Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 15 Januari 1901 - Musikrevy från Dresden. Återblick på sist förflutna höstsäsong af G. W. - Musikpress och Litteratur - Följetong: Paganinis »Carneval» på Tahiti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK MUSIKTIDNING.
1 2
Hans utförande af pianopartiet uti
Schuberts härliga Ess-dur-trio var
beröm värdt; cellisten Wille delade
bifallet med de andra. Konserten
inleddes med Sonat i B-dur af Mozart,
fulländadt föredragen af båda herrar
Petri.
Herr Wille, som numera tillhör K.
Kapellet och förr var solo-cellist i
Gewandhaus, Leipzig, tillhör nu
Petri-ensemblen i st. för baron v.
Lilien-cron. Aftonens nyhet var en
kvintett, F-dur, af Waldemar von
Bauss-nern, en ung härstädes bosatt
komponist. Den begåfvade tonsättaren
visade i denna kvintett, en betydande
förmåga och vann publikens
synnerliga intresse. Af kvintettens delar
slog Scherzot, växlande mellan humor
och djupt allvar, mest an. Andra
satsen med sitt sångbara tema och ett
vackert solo för horn var i mitt tycke
dock den mest anslående — Hr von
Baussner utförde själf pianostämman
och visade sig som en betydande
pianist. Kvintetten (manuskript) kan
äf-ven varmt rekommenderas för
Stockholms kammarmusiksoaréer.
G. W.
Musikpress och Litteratur.
På Abr. Luudquists (Georg Abr.-son
Lundquists) förlag har utkommit
för piano 2 händer:
Peterson-Berger, WlLH.: Frösöblomster. j
Ny samling. 6 melodier for piano.
Solhels-ning. Jämtland. Långt hort i skogarna. Vid |
Larsmess’. Vågor mot stranden. Minnen. Pr.
kr. 1: 60.
Expeditionen af Ljus har utsändt
Svensk Sång n:o 48 årg. I, n o 1 ärg. II
(dubbelhäfte). Pr. 15 öre. Innehåll: for piano :
O. Kalint: Polka; Tor Aulin: Albumsblad;
flir sång: Karl Valentin: »Du svenska säng», I
ord af tonsättaren; A. Hallén: Ava och
Waldemar. Scen ur tredje akten af
»Waldemars-skatten». — Program 1001. — Musiken i
forna dagar: Den fierstämmiga musiken (forts.).
Zeitschrift iler Internationalen Musikgesell- \
schaff. Jahrg. II. Heft. 4. Jan. 1901.
Inhalt: K. Navratil (Wien): Über musikalische
Unterrichtsanstalten. —L. Dauriac (Paris): La
Saison Musicale ä Paris. — Aufführungen
alterer Musikwerke, m. ra. (se Sv. M. T. n:o 1). I
Peterson-Bergers ny a samling
»Frösö-blomster» blef till julen så begärlig, j
att första upplagan blef slutsåld innan i
något exemplar kom oss tillhanda.
Af de särskilda styckena äro
»Sol-lielsning», »Vågor mot stranden» samt
»Minnen» mest originella och
underhållande, de öfriga äro hållna i mera
känd folkton.
Svensk Sång 1901 kommer att i
afdelningen »Gammalt och nytt» upp-
taga, jämte äldre tonsättningar,
otryckta kompositioner af flere nu lefvande
framstående tonsättare samt en ny
af-delning »Från Stockholms opera».
Den populära musikhistorien kommer
att fortsättas, inledd med en uppsats
»Ur svenska musikens häfder» af d:r
Adolf Lindgren.
Hufvudredaktör är fortfarande d:r
Karl Valentin.
Följetong.
Paganinis »Carneval» på Tahiti.
Violinvirtuosen Miska Hauser (1822
—1887) var en vida berest man, som
konserterade i alla världsdelar, till
och med i Australien och på
Söder-hafsöarne och äfven har utgifvit en
beskrifning öfver sina resor. År 1856
besökte han sålunda Tahiti och
skrif-ver följande om en konsert, som han
där gaf:
»Sällan har väl någon
konsertgif-vare i världen sett ett så underbart
publikum församladt omkring sig,
som det, hvilket omgaf mig i Tahiti,
den 6 oktober.
Lokalen, som för tillfället var
inredd till konsertsal, hade förr gjort
tjänst som de inföddas afgudatempel;
sedermera hade på detta ställe, till
följd af drottningens befallning, de
falska gudarna blifvit uppbrända;
därefter hade på samma rum en
fran-sysk ståndrätt hållits, därunder de
upproriska indianerna blefvo dömda
till döden; för närvarande uppträder
här som en tidens härold en i svart
frack klädd virtuos, och söker att med
sin fiol och stråke bibringa dessa
naturbarn några begrepp om denna
moderna europeiska kultur, från hvilken
de af en välgörande försyn hittills
blifvit förskonade.
Till höger i salen sitter, midt ibland
tropiska växter, den franske
guvernören och hans gemål, omgifven af
en hel mängd officerare i ljusa,
skimrande uniformer. Till vänster synes
en af halmmattor beklädd och med
brokiga bomullstyger utsirad plats,
inredd för den barfotade drottningen.
Den öfriga delen af salen är fylld af
de inföddas högst egendomliga
gestalter, hvilkas hörselsinnen hittills
bevarats friska och ofördärfvade, och
hvilka icke svärma för någon annan
sång än för näktergalarnas.
Jag framträdde, bugade mig för
mitt barfota auditorium och började
konserten. Visserligen åtgick det en
god stund innan man lyckades göra
denna publik begripligt, att på en
konsert man egentligen blott skall
höra, hvilket dock de flesta icke
tycktes veta af, ty de pladdrade så
hög-ljudt, att jag flere gånger blef
afbru-ten och åter måste börja.
Jag spelade Othello-fantasien af
Ernst — men ett smattrande
trumpetskall med ty åtföljande pukhvirflar
skulle säkerligen mera förnöjt dessa
gula öboar än mitt fattiga violinspel;
ty förutom några vänliga europeiska
händer, rörde sig icke ett finger till
applåd. Stycket gick till ända utan
ringaste tecken till belåtenhet; så utan
bifall har jag ännu icke på jordens
vida rund spelat för någon publik.
Nu inkom drottningen, ledande vid
handen ett litet barn och beledsagad
af sina hofdamer, hvilka, i likhet med
sin härskarinna, barfotade och i
fantastiska klädedräkter trippade in i
salen och med nyfiken beundran
afbi-dade de ting som komma skulle.
Tahitis första musikeelebritet, Mr.
Camieux, chef för det franska
militärkapellet, en axelbred jätte,
framträdde nu och blåste ett stycke på
flöjt. Det sades att det var en
Ca-vatina ur »Ernani», och man skulle
möjligtvis hafva igenkänt stycket, om
blott den korpulente blåsaren, på
hvilken svettdropparna af
ansträngningen under hans spel perlade i
pannan, icke olyckligtvis alltsom oftast
för-gäfves sökt att få fram de flesta
tonerna. Denne konstnär hade
dessutom det originella manér, att, sedan
han slutat, framgå till guvernörens
fru och underdånigast kyssa hennes
hand, en hyllning som, ehuruväl den
innebar en uraktlåtenhet, begången
mot den barfota Pomare och hennes
gula hoffruntimber, dock var vida
förlåtligare än hans flöjtblåsning, som
jag trodde aldrig skulle ta slut; ty
trots mina vältaliga tecken att någon
gång upphöra, kvintilerade han desto
längre. Redan såg jag till min stora
förskräckelse den gäspande Pomare
resa sig från sin plats, jag såg hur
naturbarnen, hvars hörselorganer
blifvit ställda på ett så hårdt prof,
lämnade salen, jag kände huru alla
lockande illusioner att genom mitt spel
hänrycka den barfota monarkinnan,
huru alla förhoppningar om ordnar,
rykte och odödlighet i detta ögonblick
med ens försvunno. O du
olycksaliga flöjtspel, hvi skulle du så hafva
fallit Mr. Camieux på läppen!
Pomare lämnade salen utan att hafva
hört mig, och utdrifven af den
fördömde flöjtisten.
Sedan mitt upprörda sinne så
mycket som möjligt var hunnit lugna sig,
och den osalige fransmannen upphört
att blåsa, framträdde jag ånyo för
publiken. Jag samlade allt det mod
jag ägde kvar och spelade
sentimentala kärlekssånger och paganiniska
hex-variationer — allt förgäfves; icke
ett enda bifallstecken belönade mig;
de gula öboarne stodo där stela och
utan ringaste deltagande, alldeles som
förut.
Då, i högsta betryck, och med ett
ohjälpligt fiasco för ögonen, fattade
jag ett djärft beslut. Hjälp, spegel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
