Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
å quatre mains (op. 140),
»Variationer» (op. 35) och framför allt
sång-qvartetten Gehet vor der Schlacht, som
under flere år uteslutande tillhörde
familjen Esterhazy och först senare
(såsom op. 139 a) * öfverlemnades åt of
fentligheten. Schubert skrel denna på
begäran af grefvinnan, som en morgon
bad honom för hennes familjqvartett
sätta i musik den dikt af la Motte
Fouqué, som utgör texten. Tio
timmar derafter, på aftonen samma dag,
var den redan färdig, och den
omfångsrika kompositionen genomgicks vid
pianot till allmän förtjusning. Med
tillhjelp af en nära vän till familjen,
baron von Schönstein, bildade nämligen
familjen en fullständig sångqvartett, i
hvilken äfven Caroline, som hade en
god altröst och dertill var skicklig
pianist, ofta medverkade. Carl von
Schönstein var en stor beundrare af
Schubert och gjorde hans sånger,
särdeles de lyriska, som han föredrog
nästan lika bra som Vogl, bekanta i
Wiens högsta kretsar. Då Liszt 1838
hade tillfälle att höra honom, bekände
han att han »blef rörd till tårar» af
dessa Schuberts sånger, hvilken han
kallar »den mest poetiske af alla
musiker».
* *
*
På hösten 1821 började Schubert
komponerandet af sin opera »Alfonso
och Estrella», hvars textbok var
författad af Pr. Schober. De båda
väu-nerna drogo sig, för att i stillhet få
arbeta, undan till nederösterrikiska
bergen och bodde hos Schobers onkel,
biskopen von Dankesreitner, än på hans
slott Ochsenburg, än i det närbelägna
S:t Pölten. Schubert arbetade med
lust och fart, så att han efter några
veckor vid återkomsten till Wien hade
två akter färdiga, och i februari 1822
var äfven tredje och sista akten
fullbordad. Det gälde nu att få operan
uppförd, men dertill hade hans
vänner för litet makt, och de af Rossini
beherskade scenerna slöto sig
hård-nackadt till för den tyske
mästarens verk. Försöket att genom Anna
Milder Hauptmann få operan uppförd
i Berlin misslyckades, likaså Carl M.
von Webers försök i Dresden.
Pör den praktiske musikerns yrke,
specielt såsom offentlig musikledare,
synes Schubert ha saknat anlag och
förmåga. Karakteristiskt bevis härpå
finner man i följande berättelse, som
förut anförts i denna tidning men i
denna lefnadsteckning må till bildens
fullständighet återgifvas.
Genom kapellmästare Krebs’ afgång
var dirigentplatsen vid
Kärntnerthor-teatern ledig, och Schuberts vänner
gjorde sig all möda att skaffa honom
platsen. Redan hade man administra-
* I förteckningen öfver Schuberts
kompositioner (se nr 3) kom genom förbiseende
endast op. 139 b, »Nachtgesang*, att nämnas.
torn Duport på sin sida och
uppdragit åt konstnären att lemna en
prof-komposition, hvilket Schubert också
genast gjorde. Vid pianorepetitionerna
gjorde sångerskan Schechner honom
uppmärksam på en opraktisk punkt i
den förnämsta arian och bad om en
ändring, som emellertid, beträffande
några förkortningar och förenklingar
i ackompanjemanget, af Schubert
absolut vägrades. Vid första
orkesterrepetitionen erfor man, att sångerskan
i den omämnda arian ej kunde göra
sig hörd öfver orkestern, och Schubert
blef nu af vänner och bekanta
uppmanad att företaga ändringar, men
för-gäfves. Så kom generalrepetitionen
och allt gick bra utom den der arian.
Sångerskan, som hade en nästan
oaf-bruten kamp att utstå mot orkestern,
i synnerhet blåsinstrumenterna, blef
oaktadt sin kraftiga stämma, nedtryckt
af dessa. Utmattad sjönk hon ned på
en stol iLvid rampen. Djup tystnad
i salongen; stor spänning kunde man
skönja hos alla närvarande. Härunder ,
såg man Duport träda fram mellan
grupper, som bildat sig å scenen, och
hviskande meddela sig än med
sångerskan, än med kapellmästaren.
Schubert satt under denna för alla
närvarande pinsamma scen lik en bildstod på
sin plats, med blicken oafvändt fästad
på partituret. Efter lång deliberation
trädde slutligen Duport fram till
orkestern och yttrade i artig ton
följande : »Herr Schubert, vi skola
uppskjuta representationen ännu ett par
dagar, och jag ber er att åtminstone i arian
vidtaga nödiga ändringar och göra den
lättare för fröken Schechner » Piere
af koaetnärerna i orkestern gjorde nu
äfven framställning derom. Sedan
Schubert en stund hört på allt detta,
utropade han: »Jag ändrar ingen-
ting.» Derpå slog han med en smäll
igen partituret, stack det under armen
och lemnade med stora steg orkestern.
Någon anställning blef naturligtvis ej
utaf.
* *
*
Särskildt intresse är fästadt vid denna
opera derigenom, att den föranledde till
ett möte af mindre angenäm art mellan
Schubert och Carl Maria von Weber.
Den senare kom för uppförandet af
sin opera »Euryanthe» till Wien och
Schubert bevistade denna. Ett
ogyn-samt omdöme, som han fälde om
operan, kom till Webers öron och
föranledde honom till det yttrandet: »Den
tölpen skall lära något först, innan
han dömer om mig!» Schubert tog
nu sitt partitur till »Alfonso och
Estrella» under armen och begaf sig
med det till Weber. Denne
genomgick verket, och sedan han än en
gång ledt samtalet in på Schuberts
dom öfver hans opera, sade han i
retad stämning och troende att han hade
ett förstlingsverk framför sig: »Men
jag vill säga er, att de första hundarne
och de första operorna brukar man
dränka.» Emellertid skildes ej de båda
konstnärerna som fiender, och Weber
sökte efteråt genom det intresse han
visade Schuberts opera godtgöra sin
orättvisa.
Franz Schubert hade för öfrigt ej
lyckan att komma i närmare
förbindelse med sin tids konstbröder, icke
en gång Beethoven, med hvilken han
i trettio års tid andades samma luft.
Visst är, att Schubert tilleguade
Beethoven de år 1822 utgifna
Variationerna op. 10 å quatre mains. Men
om han, såsom Schindler berättar,
personligen öfverlemnade dem till den
store mästaren och inför hans
underbara personlighet stod alldeles
förvirrad och utan fattning, eller enligt en
annan uppgift under Beethovens
frånvaro lemnat häftet vid hans dörr, låter
sig ej nu afgöra. Säkert är blott att
den i sig sjdf fördjupade äldre
mästaren tog föga eller ingen notis om den
yngres blygsammare skapelser. Först
under Beethovens sista lefnadsdagar
företog sig Schindler att göra honom
bekant med en del af Schuberts sånger.
»Under flere dagar,» skrifver
Schindler, »kunde han ej skilja sig från dem
och timtals genomgick han dagligen
»Iphigenie», »Grenzen der
Menschheit», »Allmacht», »Junge Nonne»,
»Viola», »Müllernliedern» m. fl. Glad
och förtjust upprepade han gång efter
annan: »Sannerligen, hos Schubert fins
en gudomlig gnista!» Han blef högst
förvånad när Schindler berättade, att
han redan skrifvit öfver fem hundra
sådana sånger, och uttömde sig i
lof-ord öfver det originella arbetet och det
dramatiskt verkningsfulla i måDga af
dem. Han ville nu äfven se hans
operor och pianosaker, men hans
sjukdom tilltog nu i så hög grad, att detta
ej blef af. Han beklagade emellertid,
att han ej förut lärt känna Schubert,
och profeterade »att han nog än skulle
göra mycket uppseende i världen».
Ett par dagar före Beethovens död
trädde Schubert i sällskap med två
sina vänner in i hans sjukrum De
stodo tysta vid mästarens dödsbädd,
och då man nämnde för honom deras
namn fixerade han dem och gjorde en
handrörelse, hvars mening man dock
ej förstod. Schubert skilde sig djupt
uppskakad från anblicken af den, till
hvilken han alltid sett upp som sitt
högsta ideal och som han kort derefter
följde till grafven. Då han med sina
vänner Franz Lachner och
Randhar-tinger återvände från begrafuingen och
de slogo sig ned att dricka ett glas
tillsammans, så tömde han det första
glaset till minne af den hädangångne,
det andra för den som närmast skulle
följa honom. Han firade så sitt eget
minne. Innan följande året gått till
ända hvilade hans stoft vid sidan af
Beethovens, såsom han så gerna önskat.
––B––-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:59:21 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1897/0037.html
