Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uing. Nu hade hau kommit i de bästa
händer.
Efter två åra flitigt studium hos
denne lärare och vid Dresdens
konservatorium blef Götze 1879 anstäld
vid hofteatern. Redan vid första
uppträdandet såsom Lyouel i »Martha»
vann han Dresdenboarnes hjertan,
men egendomliga förhållanden vid
operan gjorde att han, trots publikens
fortfarande gunst, ej kom sig upp der,
utan måste nöja sig med mindre
partier och biträdande på konserter.
Ar 1881 föranstaltade impresarien
Julius Hofmann
mästar-operaföreställningar på Carola-teatern i Leipzig.
Bland framstående konstnärer, scm l
vunnos för denna sak, var äfven Emil
Götze Med säker blick hade Hof-
mann funnit denne sångares betydelse, j
Från den tiden slöt sig Götze till Hof- I
mann, och när denne öfvertog
ledningen af Stadtteatern i Köln, så upp- |
sade Götze sitt kontrakt med
Dresden-operan och följde honom till Köln. I
slutet af september sistnämnda år tog
han som Lyonel afsked af Dresdens
operapublik, som visade tydliga tecken
till saknad, då han nu drog bort. I
Köln blef han snart publikens stora
favorit. Bevis derpå har han
upprepade gånger erhållit genom dyrbara
skänker. När Götze första gången
sjöng Lohengrin öfverlemuades
sålunda till honom en silfverrustning af
(5,000 marks värde, och då han första
gången gaf titelrolen i »Profeten»,
förärade man honom en fullständig kostym
dertill. Hur högt direktör Hofmann
värderade Götzes talang kan man finna
deraf, att Götze vid Kölnteatern
erhöll ett. firsgage af 60,000 mark.
Härefter skred han från triumf till
triumf. Hans gästspel i Berlin,
Hamburg, Leipzig, Karlsruhe etc. intygade
att han kan räknas till nutidens
förnämsta sångare. Berlinerkritiken
tröttnade ej att berömma honom,
betecknande hans röst som fenomenal, och
publiken der skänkte honom en
verklig »tillbedja! ». Likaså i Hamburg.
Till Leipzig kallades han för att
bidraga till det högtidliga invigandet af
det nya Gewandhaus 1884. I Berlin
förvärfvade han titel af kuDgl.
preussisk kammarsångare. Vid sitt första
uppträdande gälde han såsom en
utmärkt lyrisk tenor, men nu framträder
han äfven såsom hjeltetenor. Hans
mest lysande partier äro Lohengrin,
Johan af Leyden, Faust och Lyonel.
Götze angreps 1886 af en svår
luft-rörsinflamraation, som hotade att sätta
en gräns för hans konstnärsbana, men
redan året derpå finna vi honom
kreera titelrolen i Perfalls opera »Junker
Heintz». Ar 1890, uppgifves det i
»Signale», blef Götze Kölnteatern
otrogen och har sedan uteslutande lagt
an på gastering. Sålunda finna vi
honom 1891 gästande flera holländska
och tj’ska städer, och han uppträdde
samma år på Kroils teater i Berlin,
då omtalad såsom »Berlins nyaste
musikaliska medborgare». Han sjöng nu
på denna teater med stor framgång
bland annat Phöbus i Goring Thomas’
»Esmeralda», till hvars uppförande
han väsentligt bidrog. Samma år
ingick han äktenskap med fröken Marie
Wessel.
»På sällsynt sätt», yttrar om honom
en biograf i en tysk musiktidning,
»har naturen rikligt utrustat denne
sångare. Stor och ståtlig till figuren,
frisk och glad, säker och ledig träder
han oss till mötes, vinnande publiken
redan med sitt yttre och genom sin
älskvärdhet. Och så detta underbara
organ! Hvilket rent, sj’mpatiskt
välljud! Mjuk och bedårande eller vild
och stormande väcker denna röst en
mäktig rörelse i vårt inre. Grundligt
musikaliskt bildad och i besittning af
ett ovanligt minne fattar och inlär
Götze med lätthet det svåraste parti.
Han, så att säga, växer tillsammans
dermed, och detta förlänar honom en
säkerhet, som i hans spel medgifver
den största otvungenhet, något som
äfven försätter publiken i den
behagligaste stämning. Betecknande i det
hänseendet är en tilldragelse i
Frankfurt a. M., hvarom dervarande
tidningar berättat.
»Lohengrin» är annonserad. Men
tenoren sjuknade plötsligen, och
direktionen vände sig nu med en
telegrafisk förfrågan till Götze, om han kunde
sjunga Lohengiin utan repetition.
Svaret. lydde: »Ja, jag kommer!» Kort
förr än pjesen skulle börja anlände
gästen frän Köln och hade knappt så
mycken tid på sig, att han kunde rusta
sig i ordning för scenen och skynda
den stackars Elsa till hjelp. Han tager
farväl af svanen, hyllar konungen,
besvär Elsa att icke fråga efter hans
»namn och art» och omfamnar henne
sedan under utropet: »Elsa, jag älskar
dig!» Under det nu konungen jemte
Brabants kvinnor och män besjunga
det skedda undret, vänder sig
Lohengrin från publiken och hviskar till sin
Elsa skämtsamt men artigt: »Tillåt
att jag presenterar mig för er, jag är
Götze från Köln». Sångerskan blef
naturligtvis ij litet öfverraskad öfver
detta iakttagaude af etiketten, men
Götze besegrar Telramund och sjöng
så präktigt, att frankfurtarne
hänfördes och öfverhopade honom mel
stormande bifallsyttringar.»
–-^
Glömda mästare.
(Elter II. M. Scbletterer.)
(Forts.)
^^ouperin spelade själfullt, hans
kom-positioner voro sirliga, föredraget
smakfullt. Större och rikare var
Domenico Scarlatti. Hans verk ha
böderns glöd, hans fantasi är yppigare,
och tekniken vittnar om, att han suttit
vid Händeis fötter.
Hans fader, Alessandro Scarlatti
(född i Trapani på Sicilien 1659, död
i Neapel 1725) var en af sin tids allra
största tonmästare och som tondiktare
i besittning af en till otrolig grad
gränsande fruktsamhet*.
När sonen vid sidan af en sådan
fader ändock kan vinna ett aktadt och
ansedt namn, betyder det icke så litet.
Domenico förmådde ej uppnå fadern
såsom teater- och kyrkokomponist; men
som klaverspelare nådde honom ej
någon italienare med undantag af
Cle-menti. För detta instrument har han
skapat verk, som, i fall vi fördjupa
oss i dem, visa sig ega en rikedom i
fantasi och känsla, som kan mäta sig
med faderns. Alla hans
klaverkompo-sitoner äro klassiska; de äro lika
intressanta än i dag som då de kommo
till verlden, och intyga om hur
utvecklad hans teknik var. De flesta af hans
verk äro tryckta, men minsta antalet
af sonaterna är i allmänhetens händer,
många spelas sällan af våra
konstnärer, än mindre af dilettanter.
Domenico Scarlatti föddes i
Neapel 1683. Han undervisades först af
fadern, men denne insåg snart, att han
hvarken hade tid eller lugn nog att
hålla i dermed, då han samtidigt skulle
arbeta med sina egna kompositioner.
Mimo — som sonen kallades —
skickades derför till Rom, der Francesco
Gasparini (1665—1727), en betydande
kontrapunktist, blef hans lärare.
Vene-tianaren Benedetto Marcello, den
sedan så berömde psalmkomponisten,
var här hans kamrat. Samtidigt, blef
Italiens störste orgelspelare, Bernardo
Pasquini (1637—1710) hans
klaver-lärare.
Domenico träffade 1709 tillsamman
med Händel i Venedig. Det är ett
vackert bevis pä hans konstnärliga
sträfvan, att den då redan firade och
bekante unge konstnären ville erkänna
främlingens öfverlägsenhet och af pur
beundran för hans klaverspel reste
efter till Rom för att höra och lära
af honom. Sannolikt har Händel
andel i det storartade uppsving
Domeni-cos spel sedan tog. Adolf Hasse, som
sjelf var en stor orgelspelare, berömde
efter det han varit tillsammans med
Domenico hans makalösa färdighet och
föredrag.
Ar 1715 blef Domenico kapellmästare
vid Peterskyrkan i Rom. Fyra år der-
* Han har efterlemnat val 120 operor,
200 messor, 400 kantater, 4 oratorier och
otaliga motetter, psalmer, arior och andra
sångstycken. Oek likväl var han han ej
någon mass-skribent i den mening, att han skref
lör den stora massan. Han beherskade den
högre kontrapunkten i alla dess finesser.
Länge var han utan medtäflare i att
uppfinna vackra melodier; han bragte recitativet
till dess högsta fullkomning. Arian fick af
honom den form hon behöll till slutet af 18:e
århundradet, och han införde de första
sjelf-ständiga operauvertyrerna. Hans messor och
kautater förblifva mästerstycken för alla tider.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
