Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
verkade lians vandringslif, att han,
som så jemt lärdades mellan kyrkan
och verlden, kom att brista något i
den kyrkostilens orubbliga stränghet,
som var utmärkande för söderns store
mästare Palestrina, som verkade på
samma tid och liksom i kyrkans
medelpunkt. Vill man i det hänseendet lära
känna Lassos storhet, må mau studera
hans för alla tider beundransvärda
mästerverk, Botpsalmerna, och låta
deras mäktiga harmonier och deras
stora, uttrycksfulla stil, full af andakt
och religös storhet, inverka på sig,
hvarmed han synes ha nått
Palestri-nas höjd.
––®––
Bellini-dyrkan i Catania.
en som reser i Italien kan med
hänseende till de i alla större
städer befintliga minnesvårdar öfver
berömda tondiktare ej undgå den
iakttagelsen, att man i bella Italia
bättre förstår hedra konstnärerna än
på andra ställen. 1 Rom beundrar
man Verdis och Rossinis statyer, i
Neapel Mercadantes och Thalbergs
minnesvårdar, båda i kroppsstorlek, i
Florens de till Gounods och Verdis
ära konstnärligt utförda postamenten,
hvilka uppbära de firade
komponisternas byster, — men ingen stad på
kontinenten drifver en sådan dyrkan
med en tonkonstnär som Catania för
att bevisa verld och efterverld hur
högt värde den sätter på äran att
räkna en Bellini bla’hd sina
medborgare.
En härlig januarimorgon — solen
sken så varmt som hos oss i maj —
landade vi, kommande från Messina, i
Catanias hamn; snart voro vi
omringade af ett dussin närgångna
facchi-nis, som erbjödo sin tjeust att bära
bagaget, skaffa vagn och hotell. »Hvar
är den vackraste delen af staden?»
frågade jag för att i denna välja ett
logis. »Den vackraste», sade han
smackande med tungan som om det
gält att smaka en läckerhet, »är vid
Giardino Bellini.» »Nå, så för oss
till ett hotell der intill!» — »Hotel
am Giardino?» frågade vår ciceron,
»der bo endast nobili.» — »Kan man
| då inte få hyra ett rum vid Giardino
Bellini?» — »Nobili hyra ej ut några
rum», upplyste oss den svartögde
ca-taniern. »Men», tillade han med äkta
nationalstolthet, »herrskapen måste se
’vår’ Bellini-park; maken till den finns
inte i hela verlden!» Denna i full
I bröstton uttalade öfvertygelse bestämde
oss för att göra vårt första besök i
parken.
Vandrande längs corson kommo vi
efter en fjerdedels timmes promenad
fram till ett högt bronsstaket; porten
var ännu stängd, emedan man ej fick
komma in i parken förr än kl. 8.
Utifrån såg man två sakta sluttande
höga kullar, bevuxna med blommor,
midt emellan dem en hvit marmorbyst,
föreställande Bellini; å ömse sidor
härliga trädplanteringar, gångar omgifua
af blommande rosenhäckar och i
bakgrunden Aetna, iusvept i en hvit
her-melinsmautel, plastiskt resande sig mot
den djupblåa himmelen.
Snart öppnades portarna. Blicken
sväfvar förtjust ikring; öfverallt
blommande rosor, doftande pelargoner,
narcisser, kamelior. En brant uppstigande
kulle är botäckt med blomsterskrift;
midt på den prunkar namnet »Bellini»,
bildadt af gröna, röda och gula
blomblad. Hvarje bokstaf är två meter
hög, och hundratals doftande blommor
ha fått underkasta sig
trädgårdsmästarens skära för att bilda en sådan
bokstaf. Uppe på höjden af kullen är
en blå, stor glaspaviljong, hvarifrån
man har en förtjusande utsigt åt ena
sidan öfver oräkneliga villor, åt den
andra öfver staden ända till
hafsstran-den. En med statyer öfver
framstående konstnärer och lärda smyckad
allé sammanbinder de båda kullarne.
De hvita bysterna framträda
effektfullt emot lagernischernas grönska, i
hvilka de äro uppstälda, och hvarje
monument är omgifvet af mångfärgade
blomsterrabatter; här och der synas
plaskande fontäner och vid slutet af
allén sänker sig vägen ned till den
underjordiska grottan, hvars mörker
bildar en skarp kontrast till
färgprakten deruppe. Vi fortsätta
promenaden och besöka djurgården, der hvita
hjortar, rådjur och apor i stora burar
finnas att beskåda
En blick på villorna omkring parken
öfvertygar oss om att här verkligen ej
fins någon tillflykt för en främling; alltså
ned i staden för att skaffa bostad, i hast
frukostera och sedan vidare ut i staden
för att se hvad den kan ha att bjuda
för vackert. Vår ledsagare, industriell
som alla italienare, väntade oss redan
framför hotellet. Efter Bellini-parken
hade så hänfört oss, sade han, ville
han nu också föra oss till Piazza
Stesicorea. »Hvad fins der?» —
»Italiens skönaste monument.» Vår
ciceron gick med snabba steg före oss
och stannade till slut med en eldig
blick, som om han ville fråga: »Har
jag sagt för mycket?», vid ingången
till en stor plats. I midten af
densamma höjde sig en hvit marmorgrupp;
figurerna i densamma voro i mer än
kroppsstorlek och så realistiskt
verkliga, att man kunde vänta sig att få
höra dem tala, nej sjunga — sjunga
dessa varma till hjertat gående toner,
som mästaren Bellini diktat åt dem.
Der i förgrunden hade mau Norma i
teatralisk posityr, vid hennes sida
Sömn-gångerskan, i bakgrunden Puritanernas
och Sjöröfvarens plastiska figurer i
carraramarmor och midt ibland alla
dessa figurer, hvilka skulle plastiskt
för ögonen framställa mästarens ton-
dikter, höjande sig öfver dem alla,
han sjelf, stolt bärande hufvudet som
en konung i snillenas rike — den
illustre compositore, såsom alla
här med beundran kalla honom.
Minnesvården på Piazza
Stesicorea är onekligen den mest storartade
i Catania, men icke. den enda; på alla
platser ser man Bellinis statyer, än i
marmor än i brons, ensam eller i grupp;
på Piazza Duomo och på Piazza
dei Morteri konstnärligt formade
byster och i domkyrkan, öfver den
berömde tonsättarens graf, en
marmorgrupp föreställande musiken ledande
sin dyrkare in uti skuggornas rike.
Men cataniernas tacksamma sinne
har ej funnit denna dyrkan nog, —
trots fattigdomen hos folket och
kommunens finansnöd har mau byggt åt
sin illustre compositore ett tempel,
värdigt ett snille med Guds nåde. I
detta tempel, prosaiskt benämndt
»Bel-lini-teatern», församla sig
musikentusiasternas skara för att fröjda sig öfver
tonsättningarne af nationens stora
snillen. Belliniteatern befinner sig i
bakgrunden af en vidsträckt plats och har
en rikt smyckad fasad, å hvilken de
af hvit marmor förfärdigade figurer,
hvilka spela en hufvudrol i Bellinis
operor, väcka vårt intresse. Det inre
af teatern är rikt smyckadt; i loger,
korridorer, foyerer öfverallt förhärligas
i ord och bild den berömde
tondiktaren.
Bellini teatern räknas bland Siciliens
skönaste teaterbyggnader. Ledsamt nog
spelas ej så mycket i densamma,
emedan Italiens finansiella misére äfven
inverkar på teaterförhållandeua.
Bellinis dödsdag (han dog den 24
oktober 1835) firas årligen på ett
högtidligt sätt. I domkyrkan, der
konstnären ligger begrafven, hålles en
präktig messa, hvars bevistande hvarje
bildad person i Catania anser som en
hederspligt. På eftermiddagen är
konsert i Giardino Bellini, då endast
Bellini-melodier spelas. Bellinis
kyrko-kompositioner äro berusande melodiösa;
livar och en känner dem här och man
går i kyrkan för att höra Bellinis
musik. Hundratals personer lyssna med
andakt till den hvarje timme, ty
kyrkorna äro öppna från tidigt på
morgon till sent på afton; hvar och en
musikkunnig har rättighet att gå till
orgeln och skänka församlingen
upp-byggelse. I den vidsträckta
Peters-kyrkan i Rom promenerar man utan
att bedja, i kyrkan S:t Paolo maggiore
i Neapel herskar änuu mindre andakt,
men i Catanias domkyrka, liksom i dess
andra kyrkor, gripa oss Bellinis
stärn-ningsrika, hjerterörande tonverk.
Två gånger i veckan är konsert i
Bellini-parken; då får man se nobili i
eleganta åkdon passera der och göra
halt vid musikpaviljongen, med
förtjusning lyssnande på Bellinis
melodier, fotgängare af alla slag röra sig
fram och åter i de blomstersmyckade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
