Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vande naturen är död hos dem, såväl
inåt som utåt. En soluppgång
tillkännager nu ingenting annat än att
stunden för dagens id då tager sin
början, och när solen går ned är detta
endast en maning till uppbrott och
hemfärd. Tyst går landtmannen till
sitt hem, och ingen sång beledsagar
hans vandring. Naturens skönhet ser
han ej. Naturen eger endast hans
omtake då det gäller att fylla magen
under det hjertat är — tomt. Förr
var det tvärtom, men då ljöd hoppfull
sång, som lättade arbetets börda, lyfte
sinnet till lifsglädje och ärlig andakt.
Sällan höres från det landtliga, stilla
tjället någon af våra många härliga
psalmer, knappast i kyrkan, ty den
står nästan alltid tom. Men i dess
närhet resa sig pietismens tempel,
som locka till sig massan; men ändå
— äfven der bara tomhet. Der ljuder
nog sång — men hurudan? Utan anda
och innehåll: i en osund atmosfer af
den inskränkta enfalden, af den
svam-lande, högmodiga sjelfklokheten och
det religiösa missbruket beröfvad all
möjlighet till frihet och högre flygt.
Våra skönaste folkvisor vanställas der
med platta och intetsägande ord.
Stackars folkvisa! Du är der som skogens
fågel instängd i bur, som den
glänsande fjäriln af ovarsamma händer
beröfvad sin färgprakt. I naturens
sköte med liffull ton mot hög, klarblå
eller stjernströdd himmel, der är din
rätta plats!
Hvar är den lefnadsfriska,
glädjeyrande dansen ? Borta I Man dansar
— då det någon gång förekommer —
stelt och afmätt polka, fran9aise och
»tvåstegsvals» efter löjliga
travesterin-gar af musikmarknadens moderna
dans-repertoar. Den gamla fiolen är
naturligtvis lagd å sido och ersatt af
dragspelet. Civilisationen trycker sin
stämpel på allt och alla. Den ene måste
vara lik den andre. Inga
individualiteter som förr. Man tillämpar
darwinismen, men slutar der den börjar.
Men om folksången har tystnat,
lefver dock dess anda och skall
alltid lefva. Konsten har bevarat den,
och dess vittnesbörd skall aldrig kunna
jäfvas trots det blaserade
konstnärs-liögmodets föraktliga benämning
»bond-musik». Konsten är kosmopolitisk
menar detta. Det är sant. Men
verlds-historien har visat, att det verkligt
nationella är det mest lifskraftiga och
sant menskliga — och det sant
mensk-liga har medborgarrätt öfverallt. Hvem
är för resten större kosmopolit än
naturen; den är för alla, och ingen känner
den bättre än folkvisans genius. Hon
är förtrogen med alla hemligheter i
dess skönhet. Hon fins i bäckens sorl,
i stormens brus, i den stilla vågen,
som återger himlens färgglans, dagens
som nattens, i månskenet, som glittrar
i daggen, då det hägrar öfver dimmig
mo och smyger sig efter ödslig led
långt in i granskogens mörka och
dystra djup, i morgonrodnadens purpur
öfver skogens bryn, i den dalande
solens sista stråle, som förirrat sig in
under trädstammarnes dunkel och bjert
belyser den vårfriska, sammetslena
mossans grönska, i ångan af barrens och
blommornas vällukt, som stiger mot
himlens sky, i vinterfrostens skimmer
i den stjernklara natten; ja, öfverallt
i naturens sublima mysterium är hon,
men hvar? Sök henne, men finn henne!
»I skogen lillgossen gick dagen lång,
Gick dagen lång;
Der hade han hört en så underlig sång,
Underlig sång.
Gossen en pipa af sälj trä skar,
Och pröfvade om tonen derinne var.
Tonen sig namngat så tyst och kort;
Men bäst som han lyddes, den flydde bort!
Alla de andra doek litet förslå,
Ja, litet förslå,
Mot denna du söker, men aldrig skall nå,
Nej, aldrig nå.>
Gösta Geijer.
Berlioz’ sista dagar.
örlidet år, då Berlioz’ »Faust» å
nyo uppfördes af
Musikföreningen hade ett fjerdedels sekel
för-| flutit, sedan den store tonsättaren gick
ur tiden. Till erinran härom meddela
vi nu, då utrymmet dertill saknades
oss i slutet af förra året, följande ur
ett arbete af Adolphe Jullien: »Hector
Berlioz, sa vie et ses oeuvres» tagna
skildring af slutet på Hector Berlioz’
bekymmersamma och af motgångar
fyl-da lefnad, hvilket egde rum den 8
mars 18G9.
* *
Sedan lång tid kände Berlioz lifvet
fly ur ådrorna, och ju mer han såg
den ödesdigra tidpunkten nalkas, desto
mera slöt han sig inom sig sjelf och
tycktes frivilligt afsöndra sig från
verl-den. En höstafton mötte Blaze de
Bury honom, då han melankoliskt
promenerade längs efter kajen, icke långt
från Institutet. Han var blek,
afmag-rad, krokig och feberaktig. Berlioz
tryckte, alltjemt under tystnad, den
hand, som utsträcktes mot honom;
sedan försvann han i dimman,
frammumlande med en knapt hörbar röst
följande verser af Eschylus: »Oh,
men-niskans lif, då det är lyckligt, behöfver
endast en skugga för att förmörkas.
Då det är olyckligt, utplånar en våt
svamp bilden, och allt är glömdt.»
Sedan han, utledsen vid allt,
kommit hem, tillbragte han tiden med att
söndersmula bröd åt fåglarne, som
pic-kade på fönstret, samt att läsa sina
favoritförfattare: Virgilius, Shakspear,
Göthe och Bernhardin de Saint-Pierre.
»Har ni åtminstone», skref han en dag
tillFerrand, »framför edra fönster blom-
mor och nyutspruckna löf! Jag har
endast murar framför mina. Ät gatan
gläfser en mops sedan en rund timme,
en papegoja skriker, en papegojhona
härmar sparfvarnes pip. Ät gårdssidan
sjunga tvätterskorna, och en annan
papegoja skriker utan uppehåll: »I
armen gevär!» Hvad skall man göra?
Dagen är mycket lång!»
Han tyckte om att mottaga några
vänner till middag hos sig, i förtroligt
sällskap, och då han beredde sig detta
nöje, gaf Lan dem alltid sin favoriträtt
vol-au vent. Men oftast begaf han sig
på aftonen till sina grannar, familjen
Damcke, »litterära musici», som han
kallar dem. Han hade allt mer och
mer lierat sig med dem, och han hade
sammanknutit hela sitt lif med dem
till den grad, att han ofta väntade på
deras ankomst för att bryta sina bref.
»Det är ett öfvermått af känslighet»,
sade han. »Om nyheten är god, skola
vi vara tre för att glädjas åt den.
Om hon är dålig, skall ni försöka att
trösta mig.»
Var han vid dåligt humör, förblef
han utsträckt på en kanapé utan att
säga ett ord, och han smög sig undan,
i fall någon besvärlig person kom på
besök. Men så snart Damcke, plågad af
tystnaden, ansatte honom med frågor
om hans verk, försvann genast hans
likgiltighet, och han talade vidt och
bredt med utbrott af ljungande
vältalighet. Var han vid goda vätskor,
läste han Shakspear för sina vänner,
i fransk öfversättning. Han läste med
pathos, i sällsam hänryckning, hvarvid
han lät tårarne flöda samt torkade
bort dem genast med handen för att
ej förstöra intrycket af läsningen. I
början af hans sjukdom samlades Leon
Kreutzer, d’Ortigue och ännu några
andra till dessa förtroliga
sammankomster, men döden mejade af
vänkretsen och skonade knapt andra än
Berlioz och Stephen Heller.
En afton då den förstnämnde,
knarrig och dyster, åter börjat sin eviga
visa om ödet, som upprest sig mot
honom, och Heller enligt sin vana sökt
lugna honom, i det han visade, att
han var så hedrad, så gynnad af
lyckan, som han kunde vara det, enligt
skaplynnet af sin talang, föreslog
Berlioz, som plötsligt blifvit lifvad, att
man skulle gå och intaga en fin supé
hos Bignon. Och så gingo alla tre.
Heller, Damcke och han, ut på
boulevarden en kall decemberafton och satte
sig till bords på Café Riehe, der de
stannade långt in på natten under
gladt samtal om sina favoritförfattare.
Klockan slog två. »Det är tid att
gå», sade Berlioz. »Nu bör min
svärmor sofva, och jag kan hoppas att
väcka henne under hennes första sömn».
Denna afton skulle han, mindre än
någonsin, hafva skilt sig från sina
vänner utan att säga dem godnatt på
en stor hvit sten, som var infogad i
trottoaren på rue de Larochefoucauld,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
