Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvar han bor, i hvilket hus, hos hvem,
huru han vågade — straff ...»
»Hvad skall det tjena till att göra
så mycket väsen för ett pass», tänkte
jag. »General Lwow, grefvarne
Stroganoff och Wielhorski och flera andra
känna mig, och till dem skall jag gå.»
När jag kom till grefve Matthias
Wielhorski och klagade min nöd för
honom, blef han mycket lång i
ansigtet. Man får icke glömma att detta
tilldrog sig år 1849. »Saken är
mycket allvarsam», sade grefven, »jag skall
skrifva till Galachow, att jag känner
er, och under tiden är det bäst att ni
med omgående skrifver till er mor och
ber att hon skaffar er ett pass.»
Brefvet till min mor afgick, och
derefter lemnade jag Wielhorskis bref till
öfverpolismästaren.
Galachow läste brefvet.
»Det der brefvet tjenar ju
ingenting till! Huru kan han våga att
komma hit utan pass? Inom två veckor
skall han ha skaffat sig ett pass,
begriper han?»
»Hvartill denna häftighet, min
bäste?» tänkte jag. »Det finns ju dem,
som äro ännu högre än du.» Jag
begaf mig nu till generalguvernören
Schulgin. Men knappt hade jag
öppnat munnen, förrän hans excellens
skrek: »Jag skall låta slå dig i bojor
och skicka dig till Sibirien». På den
tiden tilltalade ryska generaler folk i
min ställning med du.
Jag var stel af förvåning. En
tjugoårig man kommer från den europeiska
civilisationens centra, från konstens och
vetenskapens verld, och detta är det
mottagande han röner i sitt hemland!
Dagarne gingo, och intet pass
hördes af . . . Jag gick från den ena af
mina bekanta till den andra, och
till-bragte dagen på ena stället och natten
på det andra. Öfverallt berättade jag
om den otur, som händt mig. Under
tiden gafs på hofvet en bal eller
någon dylik festlighet. De höga herrar,
för hvilka jag noga beskrifvit
Gala-chows och Schulgins beteende, ansatte
nu dessa från alla håll. »Hvad tar ni
er till med Kubinstein? Vi känna
honom ju, han har spelat för den
kejserliga familjen i Vinterpalatset. Hvad
tänker ni på?» De blefvo kort sagdt
riktigt illa åtgångna.
Dagen derpå befann jag mig åter i
Galachows mottagningrum. Jag
väntade en timme, jag väntade två, tre
— och hela tiden stående, ty som
supplikant hade jag icke rätt att sätta
mig i öfverpolismästarens
mottagningsrum. Jo, det var härliga tider!
Slutligen fördes jag in i hans arbetsrum.
»Ja, bror lilla, man talade om dig
i palatset. Du lär vara en musiker.
Men det der litar jag inte riktigt på.
Gå derför till min kanslichef
Tscher-nakow (så tror jag åtminstone att han
hette) och spela någonting för honom,
så att man kan få veta, om du
verkligen är en musiker. Tschernakow
förstår sig på musik han.»’ Detta ytt- ’
rade öfverpolismästaren i en ton af det
djupaste förakt.
Man förde ’mig till kanslichefen.
Jag slog mig ned vid hans piano, han
satte sig bredvid, och un utgöt jag i
toner all den bitterhet och det’raseri,
som denna nedriga behandling
uppväckt hos mig. Jag dundrade på, så
att pianot nästan började att dansa
rundt och hvarje ögonblick hota att
springa i bitar. Pianot var för öfrigt
ett uselt skrälle och mitt raseri —
gränslöst. Tschernakow hörde tåligt
på. När jag slutat begåfvo vi oss till
Galachow.
»Det förhåller sig allt så, ers
excellens», rapporterade han, »Rubinstein
är verkligen en musiker, ty han
spelar. »
»Godt, gif honom då tre veckors
uppskof!» skrek öfverpolismästaren.
Med denna prolongation på fickan
begaf jag mig derifrån.
Mitt pass inträffade slutligen, och
nu var jag åter en menniska »med
legitimation».
—^–––-
I
Edv. Hanslick om Rich. Wagner
och hans »Parsifal».
åf den bekante estetikern och
kritikern Edvard Hanslick utkom
förra året en bok i två band med titel
»Aus meinem Leben». Författarens
opposition mot Wagner och
Wagner-dyrkan torde vara nog känd, för att
hans bedömande af dennes sista
stor-\ verk »Parsifal» skulle kunna väcka
intresse. Hanslick berättar nu
följande om en episod från första
uppförandet af »Parsifal» i Bayreuth:
»I juli 1882 drog mig första
uppförandet af »Parsifal» ännu en gång
till Bayreuth. Emot kvalen under
»Nibelungen»-året 1876 var detta
vistande der ett paradis. Jag bebodde
med min fru ett stort rum i »Fanta- 1
sin», beläget en half timmes väg från
staden. En sidobyggnad till det
egentliga slottet var uthyrd åt en
värdshusvärd, som höll ett efter bayerk
måttstock ganska hyggligt table d’höte.
Det lilla, alltigenom angenäma
bordssällskapet bestod af tyskar från alla
håll, förståndiga, intresserade
Parsifal-resande, inga »pilgrimer» eller
dansande Wagner-dervischer. Afven i
»festspelshnset» led man ej af det
outhärdliga trycket af 1876. Under
det »Nibelungen» gafs fyra aftnar
efter hvarandra — en nervretning
hvars make jag aldrig upplefvat —
nöjde sig »Parsifal» med en afton.
Såsom teatralisk föreställning full af
dekorativa under hör »Parsifal» till
de största märkvärdigheterna. Af
musiken kände sig den ene mer, den
andre mindre uppbygd; i alla fall und- 1
gick man — likasom genom en tyst
öfverenskommelse — en allvarsam strid
derom i vår »Fantasis» lugna, trefliga
landtslott.
»En enda gång försökte en af
gästerna att med apostolisk ifver
»omvända» mig till Wagner. Jag svarade j
honom med en liten historia, som jag
kort förut uppleft i Pontresina. En
aggressiv bigott engelsman, hvilken
hos mig spårade fria åsigter, öppnade
sin missionärsvadas alla slussar för att
öfvertyga mig, att man utan blind tro
och gudaktigbetsöfningar ej kan bli
salig hvarken i denna eller i en annan
verld. Då han märkte, att jag otålig
sökte ge samtalet en annan vändning,
slöt han med den slående frågan: »Säg
sjelf: är det icke min pligt att när jag
står på bryggan räcka handen till rädd- I
ning åt den drunknande?» — »Jo,
men hvem säger er då, att ni står på
bryggan och vi andra ligga och kafva
i vattnet? Det kunde ju vara alldeles
tvärtom!»
»Jag har intet skäl att prisgifva mig
åt wagnerska omvändelseförsök, då jag
sjelf aldrig företager mig något i
motsatt rigtning. Jag undviker hvarje
dispyt med Wagner-entusiaster såsom
någonting alldeles lönlöst. Den
lef-vande skönheten hos ett konstverk
låter ej bevisa sig liksom en
vetenskaplig tes, och känslan för denna
skönhet kan ej hes någon
indemon-streras. Lika litet kan för någon
bevisas det onaturliga, smaklösa,
veder-styggliga hos en musik, för hvilken
han svärmar. »Ni predikar för döfva
öron!» varnade mig en vän beträffande
mina kritiker. »Nej, kära du, jag
predikar inte. Jag pratar inte en gång
om Wagner. Mitt kall som kritiker
fullgör jag i det jag nedskrifver min
mening om Wagners musik, utan tilltro
att vara ofelbar, men med dristighet
att vara uppriktig. När mina
motståndare finna det obegripligt, att jag i
»Tristan», i »Nibelungenringen», i
»Parsifal» ej kan finna det högsta och
fullkomligaste, måste jag tänka på
Friedrich Vischer, då han tillropar dyrkarne
af andra delen i Göthes »Faust»: »Ja,
ni ha rätt; jag är ohjelplig! Det måste
ligga i naturen och den kommer man
ingen hvart med. I sanning, här
gäller det en smakfråga; använda vi nu
i stället för diagnos ett gammalt
väl-kändt uttryck, så — när ni säger du
har ingen smak, kan jag säga: ni ha
ingen smak!»
»I förbigående sagdt: det fattas ej
märkvärdiga analogier mellan »Parsifal»
och andra delen af »Faust», om än den
förra är lika vidt skild från den senare,
som Wagner från Göthe. Likasom
andra delen af »Faust» består också
»Parsifal» af en hel rad allegorier,
d. v. s. personerna och händelserna i
dramat betyda något annat än hvad
vi se och fatta med våra sinnen. Och
om det stöter oss, att Göthes upphöjda,
fria ande har förirrat sig i katolsk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
