt öfver att nian kallade
honom »herr» Rossi, fann han sig dock
1 små kortbyxor högst generad, hvarför
han låg öfver sin mamma att skaffa
honom »ordentliga benkläder». Hon
lät beveka sig och lofvade honom dem
till belönii g för hans första komposition.
Ack, han hade vid den tiden föga
begrepp om komposition och harmonilära,
men de största ansträngningar måste
göras för att vinna det efterlängtade
målet, och så tillverkades ett Scherzo,
som naturligtvis erhöll namnet
»Långbyxorna» och som sändes till hans
mamma med önskadt resultat. »Jag
vet inte», säger Rossi, »om det
berodde på de der manliga plaggen eller
på något annat; alltnog, efter ett halft
år kunde jag aflägga »lilla profvet»
vid konservatoriet.» Endast ett par
dagar senare kallades han till
konserva-toriedirektören Schleinitz, som
anbe-falde honom att vid den »stora
uppvisningen» i konservatoriet spela en
violinkonsert af Viotti, som han visser
ligen inöfvat men ej trodde sig fullt
beherska. Direktören undanröjde dock
betänkligheterna, och konserten
spelades af unge Rossi på ett sätt, som
för-värfvade honom lyckönskningar af
kapellmästaren Reinecke och hela
direk-toratet.
Konsertmästare Lauterbach i
Dresden rådde nu föräldrarne att flytta
öfver till Dresden och åtog sig att
utbilda hans talang, som ytterligare
fullkomnades af prof. Massart i Paris.
Raskt gingo läroåren förbi och år 1879 1
var han redan färdig att vandra ut i •
verlden med sin violin. Den firade
sångerskan Desirée Artöt och hennes
man Padilla hade, som han säger,
hedrat honom med en inbjudning att
med dem företaga en turné genom
Tyskland, Ryssland och Rumänien, en
resa ora tio veckor, förenad med många
besvärligheter och faror, ty koleran
härjade i södra Ryssland, och äfven
politiska oroligheter gjorde vistelsen
der osäker. Så kommo våra resande
till Kiev just som man upptäckt en
nihilistsammansvärjning bland
studenterna, hvadan det hände, att man
öf-verallt trodde sig se upproriska
studenter, som ville rädda sig genom
förklädnad och flykt. Vår unge maestro
råkade också illa ut en afton just som
han skulle begifva sig till konserten.
I det ögonblick han skulle inträda i
konsertlokalen blef han gripen i
kragen af en polisens tjensteande, och
impresarien hade svårt att förmå
mannen låta honom gå in i salen, dit
för-öfrigt en polisman följde honom för
att ö fvertyga sig om att han verkligen
kunde sköta fiolen och ej blott hade
konserterandet till förevändning för att
komma på flykten.
Efter de stora framgångar han vann
vid sitt första konserterande såsom
deltagare i turnéer, liknande den of
vannämda, är det naturligt att han
fick sjelfförtroende nog att företaga
egna konsertresor, hvilka utsträcktes
till Schweiz, Frankrike, Danmark,
Ryssland, Osterrike-Ungarn etc. En sådan
turné, omfattande 40 konserter, företog
han i norra och södra Tyskland 1889.
Två år förut förlorade han genom
döden sin så högt älskade moder och
af-höll sig derefter ett helt år från
konserterande. År 1888 erhöll han
genom japanska beskickningen i Wien
anbud att på lysande vilkor öfvertaga
ledningen af konservatoriet i Jeddo,
men afslog anbudet.
Om Rossis konst yttiar en hans
biograf: »Den som hört Rossi måste
erkänna, att hans spel utmärker sig
genom en graciös, ren och intagande
ton, en absolut säker tonträflhing.
Hans föredrag är äkta musikaliskt och
själfullt. Rossi förstår att locka ur
sitt instrument, en Stradivari af
yppersta slag (fr. 1723), hvilken förut
egts af Wieniawski, svärmiska,
fängslande toner, som gå från hjerta till
hjerta; han spelar naturligt och
energiskt tillika samt förfogar öfver en
stor ton.» Rossis andra
konsertinstrument är en präktig And. Guarneri
(1729). En karakteristik öfver Rossi
vore ofullständig om den endast hölle
sig till hans virtuosbana och ej tillika
toge hans produktiva verksamhet i
ögon-sigte, ty Rossi har såsom komponist
redan vunnit mången lager. Ett
antal solostycken för violin äfvensom
sånger för en röst, för manskör och
blandad kör med orkester samt åtskil-
liga transkriptioner för violin och piano
af honom hafva utgifvits i Tyskland
och hos Hansen i Köpenhamn.
Rossi är kammarvirtuos hos
österrikiske kejsaren äfvensom hos
storhertigen af Mecklenburg-Schwerin. Han
är bosatt i Wien, der han är mycket
uppburen, och den som besökte
teater-och musikutställningen i denna stad för
ett par år sedan kunde bland
fotografierna äfven få se en som återgaf hans
smakfulla, af pretiosa öfverflödande
konstnärshem. Somrarne tillbringar
konstnären vanligen i Gmunden, der
hau ofta får deltaga i de privata
konserterna hos den konstälskande
hertitr-innan Tyra af Cumberland och hos
drottningen af Hannover samt hos
Pauline Lucca och andra i konst och
bildning högt stående personer är en
gerna sedd gäst.
Såsom det här meddelade porträttet
visar, är Marcello Rossi hedrad med
åtskilliga ordenstecken, bland dessa
Dannebrogens, som tilldelades honom
vid Lans uppträdande i Köpenhamn
förra året. *
Herr Rossis konserterande här i
slutet af månaden motses med stort
intresse, och vi antaga att han här
kommer att helsas af talrika åhörare,
helst som det nu är längesedan en
främmande berömd violinvirtuos lät
höra sig i vår hufvudstad.
––––-
Rysk musikhistoria
efter M. Charles.
’J^är den 30 november 1889
Rubin-»oT-’ steins jubileet firades med stor
ståt i S:t Petersburg, framträdde ej
blott i musikaliska facktidningar utan
äfven i andra mera betydande
tidningar och tidskrifter längre artiklar, i
hvilka man bragte den store jubilaren
sin hyllning. I dessa framställningar
inblandades också berättelser om den
ryska musiken i allmänhet. Men ett
fel begick man här vid lag, i det man
lade för stor vigt vid Rubinstein
såsom rysk musiker, ty Anton
Rubinstein är nästan allt ifrån början af
sin konstnärsbana sammanvuxen med
tysk konst och tysk konstuppfattning.
På detta faktum inverkar ej valet af
hans (särskildt dramatiska) ämnen;
deras musikaliska utarbetning visar hän
på tyska förebilder. Det hos
Rubinstein pulserande främmande elementet
är icke det ryska utan det orientaliska.
Om emellertid publicisterna felade i
det hänseendet, hade de åter
förtjen-sten att rigta uppmärksamheten på
den ryska musiken, hvilken, som
bekant, likt den allmänna kulturen i det
jättelika nabolandet, med dess stäpper
och vildmarker, i allmänhet står på en
* En i ett föregående nummer lemnad
notis att Rossi skulle vara född 1872 var
grundad på en felaktig uppgift i Musiols
»Musiker-Lexicon» af 1890. Red.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
