Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
efter reste han till London för att
dirigera den engelska operan och bringa
ett eget dramatiskt verk (»Narcisso»)
till uppförande. Men redan 1721
lem-nade han London och reste till
Lissabon, der han blef prinsessornas lärare
och väckte stor beundran för sitt
makalösa klaverspel. Då fadern dog 1725,
måste han vända hem till Neapel; men
1729 lemnade han Italien för alltid
och tillbragte resten af sitt lif i
Madrid. Här blef han hofklaverlärare
och fortsatte att undervisa prinsessan
af Asturien (hon som sedan blef så
olycklig i sitt äktenskap med den
vanvettige kung Ferdinand IV). Här skref
han flere af sina verk, deribland för
undervisningen »Essercizi per
gravi-cembalo». Tidigare hade han låtit
trycka flere sonater, och i förordet
hänvände han sig sålunda till
publiken: »Vänta icke, du mästare eller
vän af konsten, att finna
sånggudinnans djupa ande i dessa tondikter,
men väl hennes uppfinningsrika skämt
för att locka dig till att spela klaver.
Hvarken vinstbegär eller äregirighet
bragte mig till att utgifva dem.
Kanske de behaga dig; då skall jag ännu
en gång uppfylla din önskan och göra
dig till viljes i en lättare och rikare
stil. Var derför icke kritisk, och
du skall få en dubbel njutning. Lef
lycklig!»
Scarlatti betjenade sig af flygeln
(cembalo, clavicembalo). Denna hade
en helt annan konstruktion, än vår
med samma namn, hvilken den blott
liknade till formen. Anslaget skedde
ej direkt med tangenterna, såsom på
klavichordet, eller med hammare, som
å fortepianot. Strängarne bragtes i
svängning genom korppennor fastade
på träklossar. I stället för pennor
brukades äfven fjedrar af messing
eller tangenter af torkad oxhud med
håren på. Detta ofullkomliga sätt att
få tonen anslagen var intill pianots
uppfinning med dess hammarinrättniug
(1712—26) instrumentmakarnes
ständiga bekymmer. Likväl passade detta
instrument bättre för Domenicos stora
och svåra spel, än det blida,
beskedligare klavichordet.
Domenico Scarlatti dog 1760, eller
enligt en annan uppgift 1757, antingen
i Madrid eller i Neapel. En sonson
till Alessandro, Guiseppe Scarlatti
(f. 1718 i Neapel) dog i Wieu 1776
och var en fruktsam operakomponist.
Med honom utdör namnet.
Klaverspelets 2:a period, som når
sin höjdpunkt i Scarlatti, går längre
tillbaka än den franska, om ock denna
kom tidigare till makt och berömdhet.
! Guiseppe Zarlino förbättrade ftygeln
redan 1548, och 1607 användes den
af Claudio Monteverde i operan
Orpheo. Samtidigt omtalas två berömda
klaver- och orgelspelare från Ferrara;
men af de andra klaverspelarne från
denna tidrymd nämna vi endast
Porpora, Durante, Galuppi, Pes- j
cetti, Paradisi, och Sarti. På
deras skuldror står som den klassiska
klaverepokens sista utsprång romaren
Muzio Clementi. (Forts.)
-S
Navarresiskan
opera i 2 akter af Jules Massenet.
W| assenets »La Navarraise» skrefs
WA. för Coventgarden-teatern i
Lon-don och hufvudsakligeu för
madame Calvé, som der kreerade
titel-rolen vid operans första uppförande d.
20 juni förra året. Texten till
operan härstammar från Ciareties berättelse
»La cigarrette» och snappades bort
från Mascagni, som också tikade efter
densamma. Operans franska titel är
»La Navarraise, episode lyrique en 2
actes, poéme de Jules Claretie & Henri
Cain, musique de J. Massenet».
Personalen i operan är följande: Anita,
la navarraise; Araquil, sergent de
regiment de Biscaye; Garrido, général
des troupes liberales; Remigio, pére
d’Araquil; Ramon, capitaiue au
regiment de Biscaye; Bustamente, sergent
au meine regiment; Un soldat. —Till
personalen hör för öfrigt soldater af
olika vapen, sårade soldater, en prest,
en chirurg, landtfolk i Biscaya af båda
könen. Händelsen tilldrager sig i
Spanien under Carlistkriget 1874.
Efter ett kort förspel går ridån upp ;
en rörlig tafla visar sig, medan
orkestern fortfarande spelar och målar situa
tionen. Under dån af kanoner och
gé-värssalfvor, som höras på afstånd,
anträda de spanska trupperna sitt ordnade
återtåg; de framkomma påseenen, som
fylles med krutrök, och trumpeterna
smattra från alla håll; sårade foras
öf-ver scenen, andra nedsjunka döda.
Kvinnor omringa under klagan och
förtvitlan de återvändande krigarne.
Slutligen finner Anita, flickan från
Navarra, sin älskade Araquil, osårad,
bland soldaterna. I den nu följande
scenen, hvari sedan Araquils fader
deltager, berätta de älskade historien om
deras första möte under
ackompanjemang af en spansk dans med
kastanjetter. Fadern vägrar dock att lemna
sitt samtycke till giftermålet, då
bruden ej har någon hemgift. Bedröfvade
skiljas de båda älskaude åt.
Emellertid inkommer generalen för de kungliga
trupperna och öfverlägger med sig
under det inbrytande mörkret, i det han
sätter sig vid ett bord och i skenet af
en lampa studerar en karta, om den
krigsplan han bör följa. På något
gammalmodigt teatermanér gör han detta,
ehuru ensam, med så hög röst, att den
lyssnande Anita får reda på generalens
afsigt att med en betydande
penningsumma belöna den, som dödar i
striden den fiendtlige anföraren. »Pengar»,
säger Anita, »Pengar? » — »Jag vill
döda honom», och dermed skyndar hon,
färdig till mordet, bort åt det
fiendt-liga lägret. Nu återkomma soldaterna,
som rusta sig till ett nytt anfall; men
innan de tända vaktelden för natten,
sjunger en sergeant en grotesk serenad
(med kort körrefräng). På en officers
befallning tystnar sången, och
soldaterna lägga sig till hvila omkring elden.
Nu spelar orkestern en noeturne
(lent et mysterieus).
Ett skott väcker do sofvande
kri-garne. Innan afmarschen får Araquil
veta, att Anita smugit sig in i det
fientliga lägret. Gripen af svartsjuka
ilar han bort att följa den älskade.
Strax derefter återvänder Anita ensam
och meddelar generalen, att hon
mördat den fientliga anföraren.
Generalen förfäras öfver det djerfva mordet
man betalar den utlofvade
penningsumman. Nu återkommer äfven
Araquil, dödligt sårad; färden till
fiendernas läger hade kostat honom lifvet;
han förbannar Anita, som han tror ha
sålt sin ära för guld. I en högst
li-delsfull scen med den älskade erfar han
slutligen rätta förhållandet, men detta
tjenar nu till intet; han dör i den
älskades armar och hon blir vansinnig
vid Araquils lik.
För dem, som känna Massenet —
säger dr Wallaschek, som efter
London-premiéren i Allg. M. Z. redogjort för
densamma — »behöfver jag ej säga
att musiken öfverallt är elegant och
intressant». Han känner sig
emellertid sjelf ej mycket hänförd och kallar
operan en paradrol för en primadouna.
Af musiken, i den nyare franska
stilen, anslår i första akten synnerligast
Anitas bön och sammanträffande med
Araquil samt Anitas sång, då hon vill
beveka Remigio att bevilja hennes
förening med Araquil; vidare mellanspelet,
den ganska vackra noeturnen, och i sista
akten scenen mellan Anita och Araquil.
Efter operans uppförande i London har
densamma gått öfver scenen i Pest och
Brüssel.
––S––
Hofkonserter för nittio år
sedan.
Af A. von Winterfeld.
•m våren 1807 kom Ludvig Spolir,
den store violinisten, med sin
första fru, Dorette, en utmärkt
harpist och pianist, under en
konsertresa till Stuttgart för att låta höra
sig vid hofvet och i denna stad. Han
öfverlemnade till hofraarskalken sitt
rekommendationsbref och erhöll redau
följande dag löftet, att konstnärsparet
skulle få uppträda vid hofvet med det
snaraste. Då Spohr kände till att det
vid hofkonserterna spelades kort och
föga gafs akt på musiken, en sed, som
äfven var gängse vid hofvet i
Brann-schweig, så tog han sig friheten
förklara för hofmarskalken, att han och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
