Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den danska tonen har väl icke
Hart-mann infört i vår musik, men han har
mer än någon annan känt dess
betydelse och gripit fatt i dess
egendomlighet, och han har — han ensam —
hela sitt långa lif igenom arbetat på
att gifva den en allt större
konstnärlig fnllkomning.
Låtom oss ett ögonblick dröja vid
denna »danska ton». Den har sitt
ursprung i folkvisans outtömliga skatt;
men först mycket sent blef den införd
i konstmusiken, derför är den
egentliga danska musiken så ung, ty icke
förr än den faun toner, som knude
gifva den egendomlighet, icke förr
kunde den förvärfva sig rätt att räknas
för en särskild grupp under
musikhistoriens många rubriker.
De första famlande försökeD, som
mot slutet af förra århundradet
gjordes att skapa en dansk musik,
tillräk-nas från Tyskland inkallade eller
invandrande musiker såsom Schulz,
Kunzen och Johan Hartmanu.
Fullt medvetna blefvo dessa
sträfvan-den först hos det följande slägtet,
re-presenteradt af de välkända högst
be-gåfvade komponisterna Weyse och
Kuhlan. Bägge dessa män voro
födda tyskar. Men medan Weyse var
irån en stad, som ehuru tysktalande
den tiden (1774) hörde till danska
riket (Altona) och endast 15 år gammal
kom till Köpenhamn, der han stannade
under återstoden af sin lefnad och
kände sig som hemma, var Kuhlan född
i en rent tysk stad (Uelzen i
Hannover), kom först vid 24 års ålder till
Danmark, hvars språk hau aldrig fullt
lärde sig, och som han ofta lemnade
för att resa omkring i Tyskland. Häraf
beror skilnadon emellan de två
komponisternas uppfattning och
användande af det egendomligt danska. För
Kuhlan var det något, som han med
sin smidiga ande och stora duglighet
visste att nyttja som eget
verknings-medel särdeles i »Elverhöj», genom
hvilket verk han skaffade den danska
folkvisan ny popularitet. Han gick
ej oförberedd emot denna uppgift, han
hade en synnerlig förkärlek för olika
nationers folkmelodier och har säkert
funnit sig tilltalad af de danska
folkvisorna, han har också haft en för
en utländing nästan förvånansvärd
uppfattning af dem, men i liaus musik
är dock den danska tonen alltid något
mera utvärtes; grundtonen i den är
och förblifver tysk eller italiensk. Hos
Weyse dereinot gick det danska helt i
upp i blodet, och bland hans
»romanser» skall man söka, när man vill vela,
hur konstmusiken har rätt brukat de
danska toneina.
Från Weyse — med den
begränsade men äkta och egendomliga
förmågan — härstammar Hartmann i
konstnärligt hänseende. Kanske skulle han
äfven utan denne föregångare sjelf
uppdagat eher skapat den danska
musiken, men säkert har det haft sin
stora betydelse för Hartmauu, att
Weyse var hans förste läromästare och
förebild.
Som bekant anslog Niels W. Gade,
— som på visst sätt kan sägas
härstamma från Kuhlan med dennes större
konstnärliga öfverlägsenhet och mera
kosmopolitiska anläggning — i en
följd af verk från ungdoms- och
mannaåren medvetet och med gripande makt
en nationel ton (man behöfver blott
nämna Ossi an-uvertyren och
Elver-skud). Men han lemnade den
sedermera, då det som han sjelf uttryckte
sig, »icke var mer att göra deraf».
Denna misstro har Hartmann aldrig
haft. Tvärtom: hans tro på det
danskas, det nordiskas berättigade plats i
musikens verld har vuxit med åren.
Under tidigare år blossar det endast
då och då upp, efter hand blir det
hufvudnerven i hans musik, mer och
mer sträfvnr han efter att gifva allt
livad hau frambringar prägeln af dansk
konst.
På detta sätt finner man en stadig
utveckling hos Hartmann i hans
produktion, som annars vid första
ögonkastet har utseende af att vara något
orolig och tillfällig. Men å andra
sidan kan i dessa sträfvanden icke
spåras någon hetsighet och enträgen het,
tvärtom skrider konstnären
besinnings-fullt och lugnt sin väg fram, långsamt
och utan att låta sig förbluffas äfven
om ett slag förloras eller ett steg
synes föra honom temligen långt bort
från vägen till det mål han för sig
bestämt. Det är som om Hartmauu allt
ifrån ungdomen har vetat, att ett så
långt och lyckligt lif skulle blifva
honom beskärdt — han har gifvit sig
god tid, han har ej hyst något tvifvel
om, att han en gång skulle hinna fram.
— Af Hartmanns lefnadshistoria och
verksamhet framgår huru hans konst
mer och mer sträfvat hän mot det
nationale och småningom helt och hållet
präglats deraf, ty efter Yölvens
Spaa-dom är det icke blott de arbeten,
hvilkas ämne ger anvisning derpå,
såsom t. ex. Yrsa-musiken utan också
verk, till hvilka ämnet är hämtadt från
en helt annan verld, såsom Luther
på Wartburg eller till och med
Hart-manns absoluta musik, såsom
pianosonaten op. 80, som har en bestämdt
»nordisk» karaktär. Och donna
Hart-manns nordiska musik, hur många
skepnader har den icke antagit under
tidernas lopp, hur stora områden har
den icke inkräktat ? Från den enkla
visan till det stort anlagda körverket,
från skildringen af medelålderns
folk-lif till forntidens 8agoäfvent3’r och
gudatro. — Hvad är då detta »nordiska»,
som gör Hartmanns musik så
egendomlig? Ja, definiera det med få
ord är väl omöjligt. Det är icke be
stämda melodiformer, icke vi-sa
rytmer, harmonier eller annat som i yttre
hänseende är framstående; visserligen
är Hartmanns musik, rent musikaliskt
betraktad, mycket karakteristisk i
melodiskt och harmoniskt hänseende, men
det som gör att vi uppfatta den som
vår nationella egendom, det är något
oförklarligt, det är stämningen i den,
doften öfver den, personligheten, som
uppenbarar sig i den, allt detta som
vi känna är slägt med hvad som rör
sig inom oss sjelfva, med vår bästa
diktning och vår natur.
Hartmann har otvifvelaktigt fått
impulsen till sin nordiska musik från
våra folkvisor, men hade icke hans
konstnärssjäl varit stämd såsom hos
dessa okända skapare af
folkmelodierna, hade han aldrig kunnat återskapa
dem så, som han har gjort. Lika
säkert är det, att en annan källa till
Hartmanus nationella musik linnes i
vår egendomliga natur. Bland våra
tonkonstnärer har knappast någon känt
sig så dragen af och fästad vid den
danska, särskildt den sjællandska
naturen, som han; finare och innerligare
har ingen dansk komponist återgifvit
naturstämningar. —
Det är ännu flere drag, som
kännetecknar »den danska tonen» i
Hart-mauns musik, men här kunna de blott
antydas. Den glada humor, som
träffas så ofta i hans verk, är
egendomlig för honom och äkta dansk. Dansk
är också Hartraauns motvilja för
starka, våldsamma uttoyck — det fins
värma och känsla nog i hans musik,
men den uttalas eudast stilla och
däm-padt; erotiken i den är innerlig och
hängifven, sällan glödande och
lidelsefull. — Det drag af barnslighet, som
går genom Ilartmanns tonskapelser,
är visserligen också danskt, om än
tillhörande en äldre generations
lifsåskåd-ning.
Såsom äkta dansk i sin konst har
Hartmann oftare än någon annan
kallats att fira vår nations glädje- och
sorgefester med sina toner. Hartmann
har blifvit »tillfällighetskomponist i
on ovanligt ädel betydelse af detta ord,
Och ej minst blef han det för
student-veriden. »Sangforeningen» — hvars
dirigent och förman han varit —
betraktar med rätta Hartmanns namn
som sin yppersta prydnad, och han,
som alltid bevarat i sin personlighet
något af den gamle akademikern,
känner sig särskildt fästad vid studenterna».
»––-
Om feriespelning.
„T^få vid slutet af skolornas vårtermin
’\f en mängd familjer, särskildt i hnf
C?/i vudstadeu, söka sig
sommarbostäder utom densamma, har det olta nog
händt, att skolungdomen under hela som.
maren, det vill säga under en femtedel af
året, legat ifrån alla studier och
musiköf-ningar. Många, i synnerhet bland
gossarna, ha visserligen haft pensa att
genomgå under sommaren, särdeles om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
