Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
deltager man icke i det öde, som
drabbar den af Välfärdsutskottet och Revo
lutionstribimalet förföljde emigranten
och hans trogna, käi leks- och trostarka
gemål, än för den af Mazarin hatade
Parlamentspresidenten, hvars förmodade
förbrytelse knappast kan intressera oss!
Hnr helt annorlunda än den långa och
— hvarför ej säga det? — tråkiga
berättelsen af Mikeli vid operans slut
om Armands benådning genom
drottningen, verkar ej den enkla
berättelsen, som mannen af folket framställer
om Robespierres fall och hans
anhängares öde den 9 och 10 Thermidor!
Jag tror, att man på detta stiille kan
lägga i munnen på hufvudrolens
inne-hafvare dessa fyra versrader ur den
då sjungna berömda thermidoristsången
öfver Robespierre:
»Despot, med satan i förbund,
Din herskarmakt är nu förbi!
Du frihetsordet bär i mund —
I hjertat bär du tyranni!
Såsom grefve Armand i
originaltexten har jag tänkt mig den forne
gief-ven Journiac af Saint-Méard (som jag
lånar namnet Armand), hvars öde, ända
till och med räddningen, passar in i
ramen för den nya handlingen. Fri- |
känd af september-mördarne blef han j
sedan dömd af Revolutions-tribunalet
och kunde säga om sig, bvad på samma |
tid en poet sagt om Cazotte, hvilken
var utsatt för ett liknande öde:
»Bödlarne frikände honom, men
do-marne honom fördömde.»
Så mycket om handlingens
förläggande till den tid, dit den
ovilkor-ligen hörer.
Bouillys operatext har tre fel, som
med tiden gjort sig kännbara, af
hvilka Cherubinis mästerverk fick lida.
Först och främst är förhistorien till
Antonios räddning genom grefve
Armand ej nog klar för publiken; för
det andra begynner operan utan
musik, i stället med en spetsborgerligt
talad familjescen, och för det tredje
är slutsången för knappt hållen i ett
så betydande verk. Det senare
missförhållandet har man sedan flera år
på åtskilliga scener sökt afhjelpa
dermed, att man vid tredje aktens slut
upprepar den storartade sextetten i
första aktens final; en ej riktigt
lämplig utväg, alldenstund operans lyckliga
slut ovilkorligen betingar en
jubelhymn och ej en bönliknande sång.
Dessa tre missförhållanden söker min
nybearbetning att på följande sätt
afhjelpa.
Cherubini skref 1794 en
tvåakts-opera Eliza, ou voyage sur le Mont
Bernard (berget var inte »heligt» den
tiden!), hvilken är ett musikaliskt
mästerverk af första rangen, men
hvars orimliga text, då äfven dess
musik den tiden ej blef förstådd, gjorde
att operan npplefde högst få föreställ-
ningar och sedan blef glömd. I »Eliza»
fann jag i musikaliskt hänseende hela
förhistorien till »Vattendragaren»,
alldeles som om Cherubini särskildt
komponerat operan härför, och den
erbjuder till och med i ett lavinras, hvarur
grefve Armand räddar savojardgossen,
en ganska vacker, verksam och ej
förbrukad effekt. Detta fullständigt
förgätna mästerpartitur af Cherubini
lem-nade mig i fri öfversättning och
scenisk bearbetning handling och musik
till förspelet i operan »Vattendragaren».
Under åren för skräckväldet blef
Cherubini — liksom andra betydande
musici den tiden, Méhul, Gossec,
Le-sueur etc. — tvungen att komponera
revolutionssånger af olika slag, hvilkas
texter voro af förskräcklig natur.
Mästaren säges till och med ha nödgats
på sjelfva gatan, stående på en
af-visare, spela sina melodier för
sans-culotterna; att med våld inpregla dem,
så lydde en befallning af Robespierre,
som dock ej kom till verkställighet,
emedan upptäckaren af Ehe supréme,
det »högsta väsendet», sjelf miste
huf-vudet. Cherubini har måst skrifva
flere sådana revolutionshymner, hvilka
nu mera knappast kunna uppspåras,
emellertid har jag lyckats påträffa en
sådan efter mycket besvär. Jag fann
salunda ett ode af den 1U augusti 1792
(den blodiga stormningen af
Tuilleri-erna), till hvars text Cherubini satt en
präktig marschmelodi. Denna
ievolu-tionshymn (med förmildrad text)
sjunger vid ridåns uppgång en skara
sansculotter, som drager förbi Mikelis hus,
under det familjegruppen i hans hem
lyssnar till sången — och operan
börjar på det sättet icke utan musik
och sång.
Den förut nämnda operan »Eliza»
erbjöd mig i sin utarbetade slutsång
den jubelhymn, som fattades i
»Vattendragaren», och införlifvades på den
grund i operans bearbetning.
Ännu en sak har jag att anmärka
— och att anbefalla till öfvervägande.
Jag kunde ej emotstå frestelsen att
nyttja ett nära liggande och vackert
motiv till ett inlägg i operans andra
akt, alldeles passande för situationen
och som skulle göra den ifrågavarande
scenen mera intressant och verksam,
oaftodt att den skulle erbjuda första
sångerskan, som i denna andra akt
har obetydligt att sjunga, tillfälla att
föredraga en originel savojardsång.
Bouilly och Cherubini skulle
säkerligen ej ha låtit något sådant gå sig
ur händerna, om handlingen i deras
opera spelat 1794 i stället för 1650,
särdeles som komponisten just i operan
»Eliza» har intygat, att han äfveu
kunde skrifva originella savojardsånger.
Anda till revolutionens begynnelse
1789 — 90 var en af de populäraste
figurerna i Paris den vackra
sång-lystna savojardskan Fanchon, som
i sin originella hufvudbonad, med
lyran (liran) vid sin sida, sjöug sina
sånger på boulevardernas kaféer och
restauranter, ötverallt med sådant
bifall, att hon skördade högar af guld.
Det vackra, koketta sätt, hvarpå bon
ordnade sin hufvudbonad, blef ett mod,
som höll sig uppe ända in i vårt
århundrade. Med revolutionen försvann
Fancbon från Paris, men efter henne
uppstodo falska Fanchons i mängd.
Just »Vattendragarens» diktare var
det, som i förening med en kollega
vid namn Pain bragte Fanchon upp
på scenen i en vaudeville, hvilken,
öfversatt af Kotzebue, sattes i musik
af Himmel såsom sångspelet »Fanchon
eller lyrspelerskan» (uppförd i
Stockholm 1822—25 och 1855—58) och
blef en favorit bos våra förfäder.
Bouilly skulle sålunda ej haft något
emot att införa en Fanchon i sin opera
»Les deux journées» af år 1794.
Mikeli, hvilken med tillbjelp af ett
rödt hufvudkläde gör den som
bondflicka förklädda grefvinnan Constance
till en verklig Fanchon, skulle i andra
akten, för att göra denna förvandling
fullständigare, hänga på henne en lira,
och ingenting är naturligare, än att
då soldaterna skulle af den vackra
savojardflickan, den de muntert
proklamera som en ny Fanchon, begära en
sång, ackompanjerad af hennes
instrument. En originel savojardisk
folk-och dansvisa påträffades af mig, och
försedd med lämplig text skulle det
alls icke skada, om denna införlifvades
i den ifrågavarande scenen. Jag
hoppas, att detta mitt tilltag att rikta
Cherubinis musik med en folkvisa,
skall kunna rättfärdigas. — Jag är
till och med djerf nog att tro, det vår
Carl Maria von Weber, som under ett
samtal om »Vattendragaren» (vid en ej
så alldeles felfri föreställning i
München 1811) i sin förtjusning sagt:
»alla musikstycken äro så på sin rätta
plats, att man ej kan taga några bort
eller lägga några till» — skulle ej
haft någon invändning mot ett sådant
inlägg, hade operan befunnits på sin
naturliga skådeplats af år 1794.
I Cherubinis komposition är
ingenting ändradt, endast förspelets final
behöfde några förkortningar.
Cherubinis revolutionshymn existerar blott
med en bas; denna likasom
savojard-sången med obligat liraackompanjemang
har af hofkapellmästare Ferd. Langer
i Mannheim instrumenterats i den store
mästaren Cherubinis anda.»
Vanligtvis tages ordet spela i samma
betydelse som leka (tänk på det franska
jouer) och man förstår derunder endast
ett jollrande med konsten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
