Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Åtskilliga pianon från Wien af en
underordnad beskaffenhet blefvo
utkastade och krossade i fallet. Chopins
piano gick dock icke så lätt under.
»Det föll,» säger min sagesman, som
kände till instrumentet och gaf akt på
dess sista ögonblick, »med en djup,
melodisk suck, och jag kunde icke
undgå,» tillägger han, »att beundra
det varaktiga och solida i Erards
arbete, när jag såg, att endast dess ben
voro afbrutna.»
Alla Chopins bref från u’landet till
hans familj gingo förlorade tillika med
det öfriga, och några biljetter, skrifna
till vänner, äro det enda
autobiografiska material, som finnes kvar från
de aderton sista och mest intressanta
åren af hans lif. Lyckligtvis finnas
andra källor att tillgå. Två resor till
Tyskland, der han förnyade sin
bekantskap med Mendelssohn och gjorde
Schumanns, en af hans tidigaste och
ifrigaste beundrare, måste förbigås.
Hans tredje vistelse i detta land, år
1836, blef af ett mera varaktigt
inflytande på hans lif. Under detta år j
infaller Chopins förlofning med Maria
Wodzynska, en polsk skönhet, hvilkens
bekantskap han hade gjort någon tid
förut. Fyra år hade förflutit sedan
förlusten af hans första kärlek. Det
gamla såret var läkt, och ännu en
gång blickade Chopin emot ett
lyckligt, lugnt familjelif i sitt eget land.
Men återigen blef han på det bittraste
sviken i sina förhoppningar. Han,
kvinnornas gunstling, var dömd till
en ständig otur i sina personliga
förbindelser med dem. Det ser ut,
som om hans tillbedda sköna
plötsligt ändrat tycke, öfvergifvit
tonsättaren och i stället gift sig med en
grefve.
Under det att Chopin ännu kände
smärtan af detta slag, var det som
han för första gången sammanträffade
med den kvinna, omkring hvilken hans
känslor under hans återstående dagar
skulle koncentrera sig — både till hans
lycka och olycka. Chopins förbindelse
med madame Dudevant är alltför
bekant för att förbigås med tystnad.
George Sand sjelf är ingalunda
för-behållsam i detta ämne. Enligt
hennes egen berättelse i Histoire de ma
Vie öfverskredo hennes känslor aldrig
gränsen för en uppriktig vänskap.
»Javais pour 1’artiste » säger hon,
»une sorte d’adoration maternelle tres
vi ve.» Hon ansåg honom också
såsom ett slags blixtafledare, ett
skyddsvärn »contre des emotions que je ne
voulais plus connaitre». Ett dylikt
psykologiskt problem framlägger hon
i större omfattning i novellen Lucrezia
Floriani, som af Chopin sjelf och
verl-den i allmänhet ansågs såsom en
skildring af deras kärleksförhållande, i trots
af att George Sand harmfullt
tillbakavisar hvarje sådan jemförelse. Chopins
retlighet och sjukliga vankelmod,
anmärker hon dessutom, gjorde slutligen
skilsmessan till en pligt och en
nödvändighet.
Det är naturligtvis svårt att
bestrida en kvinnas uppgift i en sak af
sådan ömtålighet, men för att göra
Chopin rättvisa, är man förpligtad att
omnämna, det hans vänner, och i
synnerhet hr Karasowski, hafva en helt
annan uppfattning af frågan. Efter
den senares påstående var den
lidelsefulla kärleken ingalunda endast på
Chopins sida, och det var icke förrän
denna lidelse hunnit afsvalna hos
George Sand, som hon började ledsna
vid sin uppgift att vara följeslagerska
och sjuksköterska åt en döende man.
Slutet på förhållandet mellan dem
blef, att Chopin i början af 1847
plötsligt lemnade George Sands hus och
aldrig mer talade vid henne. Ännu
en gång sammanträffade de händelsevis
i en väns hus. Hon gick fram emot
honom med utsträckt hand och med
namnet »Frédéric» på sina läppar; men
han vände sig bort och lemnade tyst i
rummet.
Den omedelbara följden af dessa
ledsamma tilldragelser var ett häftigt
utbrott af Chopins sjukdom, hvarifrån
han långsamt hemtade sig, och eudast
genom den sjelfuppoffrande vård han
fick af sin gunstling och lärjunge,
Gut-mann, som aldrig ett ögonblick
lemnade hans sjuksäng. Det var
hufvud-sakligen för att frigöra sig ifrån den
själs- och kroppssvaghet, hvarunder
han kvaldes, som Chopin återupptog
sin länge uppskjutna plan att besöka
England, och i denna afsigt styrktes
han genom de revolutionära händelser,
för hvilka Paris snart blef
skådeplatsen. Aret 1848 var vittne till ett
uttåg af pariserkonstnärer till England,
likt det som det fransk-tyska kriget
förorsakade. Berlioz, Kalkbrenner,
Thalberg, Charles Hallé (som bosatte
sig i London) voro bland flyktingarne.
Chopin landsteg i England den 21
april 1848, och ifrån denna dag ända
till hans afresa kan man följa honom
nästan steg för steg.
(Ports.)
____W_____
F öljetong.
Cherubini under revolutionen
af C Haass.
®)et var år 1789. Det jäste på
<355^ torg och gator i den franska
hufvudstaden. Alla folkets
lycklig-görare drömde om gryningen till en
gyllene tidsålder, och alla »dames
de la halle» politiserade. Men ännu
glänste himlen blå och rosorna
blommade som vanligt under rosentiden.
Denna rosentid var fru Cachots
skördetid. I hela Paris fanns det
inga prisvärdigare rosor och ingen
liberalare patriotism än hos mamma
Jeanette, ty rosorna afyttrades efter
sous och centimer men gratis åt
patriotismen.
Fru Jeanette Cachot, till yrket
blom-sterhandlerska, var en klok och
omtänksam fru, som ej för försvarsfrågan
lemnade näringsfrågan ur sigte utan
snarare alltid förstod att på
angenämaste och mest inbringande vis
förbinda politik och affär, så ofta det lät
sig göra. Ingen frihetsberusad
gatu-vandrare, ingen jemlikhetssvärmande
blusman kom förbi den hedervärda och
patriotiska månglerskans stånd utan att
erhålla sin tribut och få med sig på
vägen åtminstone en liten roseukopp i
knapphålet.
Denna dag, det var den
betydelsefulla 20 juni, det tredje ståndets
emancipationsdag, gick rosenkommersen
på ett lysande sätt. Belåten med sig
sjelf och de allmänna angelägenheterna
stod fru Cachot bredbent och med
ar-marne i sidorna bakom det starkt
decimerade förrådet på hennes disk och
spejade med muntert blixtrande ögon
efter nya kunder och tomma knapphål
för de öfverblifna rosorna.
Det var för tillfället ebb i
gatu-hvimlet. Vid lyktstolpen gent emot
saluhallen stod Cherubini,
kapellmästaren vid italienska operan, med en
not-rulle under armen och ett leende på
läpparne, så glömsk af verlden och
fördjupad i drömmar, som om den
stormupprörda dagsströmmen slungat
honom hän till den fridfulla stranden
af ett fjerrbeläget sagoland. Mamma
Jeanette skramlade småleende på
sous-styckena i sin kjortelsäck, hon såg
bara framför sig en lugn och belåten
man med ett tomt knapphål och tänkte
i sitt sinne: »den der är just den rätte,
antingen har han ’tredje ståndet’ eller
kärleken i hufvudet! två saker som
1 komma på ett ut i rosengeschäftet» —
hvarför hon med sin högljudda stämma
I öppnade handelspreliminärerna.
»Rosor, min unge, vackre herre,
undersköna rosor! Mera förtjusande
| rosor blomstra inte på er kärestas
kin-j der! Necker-, Sieyés-, Lafayette-rosor!»
Men hvarken kärlekens eller politikens
rosor gjorde något intryck på den i
, tankar fördjupade teaterkapellmästaren.
Hon öfverlade redan med sig sjélf, om
hon icke skulle bjuda en stol åt den
der herrn, som aldrig tycktes tröttna
att stå der, då hon fick det lyckliga
infallet att begagna sig af affärspausen
! till ett besök på närmaste kafé och
att draga nytta af honom, som
posterade vid lyktstolpen, genom att i all
vänlighet ställa honom som skyltvakt
för sina blomsterkorgar.
Cherubini åtog sig leende det naiva
uppdraget, stälde sig bakom disken
och lofvade att skänka sitt skydd åt
hennes blommor. Men han hade
lof-vat mer än han kunde hålla. Knappt
var mamma Jeanettes breda ryggtafla
ur sigte, förr än det hände sig, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
