Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
oförmåga af anpassning efter olika
situationer.
Gluck dödade operaserian och
beredde plats för den högsta
utvecklingen af den italienska operan: den
Mozartska, humoristiska buff aoperan.
Liksom det lätta, ofrivilliga draget af
komik i den afmätta högtidligheten
hos Glucks pernkbjeltar efterträddes
af den fria, lefvande, karakteristiska
humorn i Mozarts skapelser, kanske
Wagners skrufvade pato3 kan luttras
tiil ren humor i en mera modernt
romantisk stil och sålunda det »rent
menskliga» i en annan mening
förverkligas, än Wagner- tänkte sig, då
han med detta uttryck betecknade
hvad vi kalla sjukligt hållningslösa j
personers hysteriska känsloutbrott.
Det storslagna, djupt allvarliga har |
aldrig nåtts genom hopande af
raffinerade medel, så som Wagner sträfvat :
att göra. Försöken att förena
Michelangelos formbildning med Tizians
yppiga färg förde till en osmaklig
mon-struositet. Uti mer underordnade, de- }
korativa uppgifter kan fantasien lättare I
fråssa i förenad färg- och formrikedom
utan att förfalla i tom, innehållslös
anspråksfullhet. Den till medlen
rikaste, mest raffinerade, mest sammansatta
konstarten, operan, har kanske sin
ädlaste, renaste uppgift i den enklaste,
naivaste, anspråkslösaste arten af
ämnen, hvaremot det djupaste, starkaste !
patos kanske finner sitt sundaste
uttryck i de mest stiliserade,
återhållsamt förenklade, »abstrakta» formerna
af »särkonsterna».
—e —
F öl jetong,
Sångerskan i Porretta.
Af Eugen Simson.
(Forts, och slut från föreg. nr.)
| “let hade emellertid blifvit mörkt,
I if hvarför värden tände ljus och
sedan med en bugning lemnade
rummet.
»Per dio, det här är för galet»,
fortfor främlingen i sin tankegång,
»här gör man i det förskräckligaste
väder en afsky värd resa från Verona till
Florens, finner intet af hvad man
söker, förspiller sin tid och skall sedan
på hemvägen råka ut för ett sådant
missöde. Man skulle nästan kunna
tro, att det ej mer fins några goda
sångerskor i verlden!»
Han lutade sig tillbaka i soffhörnet,
som om han ville söka falla i sömn;
men plötsligen for han upp såsom
träffad af en elektrisk stöt; i nästa
ögonblick var han på benen, och slog
upp fönstret. En fulltonig melodisk
röst uppstämde i rummet öfver honom
en gammal italiensk folkvisa:
Ilur mörk och tryckande natten Hr,
Hur sorgligt stjernorna blinka!
O, icke en enda i deras här
Till lyckans hem vill mig vinka.
Den lyssnande vågade knappt andas;
hans nyligen så missmodiga uppsyn
strålade nu af glädje. Med fördubblad
uppmärksamhet hördo han på, när
sångerskan begynte andra versen:
Dock drager jag ut, dock drager jag bort
Likt lilad som lör stormen ila;
Jag glädjelös vankar från ort till ort,
Tills en gäng jag finner hvila.
Sångerskan tystnade, och främlingen
stängde igen fönstret: men sedan
skyndade han till dörren, öppnade den och
ropade : » herr värd!»
»Strax, nådig herre! har redan
kapat hufvudet af hönan!» svarade denne,
i det han stack fram hufvudet från
det rökuppfylda köket.
»A prat!» sade främlingen, »kom
bara in ett ögonblick!»
Några minuter derefter inträdde den
förvånade värden.
»Hvem bor här ofvanpå?» sporde
herrn med nervös hastighet.
»En sångerska från teatern här,
nådig herre!» sade Tomasi. »Fast nej,
inte från den här teatern, eller rättare,
hon hör ej vidare till densamma; jag
skall berätta herrn hur det förhåller
S’g. Hon har hittills varit engagerad
vid stadens teater, men signor Ualsamo
har sagt upp henne. Det är just ej
mycket med henne; jag sade genast,
att det fattas henne mjukhet i sången,
hon sjunger för storartadt, man vill
ha mera känsla. Vi ha nämligen här
en mjxket konstförståndig publik,
fastän vår stad icke hör i ill de större
i Italien. Men den kommer nog att
taga upp sig, särdeles som —»
»Ja visst! särdeles som man håller
vägarne här i så förträffligt skick»,
af-bröt honom, den främmande. »Men
säg mig nu hvad heter den här
sångerskan, som icke förmått
tillfredsställa den konstförståndiga’ publiken
i Porretta?»
»Signora Giuditta Pasta»,
svarade värden.
»Känner henne inte», sade
främlingen. »Men det gör ingenting till
saken: gå upp och säg henne, att
signor Maletti, egaren till teatrarna i
Verona och Mantua sänder henne sin
bästa komplimang och önskar mycket
att få göra hennes närmare bekantskap.
Om hon tillåter, vill han redan i afton
göra henne ett besök på hennes rum,
eller om hon hellre vill göra sig
omaket att komma hit ned, skulle det
också göra honom ett stort nöje.»
»Mycket förvånad öfver att få en
sådan kommission, visste värden inte
att ge något annat svar än: »Mycket
gerna, nådig herre!» hvarpå han
lemnade rummet.
Det dröjde ej länge förr än det
knackade på signor Malettis dörr, och
på hans »kom in!» visade sig sånger-
skan. Ännu var en djup melankoli
präglad i hennes vackra drag, men
ur de stora mörka ögonen sköt fram
liksom en stråle af hopp.
Si snart man undangjort den
ömsesidiga representationen, underrättade
sig signor Maletti om hvilken skola
hon genomgått och hörde då till sin
stora belåtenhet, att hon var elev af
konservatoriet i Milano.
»Och ändå har ni icke varit i stånd
att vinna för er den ’konstförståndiga’
publiken i Porretta?» frågade slutligen
signor Maletti, leende.
»Jag har aldrig kunnat ställa mig
väl med det här goda folket», sade
sångerskan. »Jag sjunger och spelar
en smula passioneradt, jag går alltid
helt upp i mina roler och glömmer
dervid allt omkring mig. Dess väire
glömde jag också många gånger hur
liten och trång den här varande
scenen är och frambragte derigenom en
löjlig verkan. Och när jag då
sedan hörde publiken fnissa och
småskratta, var det på en gåDg slut med
alla mina illusioner; jag kände mig
som en sömngångerska, hvilken man
ropar an och som dervid plötsligen
vaknar upp ur sin dröm. Nu var det
förbi med mig, rösten blef ihålig och
klanglös, mitt spel stelt och publiken
naturligtvis missnöjd. På en större
scen, der jag kunde röra mig friare,
skulle måhända detta fel just lända
mig till fördel; men det har ännu icke
lyckats mig att fil plats vid en större
teater.»
Signor Maletti hade uppmärksamt
lvssnat till hennes ord. »Om ni har
lust, signora», sade han derefter, »så
kunna vi musicera litet tillsammans;
er röst har gjort ett sympatiskt
intryck på mig, så att jag gerna skulle
vilja höra er litet mera. Här står ju
ett gammalt klaver, som kan duga
till ett tarfligt ackompanjemang, bara
ni kan skaffa nödiga musikalier.»
Det gick snart för sig, och nu
genljöd rummet af de härligaste melodier
ur »Don Juan», »Barberaren i Sevilla»,
»Orphevs och Evrydike», ja till och
med ur Händels imponerande
»Messias» ; allt rikare och präktigare
klingade sångerskans röst, allt mer
framträdde dess bedårande välljud.
Signor Maletti märkte snart, att han
här hade att göra med en ganska
ovanlig talang; han var allt för stor
kännare att icke inse, det sångerskan
endast behöfde en riktig ledning och
den rätta publiken; å andra sidan
hän-gaf sig sångerskan, det märkte han,
åt sin sak med en konstnärinnas hela
hänförelse. Hon kände också, att hon
här arbetade tillsammans med en
musiker, som egde fullt och sant begrepp
om sin konst och som förstod att fatta
det höga och heliga i musiken.
Audtligen slutade signor Maletti
sångprofvet med några kraftiga ackord,
sprang sedan upp från stolon och räckte
sångerskan begge sina händer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
