Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förlorade sin älskade hustru Marianne
och detta slag nedlade honom på
sjukbädden. Emellertid gifte han sig
redan samma år med sångerskan Therese
Janda, eller Jander såsom hon
egentligen hette.
Under 28 år utöfvade Marschner en
förtjenstfull veiksamhet i Hannover,
omtyckt vid hofvet och af publiken.
Reaktionsåren rubbade dock hans
ställning ofvanifrån, då hans frisinnade
åsigter gjorde sig mer och mer
gällande och han ej förmådde återhålla
sin mening. Ar 1859 blef han
pensionerad med titel »generalmusik-
direktör».
Marschners sista opera var Hjarne,
hvilken han hoppades få uppförd på
Stora operan i Paris. Hans
förhoppning slog emellertid felt, ehuru han
personligen i Paris sökte befordra sin
sak, och efter denna missräkning afled
han, vid återkomsten till Hannover,
den 14 december 1861.
Tre dagar derefter begrofs han, och
hans kista var prydd af en ofantlig
mängd palmkvistar och lager. Vid
graf-ven kom det till en stor uppståndelse.
En enfaldig och ofördragsam prest vid
namn Rugge sökte i sitt grif tetal
bestrida den aflidnes menniskovärde, och |
i hopar lemnade de kringstående under I
hörbart ogillande kyrkogården, innan j
begrafningsakten var afslutad.
En minnesvård öfver Marschner på
platsen framför kungl. teatern i
Hannover hugfäster hågkomsten af den store
komponisten.
Om Marschner som komponist kan
man säga, att han bildar mellanlänken
mellan Weber och Wagner, med sin
egen specialitet i den mindre vanliga
föreningon af det patetiska och det
humoristiska. Slägttycket mellan
Marschners förnämsta opera »Hans Heiling»
och Wagners »Flygande holländaren»
är, såsom en tysk biograf anmärker,
lika frappant som likheten mellan
»Lo-hengrin» och »Euryanthe». Utom
körsånger, af hvilka några ännu äro
lifs-kraftiga, har Marschner komponerat ej
så litet kammarmusik, hvaraf dock
ingenting hållit sig uppe till våra dagar.
––#––
Internationella
Rubinstein-täflan i Berlin.
«^Men andra internationella täflan om
«SM* Rubinsteinstiftelsens pris mellan
^ 1 pianister samt komponister, som
hvart femte år eger rum i augusti
månad, skedde denna gång i Berlin. Den
första täflan försiggick den 27 augusti
1890 i Petersburg, då Rubinstein sjelf,
såsom direktör för konservatoriet der,
enligt statuterna presiderade. När
stiftelsekapitalet 4 å 5 år förut depone- j
rades i ryska banken var Davidoff
konservatoriets direktör. Vid täflan
1890 vann som bekant den nu be-
römde pianisten Ferruccio Busoni
första priset för komposition och hr Du- i
bassow första priset som pianospelare. I
Hvardera priset 5,000 francs.
Om täflingen i Berlin detta år läses
i danska »Nationaltidende» för den 26
augusti en uppsats, hvarur vi anföra
följande:
Den ena afdelningen af
Rubinsteins-konkurrensen, nämligen den som rör ’
komponisterna, är nu afslutad med det
resultat, att premien (5,000 francs) 1
tilldelats den unge polske musikern
Henri de Melcer. Det kunde enligt
statuterna endast utdelas en enda
premie — det har uppenbarligen varit j
Rubinsteins mening, att segern skulle
vara afgörande. Den unge, säkert
mycket högt begåfvade polacken, som
vann priset, gick också fullständigt
igenom. Juryn hade emellertid skäl
att beklaga, det ej äfven ett audra
pris fanns till. Ett sådant skulle då
utan tvifvel ha tillfallit den unge j
Holger Hamann från Köpenhamn,
som väckte stor sympati med en sonat
för violin och piano. Den utfördes af
honom sjelf och hr Axel Gade, som
derför kommit till Berlin, och hvars
nobla, själfulla violinspel synbarligen
gjorde ett ej ringa intryck. Vid om- j
röstningen fick Hamann alla röster för
sig i riktning af hans talangs
erkännande, i det 17 röstade för ett
eventuelt andra pris, 9 till och med för
ett första pris. Men då ett sådant
andra pris ej existerar i denna täflan
med mindre än att det fullständiga
första ej skulle blifva någon
tiller-kändt, fick Hamann nöja sig med
vissheten, att hans talang väckt
uppmärksamhet hos den mycket kritiska och
kunniga nämnden.
Resultatet är ett nederlag för de
unga tyska komponisterna. Då denna
internationella komponisttöflan sker
hvart femte år vexelvis i Petersburg,
Berlin, Wien och Paris, hufvudstäderna
i dessa fyra musikland, har
naturligtvis meningen varit, att det skulle
gif-vas hvar och en af dessa lands upp
växande komponistförmågor tillfälle att
visa hvad de dugde till. Målet har
beträffande Tyskland icke vunnits
denna gång. Det är ju mycket
möjligt, att åtskilliga hållit sig tillbaka,
ehuruväl en internationel hederskrans
i förening med en belöning på flere
tusen francs i och för sig borde
tyckas vara mycket frestande. Ett
faktum är likväl, att Tyskland vid detta
tillfälle uppträdt lika svagt till
qvan-titet som qvalitet. Endast fem tyska
kandidater hade anmält sig till
täflings-striden, och af dem framträdde blott
fyra, en från Berlin, en från Leipzig,
en från Köln och en från Stuttgart
— just de vigtigaste musikplatserua i
Tyskland. Men ingen af dessa fyra
unga män hade något
anmärknings-värdt att komma med. Allra högst
kunde man hos den ene (från
Stutt-gait) spåra ett musikaliskt naturel, hos
en annan (från Leipzig) en viss
kon-servatoriemässig dugtighet, hos de två
andra hvarken det ena eller det andra,
men väl i åtskilligt modern
omogenhet, som lefde högt på tunna fraser
af modernaste slag. Deras verk
passerade revy under allmän likgiltighet.
Det unga Tysklands framträdande svaga
ställning midt i Tysklands medelpunkt
för musik kan ge åtskilligt att tänka
på. Skulle Mozart, Beethovens,
Schumanns och Wagners fädernesland
verkligen vara på väg att i musikverlden
träda tillbaka?
Nu blef det politiskt förkrossade,
men i andligt hänseende och ej minst
i musik lifskraftiga Polen segervinnare,
medan det lilla Danmark gick ur
bataljen med full honnör. För de
talrikt församlade ryska
jurymedlem-marne — representanter för
Petersburg, Moskva, Charkov och Tiflis —
måtte det ha varit med modificerad
tillfredsställelse, som de gåfvo sina
röster ät polacken, fast han ju i alla
fall är rysk undersåte. De unga ryska
komponisterna hade alldeles uteblifvit
från täflan i Berlin.
Den segrande konkurrenten Henri
de Melcer är en ung mau om 25 år,
elev af konservatoriet i Varsjav och
har sedan studerat pianospelet under
Le8chetitzky i Wien.
Täflingsuppgif-ten var ett konsertstycke för piano
och orkester, ett kammarmnsikverk
med piano som hufvudinstrument och
karakterstycken för piano ensamt. Det
var på en gång de Melcers
komposi-tionstalang och hans ej mindre
dugtighet som pianospelare, hvilket bragte
honom segern. Så ung han än är, så
är han en afgjord
konstnärspersonlig-het, har sin egen fysiognomi, i viss
grad beslägtad med den tungsinnets
så att säga eleganta anderikhet, som
utmärkte hans store landsman Chopin,
ehuru med ett sjelfständigt
individuali-tetsmärke, som höjer honom högt öfver
efterbildningens flacka nivå. På en
gång moget och talangfullt är särskildt
hans konsertstycke, hvilket han utförde
som en fullt utvecklad konstnär; det
är intressant i sin harmoniska
byggnad, i rytmisk och melodisk
uppfinning, och är instrumenteradt med vaket
sinne för klangskönhet. Endast
andantesatser och hvad dermed står i
förbindelse till innehåll och form synas
ännu ligga det jäsande i hans
ungdomliga natur mera fjärran. Som
kammarmusikverk bragte han till utförande
en pianotrio. Utan att ega sådana
företräden som konsertstycket —
särdeles voro de två senare afdeluingarne
svagare — visade dock äfven detta
stycke en utpräglad fysiognomi, ehuru
icke så konstnärligt moget. Den ofta
hos yngre komponister, som utgått ur
pianots rekrytskola, förekommande
förkärleken för detta instrument i trions
ensemble gjorde sig visserligen äfven
här till en del gällande. Ett stycke
verklig kammarmusik borde väl gerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
