Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mystik, så erbjuder oss Wagners
omvändelse till den kristna undertron ett
ännu bedröfligare skådespel. Man
erinre sig blott de många yttranden man
hört af den unge frisinnade Wagner
och å andra sidan »Tristan und
Isolde»-komponistens hela lefuad och verlds- (
åskådning. Och till slut på allt —
det fromma krypandet till korset! Det
kristligt-religiösa elementet i »Parsifal»
var det som lifligast diskuterades i
Bayreuth. Wagnerianerna, hvilka
redan firat skaparen af »Nibelungen»
som den störste komponisten, den
störste diktaren, den störste filosofen,
upphöjde honom efter »Parsifal» utan
vidare till den förnämligaste moralisten
och religionsstiftaren!
»Bayreuter Blätter» tog på sig en
min af sött fromleri och herr von j
Wolzogen, som i Wien föreläste
»minnen af Wagner», talade nästan blott
om den rena kristendomstron och
gud-aktigheten hos den man, som dock
förut kämpat så häftigt mot
»kristendomens beklagliga inverkan». Nu hade
Wagner på tröskeln till sjuttiotalet
blifvit mystiskt-from och hela man- I
skåpet i hans frälsningsarme vände ut |
och in på ögonen.
»Antisemitismen, sedan Wagners
»Judenthum in der Musik», ett af de tio
budorden för hans anhängare, utbredde
sig naturligtvis efter »Parsifal» ännu
häftigare och allmännare. Några af
dessa funno det obegripligt, huru
mästaren kunde låta sitt kristliga
festspel dirigeras af en jude, herr Le vi.
Att denne var en utmärkt dirigent
ansågs för en bisak.
»För öfrigt fattas ej exempel på
intelligenta personers definitiva
desertering nr Wagnerlägret. Om jag
förbigår Nietzsche, hvars märkvärdiga bok
»Der Fall Wagner» visserligen af
partiet denuncierats såsom ett bevis på
begynnande sinnesförvirring, ehuru den
är skrifven mycket klarare,
förnuftigare och mer öfvertygande än
Waguer-hymnerna från hans tidigare period;
så har Brtlow, hvilken mer än någon
annan verkat för Wagner, i januari
1891 skrifvit till mig, att han gläder
sig öfver »sitt sena men, icke alltför
sena ombyte af skinn» och att han
var botad från sin förra
»Nibelungensfeber. Några anmärkningar om Glucks
»Armida» slutar Biilow med de orden:
»trollkvinnorna äro ju utdöda, och att
för en recurs till siguor Klingsohr
påhänga oss en Kundry som
Armida-spöke, derför betackar jag mig med
er unisono.»
»I de nyare uppsatserna af Tappert
och Ludv. Hartmann (nu den ifrigaste
missionären för Smetanas operor) kan
man likaledes konstatera en stark
af-kylning af deras förra Wagner-hetta.
Om bara den helige Richards
brödraskap ville nöja sig med att prisa hans
musik! Men att utgifva Wagner för
en af de största skalder, för en
jem-like till Göthe och Shakspear, det är
mei än löjligt. Den som har en aning
om verklig poesi kan omöjligen som
sådan räkna Wagners textböcker. I
denna punkt torde man kunna lita på
omdömet af sådana män som Hebbel,
Gottfr. Keller, Gregorovius, Freytag,
Lobe, Spielhagen m. fl., hvilkas åsigter
man skall finna öfverensstämma med
mina.»
–-@––
Om takten i koralen
till Gustaf II Adolfs äreminne
i Svensk Musiktidning 1894 nr 20.
T^Jjet är ett glädjande tecken i fråga
om vår kyrkomusik, att i vår tid
många prester nitälska för höjandet och
lifvandet af kyrkosången, äfvensom att
ej få af dem egna sig åt studier i
denna sköna konst. Nyligen har ett
bevis derpå lem nats oss, i det den för
kyrkomusikens befordran mycket
intresserade och verksamme komminister G.
T. Lundblad i Händene, nära Skara,
tillställt oss en förklaring öfver
takt-indelningen i ofvannämnda koral,
hvilken i tyska originalet saknade en
sådan. Komminister Lundblad yttrar
härom: »Jag har funnit, att koralen
tydligen af tonsättaren varit tänkt och
utförd i den på 1600-talet ännu
förekommande 6-takten, hvarigenom
melodien blir öfverskådlig och lättfattlig.
Sålunda inträder på trenne ställen den
för denna taktart egendomliga
brytningen, i det att betoningen, ifrån att
följa schemat i 2 3 4 5 6, sker enligt
schemat i 2 3 4 5 6. Det är uppenbart
att denna egendomliga och behagliga
taktart ännu vid en tid ej längre
af-lägsen från vår fortlefde i det allmänna
musikaliska medvetandet.»
Vi anse det obehöfligt för dem, som
sett koralen i Svensk Musiktidning, att
åter intaga densamma äfven med hr
Luudblads indelning, utan påpeka
endast, att nämnda O-takt lätt inses, om
hvarje systemrad efter uppställningen
i Svensk Musiktidning tänkes börja
med en takt, bestående af en
halftakts-paus och en helnot, då sedan
takt-indelningen efter notvärdet är lätt
gjord. Efter pauserna följa vidare
helnoter, utom framför ettstrukna e
i andra notraden, som skall förblifva
halfnot.
–-©––
Litteratur.
Andreas Hallén: Musikaliska
kåserier. Pris kr. 2: 50. (Stockholm,
Gustaf Chelius.)
Den fullständiga titeln å denna bok
om 125 sidor är »Musikaliska kåserier,
Stockholmsminnen från åren 1884—
1894» och berör i kortare uppsatser
hufvudsakligen åtskilliga komponister,
hvilkas verk blifvit utförda under dessa
tio år å k. operan och konserter.
Innehållet är följande: Historiska minnesblad
(Orlando di Lasso, Heinrich Schütz, Carl
Riedel); På vandring genom
musikhistorien till Joh. Seb. Bachs
»Matheuspassion»; Mozarts »Don Juan», ett
hundraårsjubileum; Carl Maria von
Weber, ett hundraårsminne; Wagner och
Liszt; W7agueriana (Hur Wagner tänkte
sig en nationalteater, Brefvexling med
Uhlig, Mästersångarne i Nürnberg,
Af-fällingen Nietzsche contra Wagner);
En symfonisk dikt af Franz Liszt;
Hector Berlioz; »Othello» af Verdi;
Pauline Lucca; Operan som dramtiskt
konstverk.
Innehållet af den omvexlande och i
många stycken intressanta boken ha
vi ej utrymme att granska i detalj.
Boken prydes af tio små
medaljongsporträtter af de i den omtalade
ton-sättarne samt af fru Lucca, äfvensom
strax i början af författarens porträtt,
hvilket ock ger anledning att
sammanställa denna boks utgifvande med
författaren-tonsättarens nyss inträffade
jubileum såsom komponist och dirigent.
Boken är tillegnad grosshandlaren
August Röhss i Göteborg.
C. M. Bellman. ett hundraårsminne,
är titeln på ett rikt och fint
illustre-radt häfte, som i dagarne utkommit.
Jemte ett stort kartongporträtt i
färgtryck efter lavyr af Victor Andrén
innehåller det åtskilliga porträtter och
afbildningar af byster af skalden,
många taflor till hans epistlar m. m.,
Gustaf III:s och fru Schröderheims
porträtter, märkliga Btllmanslokaler
etc. samt till allt detta text om
skalden och till illustrationerna på vers
och prosa. Häftet är utgifvet af
Frö-léen & Co. och kostar endast kr. 1:50.
––©––
Från scenen och
konsertsalen.
Kgl. operan. Jan. 16, 29. Mozart:
Figaros bröllop (Agatha, Susanna, Cherubin,
Marcellina: tru Östberg, frök. Karlsohn, fruar
Linden, Strandberg; grefve Almaviva, Figaro,
Bartholo, don Bazil, Antonio: hrr C.
Lejd-ström, Brag, Hansen, Rundberg, Grafström).
— 17. Tschaikowsky: Jolantha (Jolantha,
Martha, Brigitta, Laura: fruar Brag,
Strandberg, frökn. Karlsohn, Frödin; René, Robert,
Yeaudemont, Ebn-Jahia, Almerik, Bertram:
hrr Sellergren, Vallenius, Bratbost,
Söderman, Strandberg, Nygren). Ballett: Spanskt
dansdivertissement. Mascagni: På Sicilien
(Toriddo: hr Ödmann). — 19. Andra
symfonikonserten. 1) Rubinstein: Uvertyr till
»Dimitri Donskoj»; 2) Hallén: »Om hösten»
(Elfdans i månskenet, I skymningen vid
brasan), för orkester; 3) Rubinstein: Konsert tör
violin (hr Aulin) och orkester, op. 46; 4)
V. Stenhammar: »Florez och Blanzellor», för
baryton (hr O. Lejdström) och orkester; 6)
Beethoven: Symfoni nr 3, Ess-dur (Eroica),
op. 55. — 20. Gounod: Romeo och Julia
(frök. Sparrman, debut). — 22. Gluck:
Orfevs. Leoneavallo: Pajazzo — 24.
Adam: Konung för en dag (Zephoris: hr
Lundmark; Zelida: fru Heintz). — 25.
Vertn-ländingarne. — 26, 28, 20. Mascagni:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
