Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Med den kännedom jag liar, om Kongl.
Operans solopersonal i Stockholm,
finner jag »Heiling» med sin förtrollande
musik vara värd att instuderas. Herr
Forsell blefve säkert en öfverdådig
Heiling åtminstone livad det vokala
angår. Fru Östberg som drottning,
Hr Ödmann som Conrad, Anna —
Fröken Thulin, Gertrud — Fru Afzelius
tänker jag vore en utmärkt
uppsättning.
Till »Läderlappen», som gifvits för
utsåldt bus, liksom till Massenets
»Werther», däri Hr Anthes firade stor
triumf, hoppas jag få återkomma nästa
gång. — Au revoir!
––-*––
FÖLJETONG.
Musikaliska äfventyr i
Böhmen.
Af Hector Bcrliot.
Här afbröt berättaren och blickade
mot himlen, liksom lyssnande; han
tycktes höra en af sina älskade
eols-toner, som sammansmälte med Webers
romantiska melodier. Han bleknade,
tårarna glänste i hans ögon. Jag
aktade mig väl att störa detta exalterade
tillstånd. Ändtligen återkom han till
sig själf, aftorkade sina tårar, tömde
sitt glas och sade:
»Förlåt, min herre, jag lämnade er
för att ett ögonblick lefva i mina
minnen. Weber skulle hafva förstått mig,
liksom jag förstår honom; han hade
hvarken hållit mig för en narr eller
för en suput eller för ett helgon. Han
har förverkligat mina drömmar, eller
åtminstone gjort några af mina
intryck åskådliga för den stora
mängden.»
»Den stora mängden, säger ni? Gif
akt på, kamrat, huru många
människor ha märkt det ställe, som så
mycket gripit er — jag har säkert
träffat det rätta: klarinettsolot öfver
tremolot i ouvertyren, eller hur?»
»Ja, ja! Tyst!»
»Nåväl, låt utföra detta sublima
ställe, och af hundratusen, som hört
Friskytten, ha kanske inte tio gif vit
akt på detsamma.»
»Väl möjligt. Herre Gud, sådan
värld vi lefva i!. .. Kort och godt,
mina båda älskarinnor liknade alldeles
Webers hjältinnor, och likasom i
Friskytten, hette den ena Anna, den
andra Agatha. Jag har aldrig kommit
underfund med, hvilken af de båda
jag egentligen älskade; men hos den
glada var jag alltid sorgsen, under
det att den sorgsna gjorde mig glad
igen. — Kärleken kom mig att
glömma mina himmelska konserter; den
prästerliga kallelsen var liksom
bortblåst. Min pastor märkte ingenting,
Agatha visste intet om min kärlek
till den andra, och denna lika litet om
den förra. En dag svärmade jag vid
Annas fötter, som hjärtligen skrattade
åt min sång om »hunden, som skäller
på månen»; jag sjöng med
harp-ackompanjemang ett af mina mest
patetiska stycken. Jag pauserade, och
med hufvudet lutadt mot Annas knä,
kysste jag ömt hennes hand, då hon
skrattande utropade: »Ack, så tokig
du är, men det gör ingenting, jag
tycker ändå bättre om dig, än om
Frans, den narraktiga människan,
Agathas älskare!» — »Agathas–––-äl-
skare!» — »Vet du inte det? Han är
alltid hos henne, när du är hos mig,
hon har sagt mig allt.» — Ni tror
kanske att jag störtade ut i fullt
raseri, för att tillintetgöra de båda?
Nej, jag fattades af denna kalla
ursinnighet, som är fruktansvärdare än
det vildaste utbrott; jag afbidade min
rival vid hans älskarinnas dörr; jag
tänkte ej på att hon bedrog oss båda
och att hon hade samma skäl att
beklaga sig öfver mig; jag ville icke
ens att Frans skulle ana orsaken till
mitt anfall, och jag skymfade honom
så dödligt, att vi öfverenskommo om
en duell följande dag, utan vittnen.
Vi träffades äfven ... och ... gif mig
ett glas vin!... och... skål, herre!...
det kostade honom ett öga.»
»Jaså, ni duellerade på värja?»
»Nej, herre, på bössa, femton steg;
jag sände honom en kula i vänstra
ögat — han blef enögd.»
»Och död, förmodligen?»
»Ja, mycket död! Han störtade på
stället. Med detsamma var det slut
både med min vrede och min kärlek.
Jag flydde åt bergen ... och brydde
mig hvarken om Anna eller Agatha.
De hade kurerat mig för teologien .. .
kulan ur min bössa kurerade mig för
kärleken. En kula i vänstra ögat på
er flickas älskare ... det är ett
probat medel, som jag rekommenderar er,
om ni händelsevis skulle förälska er
i två på en gång.»
Jag märkte, att min karl ånyo
exalterades, hans ögon blef vo
blodspräng-da, han bet sig i underläppen, han
skrattade ljudlöst — man känner detta
infernaliska skratt! Jag måste
förekomma ett utbrott. »Ni är trött»,
sade jag, »låt oss gå ut och röka en
cigarr; ni kan under tiden sluta er
berättelse.» — »Gärna , svarade han.
Han gick till sin harpa och spelade
med ena handen hela temat ur Feen
Mab, soni tycktes återställa hans goda
lynne, hvarpå vi lämnade rummet.
Jag mumlade för mig själf: sådan
narraktig själ, och han: sådan
narraktig musik.
»Jag uppehöll mig några dar i
bergstrakten» — så fortfor min nya
bekantskap i sin berättelse —
»jakten och medlidsamt bondfolk
förskaffade mig mitt uppehälle. Ändtligen
anlände jag till Wien, där jag, ehuru
ogärna, sålde min bössa och i stället
köpte mig denna harpa. Jag blef
detsamma som min far varit, en
vandrande harpist. På torg och gator,
utanför fönstren, helst hos folk, som
ej förstodo musik, förvärfvade jag
mitt uppehälle — en musikus vid
Kärnthnerthor-teatern visade mig till
denna middagspublik; kännare hörde
mig väl med intresse, men gåfvo mig
sällan något. Aftnarna var jag i
kaffehusen och där hörde jag tvisten om
edra kompositioner, där fick jag lust
att höra er Fee Mab — sådant
narraktigt stycke! — sedan har jag
vandrat genom Böhmen och äfven varit
i Prag. Vet ni, det är en musikalisk
stad.»
»Verkligen?»
»Ni skall finna det. Men i
längden tröttnar jag ändå på det
vandrande lifvet. Stundom tänker jag på
mina båda väninnor; det vore ändå
roligt att förlåta Agatha, äfven om
Anna i sin tur skulle finna för godt
att bedraga mig. Dessutom hjälper
jag mig endast nödtorftigt fram genom
lifvet; min harpa ruinerar mig. Dessa
fördömda strängar, som jag ständigt
måste förnya! Vid det minsta regn
springa de, eller ock blifva de så tjocka
i midten, att de förstämmas och
deras klang går åt fanders. Ni tror
intet hvad det kostar mig!»
»Ack, min käre konstbroder, ni får
intet klaga däröfver. Om ni visste,
-huru många strängar vid de stora
teatrarna dagligen åtgå, till artisternas
och direktörernas förtviflan, huru
många sköna verk blifva icke outförbara,
hvilka intressen lida ej! Direktörerna
skynda till posten, ila till Neapel,
strängarnas land, men ofta förgäfves.
Det fordras tid och lycka till att
ersätta en kvint af första ordningen.»
»Väl möjligt, men hvad hjälper det
mig! Jag har en plan, som ni säkert
skall gilla. Sedan ett par år har jag
vunnit mycken färdighet på mitt
instrument, och jag kan med all heder
låta höra mig; jag har tänkt att med
konserter i Frankrike, i Paris, kunna
göra rätt goda affärer.»
»Konserter i Paris! Hahaha! Nu
! måste jag skratta! Hahaha! Tag
inte illa upp; men detta förekommer
mig lika roligt, som er mitt scherzo.
Ni vill rikta er genom konserter i
Paris, det är en äkta steirisk idé. Det
måste jag känna; hör bara på. Den
som ger en konsert i Frankrike måste
erlägga en afgift åt staten? Vet ni
det?»
»Åh, för tusan!»
»Det ges personer, som lägga
beslag på åttondedelen af konserternas
bruttoinkomst, ja, de kunna till och
med taga fjärdedelen. Ni kommer till
Paris; ni föranstaltar på egen risk en
sorié eller matiné; ni betalar salen,
eklärering, eldning, tryckningskostnad,
biträde, kopister. Då ni ännu saknar
rykte, så måste ni skatta er lycklig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
