Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tidskrift, som snart kommer att
offentliggöra den i sin helhet.
Då denna tidning ej förut i ord och
bild lemnat någon teckning öfver Carl
Michael Bellman må här i stöfsta
korthet några biografiska uppgifter bifogas
närstående porträtt, en afbildning af
det som finnes å Gripsholm, måladt af
Per Krafft d. ä., och som visar oss
sångaren Bellman vid sin luta. En
minnesteckning öfver sångar-skalden
har väl knappast blifvit mera snillrikt
framstäld, än af vår odödlige diktare
Tegnér, då han om Bellman kväder:
»I Djurgårdsekar, susen vänligt öfver
Den störste sångarns bild som jorden bar!
Det fins ej tid, som dessa toner söfver,
Det fins ej land, som deras like far.
En sång, som växer vild och likväl ansad,
Biir konstens regel, men försmår dess tvång,
Till hälften medvetslös, till hälften sansad,
En gudadans på gudaberget dansad
Med faun och gratie och sångmö på en gång!
Carl Michael Bellman föddes i
Stockholm den 4 februari 1740, son af
sekreteraren i kongl. slottskansliet,
ti-tulär-lagmannen, Job. Arndt Bellman,
af tysk härkomst, och Katarina
Her-tnonia, dotter af kyrkoherden i Maria
församling Michael Hermonius. Sonen
Carl Michael fick en vårdad uppfostran,
studerade först i Maria skola och sedan
för enskilda lärare samt blef 1758
in-skrifven som studerande af Stockholms
nation i Upsala. Nära ett år förut hade
han dock beträdt embetsmannabanan
såsom tjensgörande på prof i riksens
ständers bank. Lång blef ej vistelsen
vid högskolan, ty i juni 1759 befinnes
han utnämnd till extraordinarie i
banken. Redan nu hade hans skaldegåfva
framträdt. Han berättar att han som
barn under en feber talade allting på
vers cch äfven sjöng. Af sina
föräldrar, som tyckas ha varit något
pietistiska, tog Bellman intryck, och hans
första författarskap rigtades derför
vanligen åt fromma ämnen.
Med sitt lifliga sinne och sina
vittra anlag blef han snart indragen
i nöjenas hvirfvel och råkade af brist
på nödiga penningemedel i
skuldsättning samt nödgades 1703 begifva sig
från hufvudstaden, man vet ej hvart.
Genom faderns bemedling’ fick han
dock återkomma, men sin plats i
banken måste han lemna 1764. Han
vistades sedan på föräldrarnes gård,
Visbohammar i Södermanland, men
dessa afledo år 1765. Från 1766
kan man anse Bellmans egendomliga
skaplynne som skald träda fram. På
sex år tillkommo då 50 af Fredmans
epistlar och en mängd dryckeskväden,
lyriska dikter etc., hvilka sedan
samlades under namn af Bacclianaliska
ordenskapitlets handlingar. Han var nu
anstäld som kanslist i
general-tulldirektionen. Både 1772 och li 73 hade
B. försökt få sina dikter utgifna, men
utan framgång. Med statshvälfningen
d. 19 ang. 1772 randades en ny dag
för skaldekonsten och Bellman, hvars
Carl Michael Bellman.
sånger till Gustaf 111:3 ära nog blefvo
af denne kända, till fördel för
Bellman. Bland sina ungdomsvänner
räknade han Elis Schröderheim och hade
troligen honom att tacka för att han
1775 utnämndes till sekreterare hos
K. direktionen för nummerlotteriet.
Afven i bondeståndets kansli
tjänstgjorde han 1778 och hade 1776 af
konungen fått hofsekreterare-titel. År
1777 gifte han sig med Lovisa
Grönlund (f 1847), men makarnes olika
lynnen gjorde äktenskapet mindre
lyckligt. Med 1780 börjar han
offentliggöra samlade eller större dikter, först
Betraktelser öfver evangeliska texter —
tillökade och omarbetade utgifna under
titel Zions högtid (1787). — Derpå
följde skämttidningen Hrad behagas?
(1781 — endast 8 nummer). Stor
uppmärksamhet och spridning vann
Bacchi tempel, öppnadt vid en hjeltes
död (1783), den sista af »Bacclianaliska
ordenssällskapets handlingar», utmärkt
af en stor poetisk och musikalisk
skönhet, äfven till det yttre märkligt genom
vignetter af de skicklige konstbröderna
Elias och Fredrik Martin. Antagligen
var B. sjelf förläggare till dessa verk.
Deremot var det den bekante
tonsättaren och egaren af »kgl. privilegierade
nottryckeriet», sedermera krigsrådet
Olof Åblström, som blef förläggare till
skaldens förnämsta verk Fredmans
epistlar (1790) och Fredmans sånger (1791), !
hvilka, granskade af B. och Joh. H.
Kellgrens gemensamt, vunno så stort
erkännande, att Svenska akademien
1791 ansåg sig med »fullkomligaste
rättvisa» kunna tilldela författaren det
Lundbladska priset.
Den ekonomiska vinsten blef dock
ej stor, och Bellmans ekonomi stod på
klena fötter äfven under hans sista
lefn&dsår; det var hufvudsakligen
vänners hjelpsamhet som höll honom och
hans familj uppe. Tilltagande
sjuklighet förlamade hans skaparkraft. Ett
af hans sista arbeten var en
öfversättning af »Gellerts fabler», trgifven
1793. Den 11 feb .* 1795 utandades
* Den 12 februari enligt Erdmann.
han sin sista suck. Hans vänner
föranstaltade en präktig begrafning, och
på 1850-talet restes af Svenska
akademien en minnesvård å Klara
kyrkogård på den plats der han troddes
be-grafven. Hans byst, modellerad af
Byström, aft.äcktes 1829, och hans stod
i sittande ställning å Hasselbacken,
utförd af Alfred Nyström och bekostad
af ställets egare, aftäcktes 1872.
––—
Bellmansmusiken.
(Ur det under tryckning varande
Bellmans-numret af »Samlaren» )
frsprunget till ett ej förkastligt
antal Bellmansinelodier är redan
be-stärndt konstateradt, och ett ännu
större antal har man åtminstone
lyckats spåra så långt, att man kan säga,
det de icke äro komponerade af
Bellman. Ljunggren skref 1867 i sin
berömda Bellmausstudie: »Emellertid har
man ännu icke bland de 82
epistelmelodierna lyckats upptäcka mer än
17, som äro från annat håll låuade.»
Men då nu, såsom ofvan synes, på siu
höjd något öfver ett tiotal af
epistlarnas melodier tills vidare icke kunnat
visas vara från annat håll, så torde
medges, att Bellmansforskniugen i
denna del på senaste decennierna gjort
verkliga jätteframsteg. Äunu större
skulle den utan tvifvel göra, om man
kunde få närmare reda på, hvilka
operor Bellman verkligen hörde, hvilka
sång- eller danssaralingar, som voro
honom tillgängliga o. s. v. Hvar är
t. ex. det bibliotek, som Bellman 1788
upptager bland sina tillgångar och
värderar till minst 300 R. (Axel
Björkman, Bellmansforsknirig, sid. 144)? *
Möjligen funuos deribland såväl tryckta
franska vissatnlingar, liknande Clé du
caveau eller Chansons choisies, som ock
handskrifna svenska dansböcker,
liknande ett af Bagge citeradt manuskript
af 1785, der verkligen upptäckts
melodien till »Vår Ulla låg i sängen och
sof».
Nu kan man endast undantagsvis
bestämdt påpeka, ur hvilken källa
Bellman närmast benatat sina
melodier. Någon gång kan man
visserligen — oafsedt de tillfällen, då
musik enkom komponerades till Bellmans
ord af en Uttini, Ahlström, Kraus m.
fl. — bestämdt säga, livar b.-tn tagit
sitt fynd, om än detta icke alltid kan
äfven till tidpunkten så noggrant
fixeras som i Fr. Sg 48, hvilken genom
sjelfva begynnelseorden (November den
femtonde dagen ett tusen sju hundra
och åttiotre) angifver gränsen för sin
tillkomst och sålunda måste hafva
betn-tat sin melodi från det förut samma år
deu 8 april å Ulriksdal gifna såug-
* Enligt N. Erdmann skulle detta bibliotek
hutvudsakligen bestått af kontorsböcker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
