Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Julius Schulhoff.
f
yjpjlya tider ha nya gudar. Så äfven
inom musikvärlden. Ett namn,
som der lyst med mer än vanlig glans,
förbleknar i strålarne af nya
uppgående stjernor på konstens himmel. Ett
sådant namn egde för några decennier
tillbaka Julius — eller som han på
sina kompositioner kallades Jules
Schul-boff, hvilken d. 15 sisti. mars slutade
sina dagar i Berlin. Ännu är han ej
alldeles förgäten, den förr så omtyckte
pianisten och komponisten af en
melodiös, elegant pianomusik, hvilken till
en del fortfarande höjer sig öfver de
flacka, populära alstren i denna stil.
Man kan ej förneka Schulhoff
rangen af en betydande konstnär, och
hans lefnad utgör en tidsbild, som ej
saknar intresse.
Julius Schulhoff föddes d. 2 aug.
1825 i Prag, son af en ansedd
köpman. Redan i hemmet befordrades
utvecklingen af hans musikaliska anlag,
och en intelligent musiklärare vid namn
Kisch, som lärt känna den sexårige
gossens ovanliga musiksinne, blef hans
lärare. Då han var nio år lät han
först höra sig offentligt, men som
elfva-åring trädde han egentligen först fram
inför en större publik. Hans lärare
hade låtit honom biträda på en
väl-görenhetskonsert med pianostycken,
»föredragna af en musikvän». Man
kan tänka sig auditoriets förvåning
och munterhet, då en poj k vasker i
svart sammetsjacka och hvita byxor
träder upp på estraden och oförfäradt
sätter sig ned vid flygeln för att
våg-halsadt exeqvera ett hravurstycke. Men
der ovanligt lyckade utförandet värkte
stormande bifall.
Ett par år senare medverkade han
vid en stor konsert på teatern, då han,
biträdd af orkester, spelade en stor
konsert af Moscheies samt en Fantasie
af Thalberg och med heder bestod
profvet. Under påföljande år egoade
han sig åt grundliga teoretiska musik-
studier. W. Tomaschek (d. 1850), den
i Prag såsom teoretiker och
kontrapunktist samt komponist, särdeles i
kyrko8til, högt ansedde mästaren
erhöll han nu till lärare. Den pianistiska
utbildningen fortgick emellertid vid
sidan af kompo8itionsstudierna. Vid
sjutton års ålder lemnade han
fädernestaden efter en afskedskonsert, hvars
program bl. a. upptog Beethovens
»Ap-passionata» och några bans egna
kompositioner. Paris var målet för hans
strälvan. Först gaf han en konsert i
Dresden, spelade privatim för
Mendelssohn i Leipzig och fick af denne
en inbjudning att spela på en
Gewand-hauskonsert derstädes. Efter att ha
låtit höra sig på hofvet i Weimar
inträffade han 1842 i den franska
huf-vudstaden. Mäktigt var det intryck
han erfor att befinna sig på en plats
der koryféerna inom literaturen och
konsten samlade sig. Särskildt hvad
pianovirtuositeten beträffar, var denna
representerad af Liszt, Tbalberg,
Drey-schock och Döhler, hvilka här näslan
samtidigt firade sina triumfer, under
det Chopins klart strålande stjerna steg
upp öfver konsthorisonten. Ingenting
var natuiligare, än att en så ung och
der alldeles okänd musiker, som vår
blygsamme, ehuru derjemte modige
Schulhoff skulle, öfverväldigad af de
intryck han här erfor, draga sig undan
storstadslifvet för att än bättre rustad
träda fram för offentligheten. Helt
och hållet anvisad till sig sjelf att
taga sig fram och derför betänkt på
att skaffa sig uppehälle genom lek
tioner, föll ban på en originell idé för
att vinna kännedom om de härför
erforderliga franeka musiktekniska
uttrycken. Han uppsökte derför en
»pro-fe8seur du piano», och då han ringde
på hos »prof esseuren», uppenbarade
sig denne i form af en ung dam —
titeln gäller efter franska språkbruket
äfven för kvinliga lärare. Schulhoff j
anmälde sig utan tvekan som elev.
Han spelade sin rol som okunnig
dilettant förträffligt genom dålig
hand-ställniDg, genom att göra felgrepp och
staka sig då och då, hvarvid han
naturligtvis blef korrigerad och i minnet
inpreglade franska uttrycken vid
rättelserna. Redan efter några lektioner
förklarade lärarinnan för sin
närvarande moder, att «den unge mannen hade
verkligen talang». Då han en dag
tyckte sig ha lärt nog tröttnade han
vid sin rol som stympare, och med ett
stormande preludium öfver hela
klaviaturen stämde han upp en yrande
Tarantella. Den unga damen sprang upp
från sin stol och lyssnade häpen till
sin elevs mästerliga spel. Han hade
nu ej så lätt att försona sig med sin
»lärarinna» oeh öfvertyga henne att
det icke endast gälde en mystifikation.
Ea tillfällighet gjorde att Schulhoff
fick mera träda fram i den parisiska
konstvärldens förgrund; hvad som åstad
kom detta var bekantskapen med Cho-
pin. Dennes biograf Karasowski
berättar derom följande. »Julius
Schul-hoff kom såsom helt ung man och
alldeles okänd till Paris. Då fick han
veta, att den redan sjuklige och
otillgänglige Chopin skulle besöka en
pianofabrik för att besigtiga en nyuppfunnen
transponeringsmekanism. Det var år
1844. Schulhoff begagnade sig af
tillfället att göra mästarens personliga
bekantskap och infann sig i den lilla
krets, som inväntade Chopin. Denne
anlände i sällskap med en gammal vän,
en rysk kapellmästare. I ett lägligt
ögonblick passade Schulhoff på och lät
presentera sig af en närvarande dam.
Då denna till Chopin framstälde en
önskan att Schulhoff skulle få spela för
honom, gaf den firade konstnären med
en liten böjning på hufvudet halft
mot-sträfvigt sitt bifall dertil1, öfverlupen
som han var allt som oftast af
plågsamma dilettanter. Schulhoff satte sig
till pianot under det Chopin stödde
sig mot instrumentet med ryggen vänd
emot honom. Men redan under det
korta preludiet vände han
uppmärksamt hufvudet åt Schulhoff, som
föredrog ett nyss komponeradt Allegro
brillant en forme de Sonafe (op. 1, till
egnadt Chopin). Med stigande intresse
närmade sig Chopin mer och mer
klaviaturen och lyssnade till den unge
böhraarens fina, poetiska spel; hans
bleka drag lifvades och genom såväl
miner som åtbörder gaf ban sitt bifall
tillkänna för de närvarande. Sedan
Schulhoff slutat räckte han honom sin
hand med de orden »Vous étes un vrai
artiste — un collégue!» Då Schulhoff
några dagar derefter besökte den store
mästaren för att utbedja sig att få
tillegna sin komposition åt honom,
tackade han på det hjertligaste sätt
och sade i närvaro af några damer:
»Je suis tres flatté de l’honneur, que
vous me faites».
På sina vänners enträgna uppmaning
beslöt sig ändtligen den unge musikern
för att ge en konsert. Denna hans
första Paris konsert egde rum d. 2 nov.
1845. Framgången var lysande och
gjorde honom med ett slag
introducerad i det musikaliska Paris. Snart
begynte för honom ett rörligt
konst-närslif, och namnet Schulhoff blef snart
bekant i musikvärlden. Från
Frankrike begaf han sig till England.
Följande vinter reste han till Spanien,
der han rönte stor utmärkelse vid
hofvet i Madrid. Vintern derefter 1849
—50 finna vi vår konstnär i Wien.
Oaktadt han der endast var till
namnet känd af de ifrigaste musikvännerna,
och ehuru politiska tilldragelser då
togo alla tankar i anspråk, rönte han
der ett sådant bifall såväl af
musikpubliken som hofvet, att han blef
»säsongens lejon». Detta var för
öf-rigt på en tid, då operafantasier och
reminiscenser beherskade den
pianospelande publiken och programmen.
Schulhoff var en bland de första som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
